Jag var så sur inatt när jag cyklade hem. Alla var så dumma och tröga och svettiga och jag blev förbannad. Jag var klackad och längre än nästan alla på det där jäkla stället, men tro inte att det avskräckte. Gammal som ung; henne ska vi prata upp i brygga, dra i armen, dra i ärmen, dra till dansgolvet, bjuda på sprit. Min ena arm stinker fortfarande Old Spice, den andra typ myggmedel. Euch.
När jag äntligen tog mig till cykeln var det ändå nån i hasorna; Väntavänta, did I offend you, det var inte min mening, snälla, var inte arg, och där står jag och fattar inget. Jag får nästan trösta karln till slut, fråga mig inte för vad. Vi hade väl bara pratat och sen ville jag gå, så jag gick.
Till slut fick jag i alla fall trampa iväg. Klackarna på styret, kosan mot månen. Nästan full, månen, men ändå; en så mörk midsommarnatt! Tunga moln, slocknade gatlampor, och så den där vinden. Sliter och drar. Skogspartiet mörkt och ogästvänligt.
Inga blommor under kudden. Bara frustration.
Jag tror jag måste gå ut i solen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar