cool Colorado

Här är så vackert! Skulle helst lägga upp massa bilder, bara, men kamera och padda är inte kompisar, iaf inte utan en speciell sladd (som man antagligen kan köpa varsomhelst?). Well. Bilder får komma sen.

Vi har varit några dagar i mytomspunna Leadville (alla som läst 'Born to Run' vet vad jag pratar om). Andats tunn luft, campat fint, träffat roliga ekorrar och murmlar (och trevliga amerikaner), ätit burgare, toppturat på Mt Elbert... Höjden påverkade dock mer än man kunnat ana. Leadville ligger 3000 möh. Som vi pustade och flåsade första dagen. Att Lars skulle springa en trailmara bara några dar senare kändes helt galet. Omöjligt! Det var inte bara flåset, heller, som påverkades. Aptit och sömn också- jag som vanligtvis alltid är hungrig kunde gå hela dan på lite frukt och en milkshake? Weird.

Men det gick ju till sig. Lars sprang sin mara, och jag tog mig högt upp på fjället för att heja, utan att flåsa ihjäl. Tacksamt att vara publik i USA. Folk blev SÅ glada! Tänk vad ett 'Good job!' kan göra. Å en high five på det.  :) Gladast av alla var en Barefoot Alex som tassade uppför helt bar och nedför i ett par typ flipflops fast med lite mer remmar. Å undan gick det!

Lars var riktigt mör på väg upp, illamående och dyster, men när han passerat vändpunkten och var på väg ned kände jag igen honom igen. 'Nu känns det som om det kommer gå bra det här!' ropade han och struntade i min lilla vätskestation. Gott att höra. Bara för mig att plocka ihop, trava tillbaka till bilen och köra ned till stan och målet.

Ja, det var häftigt.

Men nu är vi i Snowmass, Aspen. Och ska planera vår vidare tripp. Kanske Moab, Utah, får vänta några dar. Värmebölja är inte min grej! Jag vet inte ens hur mycket 120 fahrenheit är.. men det låter för jävligt.

Have a good one!

Stockholmssyndrom o alternativ träning

Andas ut. Jag är ingen riktig stockholmare. Tejpen höll max 7km, sen var det pang bom! och där hängde den skärmen. Ja men det var väl tur det!

Veckan som gått har varit ganska späckad. Men jag är glad över att ha fått till några riktigt slitsamma träningspass. Det är ju nåt visst med att ta ut sig. Mår man någonsin bättre?!

På gymmet har jag intervallat i stakmaskin och i cykelsadeln jagat Lars rygg i många mil. Även paddlat lite kajak. Men den stora frågan är förstås hur det kommer bli att springa igen?
Man undrar.

Fast denna helg har varit annorlunda. Plötsligt var man på västkustturne, och tränade på att med armen i vinkel föra glaset till munnen. Och snack-snack-snacka förstås. Vagga en och annan baby och äta alldeles för mycket god mat. Sånt har också sina poänger förstås. Det trista var bara att jag plötsligt blev genomförkyld!

Badade förstås ändå. Det är ju det bästa med väst. Bad, och solnedgångar! Bad blev det vid Damernas på Käringön, vid 'min' gamla Apelvik i Varberg, och vid Stången, Uddevalla.

...och allt detta skulle ni fått se bilder på nu om det inte var för att jag skriver på mob och den inte kan komma åt sina egna bilder. Helknäppt.

Nu ska jag ta en tupplur!

S, på tåget

Stockholmssyndrom

Nu har jag bott i Stockholm i snart fyra år, men vänjer jag mig? Nä, jag tycker inte det. Vill inte heller. Det här är något tillfälligt!

Det är för trångt, för dyrt, för hetsigt, för mycket avgaser. Och de har ju så mycket konstigheter för sig, stockholmarna. Springer omkring och trängs i t-banan, sitter i bilköer i timtal varje dag, hetsar fram på exklusiva tvåhjulingar. Ger sig ut på "vandring" i elljusspåret, i nyinköpta vandringskängor och med GPSen i högsta hugg. Lagar saker med eltejp.

Sån vill man ju inte bli.

Särskilt eltejpslagningarna sticker i ögonen. Trodde inte det var sant första gången jag såg en fasttejpad backspegel! Men det dröjde inte innan jag förstod att det är så man lagar grejer här.

rost, vardå?

även en finare beamer får smaka tejp när olyckan varit framme


















Det värsta är, att det ofattbara hänt. För ett par veckor sedan gick jag, helt frivilligt, på konsert, tillsammans med 56 000 andra. Och idag...



plötsligt var skärmen tudelad. vad skulle jag ta mig till?

Åh nej!

Är jag en stockholmare nu?

vår i år!

Det tog sin tid i år, men när det väl hände så hände det snabbt. Jag menar våren alltså. Nu är den här, på riktigt! Från kala träd till knopp till den mest fantastiska ljusgröna nyans, den som är just nu. Storslaget! Och körsbärsblom, tulpaner, pingstliljor. Den pampiga magnolian vid kolonilotterna vid Drakenbergsparken. Man borde fota!

Vardagscykeln har fått sin vårrengöring, sina slicks och sex bars tryck. Det rullar lätt. Ännu lättare rullar lille Wille, racern, som också fått lufta sig ett par ggr nu. Till exempel cyklade vi till Uppsala förra helgen. Packade oss lätt med varsin ryggsäck och gav oss av. (Cykel är verkligen ett överlägset transportmedlet. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade en cykel. Dö?).

Efter cykeldagarna är också bonnbrännan grundad, eller kanske snarare cementerad. Sitter antagligen resten av sommaren.

cyklist, javisst!

Knät håller ganska bra för cykling. Längsta turen hittills är sex mil. Det blev då något stelt på kvällen sedan. Men inte ont. Ont däremot efter joggpromenad häromdagen. Får väl låta bli det en stund till.

Nöter på med trista övningar i maskin. Men det går faktiskt ganska bra. Vä ben är lite svagare men balansen är god. Och, jodå, idag hade jag till och med riktigt roligt i gymmet. Det finns ju stakmaskin! Kettle- och bollavdelning! Trx-grej som man kan hänga upp sig i!

Stakmaskinen har jag varit riktigt frustrerad över, men nu börjar det ordna sig. Tänk själv, om man vet att man kan staka en km på fyra minuter "på riktigt", men så tar den kilometern nästan FEM minuter i apparaten? Va! Men. Idag gick det alltså något bättre. Elvahundra m på fem minuter. Fast jag fick kämpa för det! Pustade och frustade visst så till den grad att det roade medgymmarna - särskilt en hårig typ i brottartrikå och njurbälte. Jag var nog lite påverkad när jag raglade från maskinen. Men inte mer än att jag hann uppfatta hans stora smajl.

Ja så kan det vara.

Men nu har jag stirrat länge nog på denna skärm. Är det dags för tv-skärmen istället, en stund? Sen är det väl Kvällen. Redan..

skärmtid

Med påtvingade vilodagar så blir mycket tid framför datorn, tvn, telefonen. Är lite besviken för visst var det väl strålande vårväder utlovat? Så man kunnat sitta ute med ett korsord istället för härinne med datorn i knät. Man blir ju rätt trött på att stirra på den. Ändå svårt att låta bli.

Botaniserar i bloggar. Blir trött på bloggar. Det är så mycket egotripp. Det är väl kanske det som är grejen och hur svårt vore det egentligen att strunta i dem man inte gillar? Ändå dras jag dit. Måste ju kolla. Vad har de gjort sedan sist? Hur mycket har det sprungits? Hur många egobilder, hur mycket nya kläder? Mätt. Man blir mätt! Och deprimerad över sin egen kräftgång. Det är egentligen bara en blogg som har motsatt effekt, som gör mig pigg och glad! En vettig tjej som springer ovettigt mycket och presenterar det på ett värdigt sätt. Det är rock 'n' roll, på riktigt.

Botaniserar i tv-program också. Property ladder, diverse kockprogram och hemska real Houseviwes. Hu. (Men just som bloggarna, svåra att låta bli). Igår var det Mad Men-maraton. En trevlig bekantskap! Stillsam action och stiliga människor. Don Draper och hans kompanjoner. Joan, den sjukt kurviga receptionistan (fascinerande fysik, verkligen - ingen risk för nån löparblogg från det hållet). Men det var igår det.

Vad sänds på tv en vanlig måndag, då? McGyver! Haha, McGyver! Han var modern när jag gick i mellanstadiet men visst var han väl rätt töntig redan då? Han fick hålla på med sina experiment och sin silvertejp utan mig. Knight Rider var ju bättre. David Hasselhoff körde åtminstone en frän bil, en Pontiac TransAm (eller blandar jag ihop det med Nu blåser vi snuten?). Han var nog rätt töntig han med, han är ju David Hasselhoff. Men ändå! Den fullkomliga urballning kom väl något senare, eller va?

Men nu måste jag borsta tänderna. Ringa jobbet.

Cheerio, mates!

på Sophiahemmet

Nu har menisken snitsats till, och jag fick själv vara åskådare på första parkett. Artroskopi, det är fina grejer! Ett prydligt snitt här, ett prydligt snitt där, och från att ha sett rummets inredning på skärmen så dyker vi in i knät. Kamera, verktyg och en massa koksaltlösning. Jag och doktor och två syrror. Det är en värld av rosa och vitt och liksom forsande därinne. Nåt lite mer mörkrosa flyter förbi, en bloddroppe! kvittrar den syster som ser till att jag har det bra (den andra servar doktorn och bänder mitt ben hit och dit).

Man får en guidad tur; här har du femurs ledyta, slät och fin, tibia också, och det som skimrar i pärlemor är laterala menisken. Titta när jag trycker på den, så spänstig! Den där håller! Ja, riktigt fint. Ser ju ut som ett bra knä, det där. Men så kommer vi till medialsidan, och där ser man ju tydligt att det är en något som är trasigt. En flik fladdrar lös. Ganska stor flik med. Man klarar sig utan den fliken, säger doktorn och kör runt med den lilla dammsugande sågtandade manicken och klipsar och snitsar. Han skojar om att det är som att spela Pacman. Det är ju lustigt förstås.. men samtidigt bänder syster benet i koställning och det knakar och brakar och jag ser ju på skärmen att det måste bända lite till för att komma åt där det är som smalast. Nog brassar de på med koksaltet också för det spränger i hela knät. Jag blir alldeles kallsvettig. Syster lägger en hand på min axel och säger att det var bra jag kom för det där hade inte läkt av sig själv. Sedan drar hon en riktig skräckis om hur man gjorde förr i tiden. Man fläkte upp knät, tog bort hela menisken, sedan helbensgips i 6v... Kanske inte det mest pedagogiska storyn där och då, men vid det laget hade Pacman kommit åt den sista lösa "pluppen", mitt ben fick återgå till en mer normal ställning och jag kunde slappna av lite. Faktum är att ingreppet bara tog en knapp kvart. Vips så var sladdarna ute, doktorn försvann, systrarna städade upp och snart fick jag sätta mig upp och se hur knät såg ut på utsidan. Jag blev lätt chockad över att det var jättesvullet, fyrkantigt, och blodigt! Självklart att det skulle vara blodigt, det fattar ju vem som helst. Men jag hade ju inte sett nåt blod nästan alls på skärmen..?

Så var det i alla fall.

På kvällen och nästa morgon läcktes det koksalt under gurglande läten, riktigt obehagligt. Jag följde noga instruktionen om stillasittande/liggande och värktabletter var femte timme och när tabletterna tog slut igår morse väntade jag spänt på att det skulle börja smärta. Men det gjorde inte det! Fortfarande inte. Nu är jag ännu inne i den beordrade tvådygnsvilan, men imorn får vi se. Då får jag röra mig mer, se var den där smärtgränsen är.

Cykla borde ju funka snart i alla fall! Doktorn tyckte jag skulle skaffa SL-kort för denna månad men jag är skeptisk. Jävla ovärt att slänga ut massa pengar på t-bana (som man verkligen inte vill åka!). Å andra sidan ska man inte ta sig vatten över huvudet och riskera att paja något. Ja, jag ska boka tid hos en sjukgymnast som kan detta och lyssna noga på vad han eller hon säger. Alright!

Nu ska jag masa mig ur soffan och försöka fixa KÄK! Middagsgäster på väg!

vuxenlego

Sköna lediga dagar! Gott om tid att ägna sig åt sina hobbies. Vissa bygger lego. Andra pysslar i trädgården. Jag var hos föräldrarna och latade mig. Inget lego för mig men väl en massa skidåkning. Farsan, däremot, pysslade med nåt legoliknande. En gammal klockradio, var det visst. Alltid är det nåt projekt på gång. I garaget en jukebox och i hallen väntar en laptop. Service, vi behöver service! Han får ihop det mesta.






Han är väl ganska ensam i sitt slag. Vem orkar sätta sig in i hur saker funkar, vem bryr sig om att ens försöka? Laga? När det går att köpa nytt! Nä, just det. I vardagsrummet står en 50" tv, ny i mina ögon. Grannen hade bytt upp sig, kanalerna krånglade ju på den här. Vill du ha? Annars åker den på tippen!. Det där med tv-reparationer existerar visst knappt sedan plattv:s intåg.

Sjukt, hur det är. Om man tänker efter.
.
Dagens samhällskritik.
.
Nu är jag iaf tillbaks i Sthlm. Kändes mycket konstigt att imorse äta frukost och sedan sätta sig i solen med kaffekoppen, utan att ha åkt skidor först! Det hann liksom bli lite av en vana, de här fem-sex dagarna. Hoppa rätt i träningskläderna och snabba sig till spåret medan snön fortfarande är kall. Ingen trängsel och strålande sol. Efter några varv dyker fler ansikten upp och det är bara glada miner. Efter passet alltid någon som kommer fram och stri´r. Vad har du vallat med? Ett jävla glid du har! och Hôller femman fortfarande? Gemytligt!

Armbågarna som stakprotesterat ganska kraftigt efter Vasaloppet har hållits i schack med dips - superfunktionellt! Dipsa efter passet och dipsa före, och det går att staka på som vanligt. Mina triceps är som Popeyes nu (fast hans har halkat ned till underarmarna). Inte klokt ju. Mina små hönsarmar.

SISUfemman innan den smälte bort..

 

 Men nu ska jag ta en promenad!

/S