Fyra dagar på cykel, det ni! Man kan tro att man efter en sådan tur är farligttrött på att cykla.. men faktum är att vi fick blodad tand, alla tre! Även om det var jobbigt, så jobbigt att till och med Ironwoman fick ont i knät! Jag alltså. :-)
Backe upp, backe ned, på slättan, på grus, i dammoln, i pollenmoln, på hetångande asfalt. Till ringklocksmorse, marschmusik, snapsvisor, gnäll och inte minst andliga toner. Halle-luja, hallE-lujA, hallE-lujA, hallE-lujaAa! En rullande frälsningsarmé! Rullande och svärande, förresten. Fast allra mest skrattade vi.
Som när vi lämnat svårt solsvedda L i skuggan och gått på sightseeing vid akvedukten. Bekymrat skyndade vi tillbaks, tänk om hon självantänt? Väl åter kunde vi dra en lättnadens suck, ingen liten askhög utan gamla vanliga L, livsandarna åter; mjukglass i ena näven och mosbricka i andra. Snälla tjejer, kan ni inte köpa en bulle till mig med, jag törs inte gå fram till luckan en gång till?
Eller när jag skulle berätta om den gamle mannen i västvärmland, han som varvade upp bilen i sitt lilla garage så att det jämt dure i väggene (för att sedan tvärsläppa kopplingen och komma utbackandes i fyrtio km/h). Först skrattade vi åt historien, sedan åt durandet. Igen och igen. Ett användbart ord, visade det sig! Var det någon som släppte väder så jämt dura de te i blöja (vi pratar cykelbyxvaddering, mind you), och när M passerade i nedförsen så var det något som dura te.. Och så vidare.
Sedan, nästan hemma, kaffestopp på pizzahak; har ni tsiklat lång, tjejer? -Tja, Varberg, sa vi, lite lagom avspänd, förstås. Jaja, Vålberg, åtta tjilometer!
There's much more to tell. Men jag måste sova!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar