Det är inte så ofta man möter riktiga partners in crime. Alltså, människor man omedelbart känner för och bara gillar. Rakt av, sådär! Det är inte så ofta, inte för mig i alla fall.
I tidiga tjugoår fanns en J i bekantskapskretsen. Vi var aldrig särskilt nära, umgicks aldrig bara vi två, utan snarare i varsin kant av gänget. Men där fanns ändå ett slags gemenskap. En dragning! Mellan honom och mig. När vi var på samma fester dansade han runt mig som ingen annan, och vi skrattade och skrattade. Alla andra skrattade också, för ingen annan hittade på så mycket lur och bus som J. En sann entertainer, verkligen!
Men man kan inte räkna med att folk ska finnas alltid. Han omkom, J, en trafikolycka, mycket tragiskt. Jag minns så tydligt när vi stod där i blomsterhandeln, jag och kompisen. Vi skulle skicka kondoleans till begravningen, men visste inte hur. Vad säger man, vad ska där stå? Till slut kom L på, Tack för alla skratt! Mera rätt kunde det inte bli, fast tårarna. De rann och rann.
.
Jag blev påmind om det här idag, för jag fick veta att en annan ung man gått ur tiden, på Valborgsmässoafton. Det var ingen jag kände väl, eller knappt alls; vi hade bara mötts en gång. Men han var en partner in crime, minsann, och länge ska jag minnas påskaftonen. Äggmålartävlingen - inte minst hans prisvinnande kyckling!- och hur han buntade ihop mig på hallgolvet. Som jag skrattade!
Sedan så känner jag ett stygn, jag sa ju aldrig hejdå. Askungebussen, den gick 01:15, och jag bara rusade. Han var i baren eller på toa just då, och nog tänkte jag svänga därom, vi hade ju trots allt kivats i flera timmar.. Men, truth to be told, jag var lite rädd för hans långa armar. Det var jag.
Fast han visste nog. Ändå.
http://www.youtube.com/watch?v=z2YkhFPYSN4
Som sagt, I didn't know the guy. Men jag tror att han kanske skulle gillat den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar