oh, behave!

Jag skulle skriva något smart om det där med att bete sig. Ni fattar. Att bete sig, att uppträda belevat eller i alla fall på ett någorlunda städat och trevligt sätt.

Min största bete-mig-bedrift den senaste tiden var att jag härdade ut och var riktigt lagomt och tjejigt jättetrevlig på en nätkontaktsida. I hela fem dagar! Sedan började jag grisa tillbaks. Varför skulle jag bete mig när ingen annan gjorde det?

På egna presentationssidan kunde man göra det enkelt för sig och kryssa i olika alternativ. För att på så vis berätta lite om sig själv, och om vad man sökte. Sedan kunde man även skriva några rader i fritext. Jag kryssade i de vanliga, längd, kroppsbyggnad, intressen, musiksmak. Sedan skrev jag till ett par enkla rader; söker kaxigt självsäker snubbe, dock med både humor och självdistans. Om det finns någon kvar?

Dessa rader lockade intressant nog de självdistanslösaste av självdistanslösa. Lönnfeta gubbar i Speedos, trebarnspappor looking for some action, norrländska skoteroveraller och så han den där modellsnubben med uppenbara psykiska besvär. Den högt uppsatte profilen härifrån stan icke att förglömma. "Definitionen på mig själv är; ett kap", "en gentleman, "kille i mina bästa år", et c. Alla förstås välbeställda med stugor och båtar och fina bilar.. Och i fantastisk fysisk form. Yeah right.

Det var riktigt skönt att få avspisa dem, hårt och hänsynslöst! Jag är rätt bra på det. Sedan sa jag upp mig. Lika bra det.
.

En annan som inte kunde bete sig något vidare var den där snubben på gymmet häromdagen. Det var ett kombipass, först spin och sedan pump. Under spinningen slet han plötsligt upp sin skjorta/t-tröja (först trodde jag han slitit sönder den men det var visst en t-tröja med knäpp) och satt där, barbröstad, och stånkade. Jag och ledaren utbytte blickar och sneda leenden. Vid skiftet till pump försvann han så in till omklädningsrummet och återkom i de tajtaste och minsta hotpants jag någonsin sett (iaf på en karl), och t-tröja lika tajt som en kroppsmålning. Even better! Eller inte.

Jag orkar inte skriva mer nu, är ju förkyld. Sedan så är det storm med.


Men förresten: veckans låt, den heter Double Nature. Mustasch! Snygg är han med, skägglurken.

wot no?

Veckan har gått fort. Det har varit mycket att göra, både på jobbet och på fritiden. Det är knappt att jag hunnit vila middag, jag som alltid behöver vila middag. Jag är ju så trött jämt.

Igår skulle jag skynda mig hem, men planerna kastades omkull i och med att jag grävde ned oss i en lerhåla. Mig och H och bilen, alltså. Co-drivern H hade guidat mig in på en genväg, en skogsväg, och erfarenheten sa mig snart att här gäller det att gasa annars blir vi fast. Lera, djupa hjulspår och branta svackor, det kan bli ungefär hur roligt som helst. Man har väl inte övat på Örnäs för inte, tänker en Kilstôs. Såja! Ett stadigt tag om ratten och foten tungt på gaspedalen.

Men vad hjälpte det. Plötsligt var vi bara fast. Lirka framåt och bakåt hjälpte inte, och inte Hs tappra puttförsök heller (inte lätt för en flugviktare). Istället grävde vi oss så djupt att hela bilen stod på sned!

Vi tänkte bogsering och vi tänkte utrustning. Letade i gömmorna men fann varken det ena eller det andra - moderna bilar, alltså! Bogseringsöglor skruvas på plats i en lönnöppning i kofångaren! Ett fälgkors ser inte ut som ett fälgkors! Efter handbokskonsultation hittade vi iaf både det ena och det andra - mycket logiskt fastskruvat i golvet bakom förarsätet. Där fanns även rödflagg och en lapp med texten ON TOW. Vad är det? frågade H, och funderade i spegelvända banor, ett meddelande att sätta i vindrutan kanske, så den som bogserar oss kan läsa? :-)

Men tack till moderna mobiler och tack till bygdebekanta co-drivers! En halvtimme senare backade räddningen intill, en Ferguson, med en snäll farbror bakom ratten. Farbrorn skrattade och skrattade, lossade en kätting och det var bara att kroka i den fina bogseringsöglan som vi äntligen fått på plats. Nån minut senare var vi lösa och ledig igen. Lös var även plasten under kofångaren, men det var ju ganska lindrigt. Vi bröt av den sen, när vi var hemma. Det kändes bra.

Men NO WOT vad klockan blev mycket!

Gotta go.

rajraj

När tillvaron blir sådär uppochned så kan man behöva piggas upp. Inte var det bara jag som behövde piggas upp heller, utan de andra girlsen med. Perfekt.

Så vi samlades hos L i Götet; åt gott, drack gott, tog en promenad i kylan och kröp frampå nattkröken in i bastun. Perfekt uppladdning för en Avenysväng.. eller inte! Rödmosiga och trötta slog vi oss sedan ned till krigsråd. Ut eller inte ut?! Det var frågan. Majoriteten röstade ändå FÖR och ansenliga mängder fin- och fuldricka senare (Aberlour, 12-årig, vs Kosken med citron) var vi äntligen i taxin på väg mot stan.

Vi gick på Deep, denna kväll en glest befolkad köttmarknad till toner av sjuttitalsschlager. Sad story, really, men vi gör det bästa av det. Dansar och skrattar och käftar med unge croupieren. Enas om att den enda snyggingen är den långe vakten, men kikar även lite i smyg på han den där randige, han som dansar så. Jag kikar i varje fall. Han har nästan lindysväng på fötterna och ser för skön ut där han glider fram! Han skulle jag velat dansa med!

Andra modigt dansanta denna kväll var L och M. När jag och C ägnade oss åt barhäng kom de två nedför branta trappan i en kalinka (något svajig, mind you), rajrajraaaaj! Vi åskådare höll andan men skrattade oss varma när de var väl nere, vilken syn! Och de är så sant, som M alltid sjunger; e värmlandstôs blir aldrig full för ho blir bare glaaaaa!

Fast lite fulla var de allt. Och vi andra med. Men inte som han den där pulloversnubben som visade röven, paret som buggade M i huvudet.. eller randigt som hånglade upp rutigt á la tjuren Ferdinand (you wouldn't wanna know). Sen var det även en käring som gjorde en hoochie-mama uppe på barbordet. Men hon glömmer vi nu!

Klockan hann bli halv fem på morgonen innan vi var home and safe hemma hos L igen, en uppiggarkväll av klass minsann!

Därför var det också extra gott med en stillsam hemmakväll igår. Att den dessutom ramades in av ett ymnigt snöfall gjorde inte saken sämre! Tänk att få bylsa på överdragskläder och gå ut och leka, som förr i tiden! I just love it!

.

Men godnatt på er!

patience

Tålamod är svårt.

I vår släkt tillhör man ena eller andra ytterligheten, either you got it or you don't. Tålamod alltså. Jag hör till skaran som saknar. Allt ska hända omedelbart, eller helst igår. Att stå och vänta på något eller någon, det finns bara inte. Har man en minut eller en halv över, ja, då kan man alltid starta ett nytt projekt under tiden.

Just nu är det värre än vanligt med det där tålamodet. Kanske för att så mycket hänt, kanske för att allting bara plötsligt avviker från Planen. Inte för att jag är särskilt planbunden. Vid närmare eftertanke så hade jag nog ingen. Men en liten skiss, en vag tanke.

Ingenting stämmer! Och jag är otåligare än någonsin.

Allting som brukar hända, händer. Men starkare! Jag blir så ARG! Och jag blir så LEDSEN!

Det är full storm, inuti. Simply.

När det blir såhär måste jag morra lite häråt, fälla en tår däråt, och förskjuta en eller annan person under tiden.

Den här vändan har jag mest krupit in i mitt skinn och hållit mig för mig själv. Men ett band har kapats, och över det känner jag lättnad. Den där vänskapen gjorde aldrig gott; där fanns för mycket i bagaget, i alla fall för mig. Han kände säkert inte detsamma, guys rarely do.

Så är det för mig. Och nu väntar jag bara på att saker och ting (och jag) ska lugna sig.

Att Livet ska få börja.

.

hemvändare

Juldagen är en klassiker, ska man gå ut någon gång därhemma så är det denna dag. Så det gör vi. Jag och M och Fripp och C med ny flickvän. Och så alla andra, förstås. Det är tjockt tjockt tjockt, extraöppet åt alla håll och kanter och partybandet har sin årliga reunion. Lokalkändisen och tillika vår stora antihjälte, LB, på scen. Han är så tuff så tuff. Jag filmar en snutt, detta måste dokumenteras; Partybandet tolkar Eddie Meduza, juldagen 2007. :-)





M och jag tänker spela BlackJack men lyckas inte komma i närheten av spelbordet ens. Vi ska bli bjudna redbull-vodka, prata med svågrar och första kärlekar, trängas på dansgolv och försöka papparazzifota snyggingar från förr + olika raggarhäng, bara för att det är så kul. Och så ska vi dansa och skvallras. Mäh, såg du? Så stôgg ho har bleve! Samtidigt smyger glidarna i periferin, backslickade och bukstinna i bländvita cardigans, försöker skaffa ögonkontakt, försöker skapa något. De tycker de är lite förmer, det syns på hela hållningen. På sättet de drar händerna genom håret och hur de alltid grupperar sig ett steg bort eller helst ett steg upp. På balustraden eller kanske i trappan. Med uppsikt.



Hand i hand med den högtravande hållningen går rädslan att göra bort sig, och för den är jag evigt tacksam. Aldrig att glidarna skulle göra ett närmande eller ens komma fram och presentera sig, i varje fall inte med mindre än en uppenbar invit. Och den inviten kommer de aldrig få, inte från mig.


Annars är det bara att konstatera att de allra flesta skiter i om de gör bort sig eller inte där i hembyn. Se bara på lillH som raglar fram med en hel vinare i näven och ögonen i kors, vilken lirare.. Eller F, den evige spjuvern, som ikväll intagit formation vinkelhake med nävarna i ett stadigt grepp kring ett räcke. Ögonen dimmiga men leendet desto bredare när han tittar upp;
fyfanvafulljagärmenduEskilduärlikasnyggvarendagångfyfanihelvetehahahaha!


Faktum är att jag själv nog är en riktig fegis själv för egentligen vill jag säga till honom att han är jävligt snygg han med, för det är han ju. Och skulle jag någonsin ens tänka tanken att bli tillsammans med nån från Kil igen så skulle han vara en given kandidat. Även om han just ikväll råkat fastna i vinkelvolten.


Nu måste jag förresten sticka, middag väntar. Men lite raggare med, åt folket! Håll till godo:

a perfect day

Det är vintersolståndet idag, läste jag i tidningen. Årets kortaste dag, årets mörkaste dag. Sedan vänder det. Gôtt, eller hur? Men jag måste säga att den här vintersolståndsdagen har varit en riktigt fin en, så nära perfekt en dag kan bli!

Inget feed animals in the zoo eller sangria in the park, nätack, men utförsåkning!! Snö, bitande minusgrader och nyvaxad bräda.. Det är receptet!

Sedan hem, lite fika, och ut på löp. Mörkret har fallit, det är tyst och stilla. Rimfrosttyngda trädgrenar och vitkantade vägar; adventsljusstakar, upplysta granar. Över lokala skidbacken, ett moln i eldfärgad orange, suggestivt och skrämmande - för den som inte vet vad som pågår. Jag vet vad som pågår. De gör snö.

Det är årets mörkaste dag men det är ljusare än någonsin. Och jag är så nöjd där jag springer. Så vackert här är!

Och snart är det jul!

And that's all I have to say about that.

nöjd?

Det finns en massa jag skulle kunna skriva. Men jag orkar inte, har inte lust.

Idag är jag så trött.

Det mesta är ok. Livet speedar på, tio dagar till jul och några till till nyår. Snart är det 2008 och året då jag ska fylla trettioett. Jag skulle önska att jag hittat hem by now, men allt är som vanligt. Jag fladdrar fram.

Och jag är så trött på mig själv.

Någon jag kände brukade säga att det inte är något att eftersträva, det där med att vara nöjd. Är man nöjd så har man inte längre någonting att leva för, menade han. I mitt fall skulle det då betyda att jag aldrig någonsin kommer hitta hem och aldrig kommer att slå mig till ro.

Fast det beror på förstås på vad man lägger i ordet. Nöjd.

För som jag ser det så är det just det jag vill bli. Nöjd! Jag riktigt längtar efter det! Vill känna mig trygg, tillfreds, hemma!

Jag fattar bara inte hur det ska gå till?

Tänk er att en morgon vakna och känna; såhär vill jag ha det nu, kanske inte det varar för alltid, men nu! Nu är det helt och fullständigt rätt och there's no place I'd rather be!

Åh vad jag hoppas. Och längtar.

Nöjd. Jag vill vara nöjd.