post Vasa

Så var det klart. Hur kan en helg, en dag, passera så snabbt? Går det extra fort när man sett fram mycket emot något? Jag tror det.

Lördagen var grådask, plusgrader och vind. Tilltagande vind. Storm. MeteorologPia stod i mässan och pratade väder. Hela tältet höll på att lyfta, ljusramper och tv-skärmar gungade, men hon var lugnet själv. Ja, man blir nästan lite sjösjuk när man står här, men vinden mojnar till midnatt. Arrangörerna ger sig då ut och rensar, och spåren har gott om tid att frysa ihop. Snabbt före kommer det bli! Och solsken! Ja, men det lät ju lovande.

För även om förnuftet sagt att en fin tid skulle vara omöjlig från led 8, så hoppades man ju. Under sju timmar? Med många mils skidåkning i ryggen, och stakningen som lossnat mer och mer. De nya, hårdare stavarna. Isfört! myste jag. Hoppet växte.

Så söndag natt, uppstigning 03:00, på bussen mot Berga by en trekvart senare. Omkring 5:30 var vi framme och då var det bara till att ställa sig i kö. Till fållorna. Ja, det var kö till alla fållor, även till min, långt där långt bak. Jag hade inte riktigt förstått hur många 15 000 personer är (det är jävligt många, vet jag nu). Så la man in skidorna på ett smart ställe, bredvid en trevlig gubbe, och gick ut för att söka upp Lars som köat till fålla nr3. Så åt man lite smörgås och ägg och så stod man i kö igen, nu till bajamaja. Sedan av med överdragskläder och in i fållan och söka upp det smarta stället (tur jag parkerat bredvid trevlig gubbe, annars hade jag aldrig återfunnit skidorna). Ja, så stod man där och pratade och sedan var det nån som sa, nu har nog starten gått! och jodå, nog rörde det sig därframme. Men inte där bak hos oss.

För det var kö. Det stod still, eller i varje fall så gott som. Så när vi äntligen tog oss upp på myrarna, och man skulle få känna på de hårda fina spåren, ja, då hände absolut ingenting. Det gled inte alls. Det var mjukt och trögt, fastnade i skidorna. Usla spår! Och kö.

Var det såhär det skulle bli? Var det såhär sakta det skulle gå? Jag blev missmodig och dippade direkt. Jävligt hungrig dessutom.

Men efter ett par kontroller med sportdryck och blåbär gaskade jag upp mig. Solen sken ju! Stundvis gav också vinden en skjuts. Man började zickzacka sig fram. Inte kan man bara ge upp så där! Det är kraft i den där stakningen! skrek en skotergubbe till mig och plötsligt kändes det ännu bättre. Fast klockan ville jag inte kolla på.

Inte förrän 45km-passeringen. 4:10. Var det så illa? Missmodig igen. Men funderade, omvärderade. Under åtta timmar, fick jag vara nöjd med.

Och resterande halva blev ändå trevlig, trots många sura miner i spåret. Det var ju kö, som sagt, och när man skulle om var det till att köra emellan eller på sidan av. Inte alltid poppis. Ibland helt omöjligt. Men här och där fanns någon trevlig att växla nåt ord med, bitvis fanns också någon bra rygg att hänga på.

Så närmade man sig mål och hade för omväxlings skull kraft kvar. Bara staka på! När det var några hundra meter kvar gick speakergubbarna på om Anja Pärson och vilken prestation ochochoch, och jag bara undrade varför de skulle snacka om henne, när jag var på väg in? Menar de att riktiga Anja P är här? FÖRE MIG? Och minsann, låg hon inte där och gjorde "sälen" just när jag gled över mållinjen? Jojo. Ja det var ju faktiskt imponerande. Anja P! Nog för att hon är en skiddrottning.. men på tvären? BRA GJORT ANJA! sa jag och hon tittade upp och log. Fast nog undrade jag. Hur var det möjligt?

Ja, tiden då, den blev under åtta med liten marginal. Inte vad jag önskat. Extra surt när käre maken gjort en superprestation och gått i mål 2½h tidigare. Medaljtid! Jag ville ju också göra bra. Lite bra, i alla fall.

Split	Klockan	Tid	Sträcktid	min/ km	km/h	Plac.
Smågan	09:31:32	01:31:32	01:31:33	08:20	7.21	874
Mångsbodarna	10:30:02	02:30:02	58:30	04:30	13.34	716
Risberg	11:22:26	03:22:26	52:24	04:46	12.60	667
Evertsberg	12:23:20	04:23:20	01:00:54	05:05	11.82	565
Oxberg	13:31:44	05:31:44	01:08:24	04:34	13.16	529
Hökberg	14:19:20	06:19:20	47:36	05:18	11.35	495
Eldris	15:07:40	07:07:40	48:20	04:51	12.41	462
Mål	15:49:11	07:49:11	41:31	04:37	13.01	443

Försöker glädja mig åt plockade placeringar och det vackra vädret. Och det känns också lite bättre nu när jag vet att Anja P startade i led fyra.

Och trots första tanken som var aldrig mer, så har jag nu börjat fundera. Hur snabbt behöver jag åka Mattila eller Lindman nästa år för att klara grupp 6? Ja, vi får se.

Men nu, wokdags!

sista chansen

Trappa ned, ta det lugnt, återhämta sig. Det är väl sådant som gäller inför en stor kraftansträngning såsom Vasaloppet. Men vilandet är en konst! Man har ju känslan av att förkylningar gärna kryper på om man tar det alltför lugnt. Lagom till semestern och sånt.

Det är också svårt att låta skidorna stå när det varje dag känns som om det är sista chansen för denna säsong. Det töar ju nåt så djävulskt! Nu har det skidats tors-fre-sön-må-tis och sista chansen, ja, det var nog den jag knep igår. Så nu blir det väl ändå lite vila. Bra för högerarmen som är riktigt stakirriterad. Och för Lars fotknöl som fått pjäxallergi, eller nåt sånt. 

Töa lär det förresten göra även i Dalarna. Sex plus, liksom?! Kommer det alls finnas någon snö på söndag? Och hur fasen ska den hålla för 15 000 pers? Jag fattar det inte.

Fattar inte heller hur man ska ta sig fram bland denna hord av människor. Jag är fånigt rädd för andra åkare och vad de hittar på i spåret. Inte litar jag på nån! Vill helst ha helt fritt både framför och bakom innan jag står på i någon backe.

Ja, ni hör. Sju-åtta timmars terapi har jag framför mig.

Men dåså. Ses på andra sidan!

på skidor genom landet..

Vinter är trevligt och bra. Man åker skidor, mest varje dag. Man kladdar med valla och funderar över teknik. Man går med i en klubb, bara för att få åka tävlingsklass. Inte för att jag är nån skidåkare på riktigt. Men ändå! Bättre blir det ju, för varje tur. Nuförtiden åker jag iaf fortare än jag springer. :-)

För några helger sedan fick jag låna syrrans tjejpimpade Kurt för en tur till Mattila och deras skidmaraton. Det var första gången jag var så långt nordväst i Värmland och landskapet var verkligen fascinerande, fullt av skogsklädda knallar av varierande (imponerade!) storlek. Fantastiskt. Dystrare var det att se så många gårdar och fina gamla hus i förfall. Avfolkningsbygd.

Fint. Men nervöst. Inte blev det bättre när man kom fram och testade skidorna, inget glid alls! och såg alla norrbaggar och skidtuffa värmlänningar i tävlingsdress och med egna vallastationer bredvid starten. Men sedan, ett dassbesök och en titt på stackarn som värmde sportdryck, och jag bestämde mig för att skärpa till mig. Bara att göra så gott man kan!

 

in i dimman

Så det gjorde jag. Och det gick helt ok. Jag var långt efter de riktigt duktiga tjejerna, men så himla många riktigt duktiga var det ju inte. Det blev en sjätteplats.

Såntdär ger ju mersmak. Och smittar!

Så helgen efter blev det en tur till Gimo i Uppland. 30 respektive 50km Lindmanslopp för mig och Lars. Det var DM så där var vi verkligen outsiders där vi stod vid bagageluckan och höftade till med lite blå swix för fäste. Utan vare sig tävlingsdräkt eller vallaställ. Gubben i bilen intill skakade på huvudet. Blått? Det är ju bara -2!

Spåren visade sig vara riktigt lösa och glidet var uselt även denna gång. Men nervositeten var inte så farlig. Det är ju bara att göra så gott man kan!


team rockskiers?

Så det gjorde vi. Och det blev ju rätt bra det med. Lars tia av ganska många gubbar, och jag femma av inte så många tjejer (åtta..). Jamenvadfan. Kul var det!

Denna helg slö-töåks det bara hemma i Nackareservatet. Men kanske vi hittar på någon mer spännande utflykt innan säsongen är över?

Vi får se!











Missa förresten inte detta klipp.. Mycket nöje!  



sköna söndag

Har tänkt skriva nåt smart hela veckan men inte haft tid. Så när man plötsligt har tid, har man inget att skriva om. Var tog inspirationen vägen?

Vet i fan.

Nåt ska jag iaf säga om skidåkning! I jul fick jag av tomten Lars ett par längre stavar och om det är tack vare dem eller tack vare ett plötsligt teknikframsteg kan man aldrig så noga veta. Men fortare går det! Sånt är trevligt. Får väl erkänna också att poletten till slut föll ner vad gäller stakning med frånskjut. På riktigt har jag tänkt att den där lilla benfjutten var mest för syns skull.. Ja så är det med mig. Lite småtrög. :-)

Igår åkte vi i Ågesta. Där fanns en fantastiskt fin skogsslinga! Och ett långt golfbanespår. Enda felet med Ågesta är att man behöver bil för att ta sig dit. Jaja. Man får vara glad för det man har. Det finns ju spår i princip utanför porten här, de är bara i lite risigt skick.

Avslutar med en bild från brorsans födelsedag. Tror detta överraskningsparty kommer hålla status som Årets Fest ett bra tag. Kanske rent av hela året?

Ha det gôtt!

..höften får den rätta darren när det rungar i gitarren...

roadtrip

Sitter på fik i Östersund, suger på en kopp kaffe o roar mig med blogg från mobil för första gången. Tar lite tid!

Lars är på möte. Under helgen tänker vi oss några skidmil, och så träffa Eskil förstås, Lars stora kille. Haken är bara att det är så kallt! -22 just nu. Så näsborrarna vill frysa ihop. Man är inte van, ju. Så om vi inte är tbx i stan på måndag morgon så vet ni. Vi har frusit ihjäl i skidspåret!

Hade funderingar på att boka tekniklektion, för längdåkning alltså, för både mig o Lars. Det är ju ingen av oss som tar sig fram med någon vidare grace (även om det, iaf för Lars, kan gå rätt fort!). Det hade varit intressant. Man vet redan att man knäar för mycket, har för dåligt frånskjut och missar att utnyttja glidet.. Men vad man gör åt det? Ja inte vet jag. Jag vet bara att jag just nu fryser vid blotta tanken på kurs utomhus. Ska man ut i denna temp är det nog bäst att hasa i sin vanliga, oekonomiska stajl - man får iaf upp värmen. :)

Det är trevligt att bila fram genom landet. Bortsett från att vi denna gång fick en onödigt stor (+slö och bränsletörstig!) skitFord, så har det bara varit trevligt. Vi sov i Sundsvall inatt, på Södra Stadsberget, vilket faktiskt var ett riktigt BERG! Mycket trevligt. Och idag, fantastisk rosa morgonhimmel över E14s snöklädda vyer. Här skulle man bo! Eller?

Sen har jag lite att berätta från förra helgens festligheter.. Men det får bli senare.

Tjings!

loj

Det är svårt, när man inte kan röra sig som man är van. Framför allt Lars brukar vara rätt snabb på att deprimera sig när den vanliga veckospringdosen uteblir. Men jag får säga att vi klarat det riktigt bra denna höst och vinter. Jag har inte alls blivit galen. Inte han heller.

Bara väldigt loj. Och uppgiven.

Vi har ju haft annat att tänka på också.

Men det är det som är Livet, förstås. Saker går upp och ned. Plötsligt springer man igen, som om inget hänt! Man längtar efter den dagen. Ut och lufta sig! Bli svettig och gôrig. Ta en såndär riktigt skön dusch och äta när man är sådär riktigt hungrig. Allt liksom höjer sig ett snäpp, efter en springtur. Det vet alla inbitna.

Och nu väntar middag här, kreolsk gryta. Det blir gott. Men inte lika gott som efter Spring.

.

2012 - det blev som det blev

2012 var ett trevligt år, man kan inte säga annat. Men på sportfronten blev väl det sisådär. Jag hade ju planerat ett och annat, sånt jag inbillat mig skulle vara uppnåeligt. Det skulle bli mera spring och det skulle bli snabbare spring och framför allt så skulle det bli en silvermedalj i Lidingöloppet!

Av allt det där blev intet. Ja, jag sprang rätt långt, förstås, ända till augusti när häck och hamstrings satte stopp. Men fort gick det inte och någon start i Lidingö kom inte på fråga. Sedan tillkom en meniskskada. Plus nån form av främre knäsmärta i andra knät efter att jag stått på näsan, på självaste julafton.

Ja, det blev som det blev, helt enkelt. Och vad tjänar det till att älta?

Det var ju ett bra år ändå. Och "sportiga" höjdpunkter blev det, ett par, under årets första halva. Jag fick ju chans att prova Lars paradgren; bergslöpning. Två gånger till och med, i fantastiska Frankrike! Aldrig kommer jag bli så vidare värst inom detta (heller), men kul var det! Med ardennerben och lite envishet kommer man i alla fall rätt snabbt uppför. Och jag fattar verkligen varför folk blir så bitna.. Så mycket roligare än att nöta mil efter mil på platt asfalt!

För 2013 blir det inga löften. En anmälan till Axa Fjällmaras "öppet spår"-variant kastades in på impuls, så man hoppas förstås att det kommer funka att springa igen. Det är ju ett tag kvar.

Och så hade jag hoppats på snön. Åka längd funkar rätt bra, och efter några dar i Långberget vill man bara ha mer!  Men så for man därifrån och det enda som nu påminner om snö och avverkade kilometrar är en vag träningsvärk i häck och triceps. I Sthlm finns bara barmark och is varvat med en och annan skitig driva. Sorgligt.

vy över Fryken

Det var väl ungefär det jag hade att säg, för nu.

Tja!