Jag kan inte hjälpa det, men idag har varit en svår dag. Kanske det skulle gå att tänka bort det men jag är inte säker på att det är det jag vill. Ibland måste man få känna med.
Känslor är rätt viktiga grejer, har jag lärt mig.
Det svåraste var att Han satt där, under loppet, och hejade fram. Väldigt snällt och trevligt, visst. Men han satt där med sin nya tjej och det är klart det kändes. Mitt i maggropen. Och i hjärtat. Vi skulle aldrig ha varit något men känslan sitter där än idag. Det är precis ett år sedan nu. Ett år. Det är lång tid. I can't help but wondering.
Sedan var det kväll och jag och old camper A delade en flaska rosé. Det var som hallonsaft, ungefär, fast 13,5%. Gott och odrygt. Plötsligt var flaskan slut och vi gav oss av mot krogen. Jag beställde Southern Comfort i drinkvariant - till oss båda. Men det var otacksamt. A var kraftig förfriskad och yvig i sitt kroppsspråk och välte två drinkar på rad, rätt ned i knät. Ajaj.
But now I've gotta sleep.
Dagens soundtrack; 9 Crimes, Damien Rice.
2 kommentarer:
Hang in there! Känslor är till för att användas och bejakas (inom rimlighetens gränser).
Tack för tipset om Damien Rice! Dyster men bra låt det där...
jojagveeet.. det är så trist att vara en grubblare men ibland ofrånkomligt. gotta grubbel, liksom.
visst är det en fin låt! ytterligare melankoli bjuder Maria Mena, just hold me om du är på sådant humör. :-)
Skicka en kommentar