Sunday bloody Sunday

Började blogga igår förmiddag om min sketna morgon. Hann dock inte längre än till utkaststadiet, och lika bra var väl det. Vem fasen vill läsa om min misslyckade lördagsmorgon? Nä, just det.

Men just då var jag väldigt upprörd och det kändes helt rätt att skriva en uppsats om världens kanske mest ointressanta ämne; tvätt.

Så kan det vara.

Idag har jag inte så väldigt mycket mer intressant att skriva om heller. Men jag kan och vill tipsa om en fascinerande berättelse jag just läst, självupplevt om cowboyliv på Kanadas prärier, av en Karl Gustavsson. I det stora landet kallades han kort och gott för "Big"; en av många skandinaver som kom till Kanada kring 1900-talets början. Boken, rött inbunden och utan säljande text på baksidan, såg inte mycket ut för världen, men OJ så fängslande! Enkelt och rättframt skriven, no frills, och upplevelser läggs till upplevelser - ett sådant fantastiskt liv de levde, alla boys och girls på prärien!

Ibland känns ens eget lilla liv minst sagt torftigt.

Om ni har möjlighet, så läs! Kruxet är bara att boken kan vara svår - till och med omöjlig - att få tag på. Om man inte lånar av min kompis M, förstås. Hon hade hittat den i föräldrarnas samlingar, den röda lilla fina. Utgiven 1931. Jag återkommer med fullständig titel, ifall någon är intresserad och ids leta.

.

I övrigt kan jag berätta att jag gjort en dygnsvisit i Skåne. Planerna inför semesterturen börjar ta form, och det känns riktigt bra. Sällan har jag längtat så efter lite ledigt! Att det friveckan innebär tältande och kånkande på ryggsäck är det bästa av allt!

Men nu måste jag sova. Söndag kväll och imorgon bitti ringer klockan. Pust.

champagne

En händelserik helg. På fredag; champagne, choklad, sommarpresent (se bild nedan), och uteliv. På lördag; sol, bad, åska, öl och återseenden. Och uteliv med, förstås.

Körde punka på cykeln, inatt, på väg hem. Hade krånglat mig ur efterfest-på-tu-man-hand-fällan, men hemkörningen lyckades jag inte ta mig ifrån (somliga är födda med övertalningens gåva)! Trampade alltså söderut med lillA på pakethållaren. A må ha ett litet namn, men är faktiskt jävligt lång och inte jättelätt heller. Bitvis rätt slitsamt, alltså, men roligt med.


Uppför Apelviksbacken tävlade vi mot ett annat, mera traditionellt par (killen skötte tramporna), jäklar vad det gick! Andra paret lämnade dock walk over strax före toppen, svängde in på området på höjden istället för att slutspurta. Dåligt!


När jag lämpat av A var bakdäcket platt. Smidig som jag var, körde på punkan hela vägen hem, fy och skäms! Men det var så långt att gå och så mörkt och jag var så trött..

Nåväl. Punkan innebär ger mig ju lite att göra idag i varje fall. Hoppas bara inte fälgen är alltför misshandlad.

Orkar inte skriva så mycket mer men lägger med en badbild. Det är ju så härligt! Gissa vem som är vem!? :-)

fields of gold

Jag är ju sådär sentimental av mig, med jämna mellanrum. Det vet ni.

Igår var en sån dag. Inte jättemycket, men lite. Frampå kvällskröken, med lite innanför västen.

Det var den där festen, finfesten, som jag tror jag nämnde häromdagen. Tre trettioåringar som slagit sig ihop och ordnat storstilat kalas. Mat och dryck och bordsplacering och snapsvisor och levande musik. Och så dans efteråt, förstås!

Vi cyklade dit, jag och M. En mil är inte långt när solen skiner och vattenflaskan är fylld (passande nog med Lantvin). Vi cyklade i maklig takt och tog dryckespaus, och sedan även en omklädningspaus. Klackat och klänning tror jag inte på till cykling.

Men en sådan kväll!


Sol, hav, vajande havre och en mild sydväst. Kan ni tänka er något så vackert?!

Och vid hembygdsgården, hundra glada, festklädda människor med höjda glas. En perfekt kväll för ett perfekt kalas.

Samtidigt, ungefär trettio mil bort; ett bröllop. Ett väldigt vackert ett, det vet jag, fast jag inte var där. Brudgummen den stiligaste jag sett och lilla frun säkert matchande. De skulle hållas utomhus, vid en sjö. En perfekt kväll för ett perfekt bröllop! Tanken smiter däråt, flera gånger under kvällen. Det bara blir så.

Men vår fest, då. Alla var där, verkligen alla, och så härligt att se så många bekanta ansikten på en gång! Men oh så många som parat ihop sig och OH så många stora magar..! Det är så kul och trevligt och allt det där men ibland blir jag så gammal och illa till mods. Kan inte hjälpa det, bara.
Än mer illa till mods blir jag när ser S dansa runt på sitt vanliga, glatt obekymrade vis, allas vår önskekavaljer. Flickvännen på en stol en bit bort, en hand på tunga magen. Han har knappt hälsat på mig på hela kvällen men plötsligt är han bakom, kom nu Fia, vi ska dansa och vad ska jag säga? Vi har ju dansat förr.

Två danser, nästan lika kul som sist. Sedan pausar bandet och jag smiter. Artighetspratar med L (such a blonde little brain under all that auburn..!) och A. Och hon den där från hemtjänsten, vad-var-det-nu-hon-hette.. Men sedan det dröjer inte länge förrän jag passar på att smita hela vägen hem, killerpumpsen har jag för längesedan tryckt ned i ryggsäcken och på snabba basketfötter tassar jag ut till cykeln. Inga artighetsfraser, inga hejdån, bara hemåt. Ledd av måne och med trygga sydvästen i ryggen är det en snabbt avklarad tur.

Jag är hemma och i säng kl 01. Väcks närmare 04, kompis M. Hon cyklade från festen två timmar före mig, in till stan för annan fest och senare krogrunda. Hon berättar om sin hemfärd, något mer strapatsrik än min, tre vurpor i diket och en sammandrabbning med en taxichaufför. Först körde han på mig och sedan vägrade han ta med mig i bilen! Tänker du lämna mig här i kolmörkret, en ensam kvinna?!? hade hon gapat åt honom, bara för att sedan bestämt vingla iväg, rätt ned i nästa dike. Så hade han mage att fråga hur det gick?!? JÄVLIGT BRA skrek jag tillbaks!

Allt är som vanligt, alltså.

God natt!

nightwish

Det är sen kväll och jag börjar längta till sängs. Min egen säng!

Har haft ett par oväntade besök den här veckan och varit snäll nog att upplåta vardagsrum/sovrum till dem. Själv har jag kamperat på en tältsäng - i köket. Det har blivit lite si och så med sömnen, som ni förstår. Sedan så är jag van vid att få sova middag efter jobbet så det där med att komma hem och vara underhållande värdinna har verkligen tagit på krafterna! Igår kväll var jag så trött så jag nästan grinade och när jag äntligen fick krypa ned kunde jag inte sova. Är det det som kallas övertrötthet?

Men innan jag lägger mig nu så ska jag fixa klart här. Pappa har fixat med ny databurk till mig och jag grejar med virusskydd och diverse användbara program. Min gamla dator var väldigt gammal och ful och den här är också gammal.. men mer än dubbelt så snabb och med mer än dubbelt så mycket minne! Och aningen mindre - nästan så den ryms i databordet.

Det märkliga är att mamma och pappa just hörde av sig och berättade att gamledatorn fick ett lite udda öde. På hemvägen idag pausade de i Göteborg, men när de återkom till bilen efter någon timmes turistande hade de haft inbrott..! Gissa vad de tog? Vare sig GPS, stereo, TV-apparat eller annat, mera värdefullt - men datorn från 1912 och två kuddar! Hahaha. Hobo break-in, anyone? :-)

Ikväll har jag varit med familjen L hemma hos L senior, grillmiddag och vin, mycket trevligt. Försökte gå in mina killer-pumps inför morgondagen men lyckades sisådär. Svåra att cykla i var de också! Men för fan. Vad gör man inte för en finfest!

Nu, sova!

zZZzz

buzzzzzzzz

Vi skulle ju bara gå på stan och bada och handla och fixa middag och kanske ta ett glas vin. Sedan vet jag inte vad som hände. Solen sken, vi satt på balkongen och maten blev aldrig klar så det blev miniförrätt och vin mera vin och nötter och oliver och ännu lite mera vin.

Och nu sitter jag här och klockan är mitt i natten och jag måste dricka mjölk för att döva yrseln. Puh! Har nästan lite svårt med stavningen, till och med.

M cyklade förresten vält med Herman. Jag var inte beredd på att det skulle slutta uppför?, var kommentaren, där hon låg på rygg med cykeln över sig. Kan det någonsin slutta uppför? tänker jag, men bryr mig inte om att fråga. Något vettigt svar hade inte varit att vänta.

På Bodegan var folkfullt och jag tappade bort vännerna nästan direkt. Blev dock rätt så snabbt omhändertagen av ett gäng alternativa killar, randiga t-tröjor och baskers, värsta fransoserna men väldigt rara. Det visade sig att vi diggar samma musik.

Sedan mötte jag tjejerna, knallade vidare upp på kroggatan och avslutade kvällen på Harrys. SkitHarrys, jag ska aldrig mer gå dit. Folk ville inte ens dansa idag! Men de spelade Sofia dansar gogo and god damn blev det böljegång i bysten or what?!?! Jag säger bara det.

God natt!

ego girl

Ibland pratar man om grundskoletiden, hur det var då. Hur fult man kunde spela! Par om par, alltid par om par. Och alltid någon som blev över. Killarna tog till knytnävarna, men vi tjejer, vi var mera slipade än så. Ni känner säkert igen det.

De där takterna, de sitter allt kvar. Kanske något mera subtilt, men inte alltid.


Häromdagen satt jag med några kompisar och kom plötsligt på mig själv med att spela spelet. Kompisarna var onyktra men djupa och L riktigt grävde ned sig i en relationsutläggning. Jag och M satt och hummade och nickade instämmande men utbytte samtidigt en blick i stil med; så jävla dumt det är ju precis så hon gör själv varenda gång och nu är hon ju helt knäpp?!.


Relationsfunderingarna gled strax över i framtid, samboskap och eventuella avkommor och då landade ögonblicken mellan två andra. Som ensam oförfriskad kunde jag inte undgå det, och nog fattade jag innebörden alltid.

Inget att bry sig om, jag vet. Men visst är det intressant, hur man på ett ögonblick kan ramla sisådär tjugo år bakåt i tiden? Och hur känslan är precis densamma..?

Det är vi tjejer, det!

Men nu måste jag sova, igen.

Fast först vill jag tipsa om söta Sofia Karlssons version av Flickan och Kråkan, helt fantastiskt!

G'natt.

snailracing?

Förr (inte för så hemskt längesen, men typ förra året), brukade cykelbanan vara full av daggmaskar. Ja, när det regnat och så. Det brukade lukta mask, lite småäckligt sådär. Jag brukade försöka låta bli att köra över dem. Maskar är ju bra grejer, har jag lärt sedan barnsben. I alla fall om man ska meta.

Nuförtiden är det bara sniglar på cykelbanan. De luktar inte någonting direkt, men de slemmar något alldels förskräckligt. Och bildar högar. Sniglarna är många fler än maskarna någonsin var, och det är värre att köra över dem med. Fast jag gör det ändå. Det finns ju så många, och de är fruktligt fruktsamma - nya sniglar by the minute. Det händer att jag har snigelskvätt på benen när jag kommer till jobbet.

Det påminner mig om kompis Ms alternativa språkbruk, typ; herregud vad snygg den där snailracingvästen är! Snailracing, det är ju precis vad jag pysslar med varje dag.
___

Jag måste nog sova nu, det har varit en lång dag och jag sitter fortfarande och huttrar. Börjar bli trött på allt jävla regn nu. Det går bra att bli genomdränkt en och två gånger, men vareviga dag..? Så duschar man hett och klär sig torrt och dricker varmt - men sitter lik förbannat och huttrar resten av dagen. Värmen når liksom aldrig ut i fingertopparna och tårna. Brr!

Blöta, leriga ministrumpor, there's nothing like it!

---->

G'natt.