höstmörker och stress

Mörkaste november. Inget fel i det. Men man blir trött! Oj så trött. Har just nu vaknat från trekvarts tupplur och känner mig helt mör. I vanliga fall sprätter jag upp som en ny människa. I vanliga fall tupplurar jag inte heller mer än en kvart. Ja, vad ska man säga, det är en ovanligt trött höst.

Början på veckan var intensiv. Jag och min arbetskamrat höll i en utbildning på onsdagen och det var förberedelser in i det sista. Många timmar framför datorn, efter vanliga arbetsdagens slut. Stress! Samtidigt eskalerade mitt knäont, från ett obehag som lite kommit och gått, till något nästan outhärdligt. Plötsligt låghalt, kunde varken böja eller sträcka benet, än mindre svinga mig upp på cykeln. Knät var svullet och ömt som ögat. Paniken nära.

Turligt nog fick jag tid hos naprapaten omgående och testerna var entydiga. Medial meniskskada. Aldrig att jag hade trott det! Jag trodde menisker krävde rejält trauma för att paja. Och att man kände direkt att nåt hänt. Nu vet jag bättre. Jag vet också att det finns fler än jag som gjort just samma sak; hängt på klättervägg och tagit ett stort och snett språng eller kliv så något "klickat". Bara det att jag måste varit så adrenalinstinn att jag inte kände något över huvud taget, inte förrän den där obehagskänslan kröp på, dagen efter.

I alla fall. Det behöver inte vara så farligt. Naprapaten bjöd nålar och mobilisering så mycket jag tålde (dvs väldigt lite, vågade knappt låta honom röra benet), och om det var hans behandling eller om det skulle lättat ändå, jag vet inte. Men dagen efter var det så mycket bättre och jag kunde ta mig fram, nästan som folk. Just idag är det lite sämre igen, (en heldag med överaktiva barn och tusen upp och ned från golv och är inte rätta medicinen), men vad gör det om jag är lite startstel och har svårt att sitta på knä; jag kan i varje fall cykla! (Tänk vad snabbt man ändrar sina referensramar. Förra veckan var jag otroligt frustrerad över att inte kunna springa ordentligt eller gå på lördagens sköna PEAKpass. Nu är man helnöjd över lite sketen cykling?)

Ja, och onsdagens utbildning, den rullade förbi av bara farten.  Nu är den dagen avklarad och det känns lite tomt. Skönt men tomt! Det blir väl en repris i vår, gissar jag.


farlig skit.

Imorse när jag var sådär cykellycklig, på väg mot Kungsholmen, insåg jag att denna milda höst faktiskt är rätt trevlig. Egentligen vill jag ha ordentligt kallt, gärna snö med. Men ur cykelsynpunkt är det milda bra. Man kan brassa på som vanligt, behöver inte tänka på halka (det kan förstås vara halt ändå, Lars lyckades t ex stressa en medcyklist till tvärbromsning i lövad nedförsbacke häromsistens - givet vurprecept). Man behöver inte pälsa på sig en massa heller. Gympaskor och en tröja under jackan, just lagom. Och när det är mörkare är vi färre på cykelbanorna. Kanske bara fyra-fem vid Hornstulls rödljus vid 0730, jämfört med 15-20 för någon månad sedan.

Det är trevligt. Man hittar ändå någon att hänga på, eller att köra om. Idag hängde jag på en s k slarvig cyklist. Man hinner tänka mycket när man sitter i sadeln och jag roar mig med att dela in medcyklisterna i kategorier. Jag har två kategorier, eller tre, kanske. Smooth cyclists och slarviga. Och idioter, förstås, såna som skriker och gormar. De slarviga göra tvära, omotiverade svängar, vinglar när de ser sig om, kör ofta på väldigt tunga växlar, är nästan alltid män. De smootha har en mera minimalistisk stil. Inga åthävor, inget vingel. Sitter lugnt i sadeln trots hög kadens, gör tydliga tecken. De är förresten också män. (Var är tjejerna?).

Men nu var det dagens slarver jag ville berätta om. När han märkt att jag fanns i kölvattnet tittade han sig över axeln ungefär var femte sekund, med påföljande vingel över hela cykelbanan. Jag flinade lite för mig själv och inväntade det klassiska rycket över Västerbron. Det kommer alltid ett ryck. Idag blev det faktiskt till och med två, det ena mer panikartat än det andra. Men det är lätt att hänga, om man bara är förberedd. Så det gjorde jag. Och väl på krönet var det bara att rulla om. Byebye, du flämtande Slarver!

Ja, det är sådana små ting man får roa sig med om man inte kan nåt annat. Och så kan man inbilla sig att man själv är en smooth cyclist. Om inte annat så kan man bli det. Jag blir inte sur om nån lägger sig på rulle. Försöker inte hänga av. Tecknar inför sväng. Vinglar inte.

Bådar gott, eh?

Och nu börjar jag känna mig riktigt PIGG!

HELG!

idle shoes

Ja, nu samlas det damm på skohyllan. Så blir det när man har ont i knäna och häcken och allt vad det nu kan vara. Är det fyrtioårskrisen? Lite tidig för mig och lite sen för Lars, men vad vet jag. Nåt är det ju!

Det positiva detta springuppehåll medför är iaf att man får öva sig på andra grejer. Typ maskinerna i gymmet. Typ ta sig uppför en klättervägg. Ja, vi har faktiskt hittat tillbaks till Dieselverkstan. När jag flyttade till Sthlm för tre år sedan var vi ganska flitiga besökare. Sedan började det gå riktigt bra att springa och då fick det ta över. Det var liksom bara för omständigt att dra till klätterhallen, det var ju ändå ingen riktig träning. (Eller?). Men nu, som sagt, mera klättring! Det är ju kul, även om jag är rädd. Och nog är det träning alltid.

Annat man blir bra på när man inte springer är att orda. Ja nu tar jag åt mig lite av äran här vilket väl inte är riktigt rätt. Det var faktiskt Lars förtjänst, detta 421-poängsord.. :-)

Sedan så har vi också testat annan alternativträning, på Ulvsby ranch! Det var också en upplevelse. Många år sedan var det man satt på hästryggen, men det kändes precis som förr. Kolla gärna Lars berättelse med.

min Domino har vita öron..

..och gillar fuxkompisen som Lisa sitter på.

 

Men nu orkar jag inte skriva mer. Hej!

thursday

En ensam-hemma-torsdag. Skönt att gå här och pyssla för sig själv. Lite vila på soffan, med ordfejd, sudoku.. Sedan woka gott till gammal musik, titta på Mitt i Naturen. Trevligt!

Den gamla musiken har idag bestått till stor del av tjejer med pianon. Jag längtar efter piano ibland. När vi köper hus, brukar vi säga, då! Ja vi får väl se.

Den här låten tog mig iaf tillbaks till tiden då det var dags att kasta loss från den västra kusten, det är nåt år sedan nu. Winter! Inte så värst fin i denna snoriga tappning, men ändå.

 

Det regnar. Och efter flera dagar med snorig, men pigg! är nu läget mera snorig, men inte pigg! Halva personalstyrkan är hemma krassliga och det är högst kännbart - vi är få! Det gäller det att hålla sig på benen, alltså.
.
När jag skrev sist tappade jag helt bort riktningen. Jag hade ju tänkt på nåt särskilt.. men vad? Jo just. Först så var det ju utelunchen, som var så jävla meningslös. En tallrik ris på thairestaurang, med några strimlor paprika, två broccoli- och två blomkålsbuketter. Lite soja. HUNDRA SPÄNN! Ja det var ju mycket ris i alla fall, säkert ett halvkilo.

Sedan så pratade jag med kompis M som var så arg och besviken att hon nästan fick ett utbrott i telefon. Då tänkte jag att det där riset, vad gör väl det? En hundring, liksom. Själv hade hon gått på blinddejt, ordnad av en av våra gamla kompisar. I all välmening. Eller vad var det egentligen? Kan det kallas välmening - att försöka para ihop en av sina vänner från barndomen med en amerikafet man utan varken hyfs eller fason? Som slafsar och pratar med munnen full, som inte ens erbjuder sig att dela notan? Som antagligen aldrig varit på dejt förr?

Killen blev ju över öronen, förstås, där han satt med vårtig dubbelhaka och magen som hängde över byxlinningen. Fan kunde man inte tro att han skulle träffa en så fräsch och trevlig tjej, utan barn dessutom!

Det var rent ELAKT. Mot dem båda! Jag har god lust att ringa och skälla på L, själv. Har hon helt slutat använda hjärnan?

Fyfan ni anar inte vad glad jag är att jag hittade min Lars! Man har haft tur!

Bolt-ish

lördagsnytt

Det var en lång och bra lördag. Vaknade tidigt och medan Lars försökte sova bort huvudvärken efter fredagens rockrunnersträff gav jag mig ut på skogsjogg. En kylig men strålande grann morgon, med sprakande höstlöv och solen som faktiskt värmde. Fantastiskt! När jag slaskat runt på minimala stigar sisådär en trekvart kom jag på att det ju var Sörmland Ultra-dag, och vände kosan hemåt. Märkligt nog blev tajmingen precis perfekt - mötte hela fältet efter deras varv på elljusspåret i Björkis. Lite kul att agera joggande publik (roligare än att vara cyklande publik, vilket jag testade förra året året. Skitjobbigt!).

Ja, sen hem, tvätta lerpjucks, tvätta mig, avnjuta finfrukost, slappa lite, missa BIM (ja, det får vara ok ibland!), till Sickla för presentshopping och sedan hem och snygga till sig inför 40-firande på Värmdö.

Födelsedagsfirande var trevligt med massa gäster, mat, dryck.. men efter några timmar på Ön hoppade vi på bussen mot stan igen. Vi skulle ju se Nashville Pussy på Strand! Nashville P.. vad är nu det? Jo, ett inte helt rumsrent band. Inte precis min typ av musik men verkligen något utöver det vanliga. Sjukt energiska, både svett och öl sprutade! Turligt nog hade de (iaf för dagen) lagt av med bröstvisning och eldsprutande (i stället var det en tjej i publiken som visade behagen för en inte helt road sångare. Get off my stage, kid!).

Ja, klart underhållande. Minst lika underhållande var att kolla in publiken. Jag och Lars smälte väl inte riktigt in, mina bikerboots till trots. Näe, det var långhårigt och lönnfett, mycket tajta jeans, nitar och truckerkepsar. Truckerkepsar på sned, med stuk, bak-o-fram, med text, med mönster, i glada färger.. Vilket hål kröp alla dessa typer fram ur?

Kvällen avslutades med varsin runda flipper och helvete vad bra vi var! Frispel ¤ flera, helt sinnsykt. En stund hade jag tre bollar samtidigt. Det var längesen jag spelade flipper och ännu längre sedan det gick bra.

Men nu orkar jag inte skriva mer.

Tjing!

nya skor, igen!

Kängor med foder kändes konstigt, det är det väl bara barn som har? Men de var ju snygga, så jag slog till. Och det där fodret var inte så fel, visade det sig, i alla fall inte imorse. Första frostnupna morgonen och händerna isande på styret. Fötterna skulle också isat, om det inte vore för mina nya fina. Varma!

Nu fattas bara en jacka. En skinnpaj vore väl bästa matchningen till nya skorna.. men det måste ju vara praktiskt med. Nåt som tål allväderscykling och rymmer extratröjor till kalla dagar. Ja, det blir nästa projekt! Shopping är svårt ju.

.

Och nu är klockan plötsligt 22 och det sjuka är att jag bara varit hemma två timmar. En jävla fredag. Hoppas inte det kommer fler sådana. Jag är trött. I både huvud och kropp. Ryggskottskänning med. 

 

Ja, jag bara gnäller, som vanligt. Men det finns glädjeämnen. Jag springer! Under sommaren-hösten har jag liksom helt tappat tron på mig själv. Det var stelt och ont bara besvärligt. När jag tänkte på mig, springandes, så var det en okoordinerad klumpeduns jag såg. Har jag verkligen hasat fram på detta vis, i tjugo långa år..? När jag inte ens kan! Jag KAN inte! Har aldrig kunnat!

 

JAG KAN!

Men nu springer jag igen. Det går inte särskilt fort och det blir inga långa sträckor. Men jag börjar fatta att jag kan rätt bra ändå. Jag har stil. Jag ser det när jag möter andra, eller springer förbi andra (det händer, ibland!). Stil är också viktigt, faktiskt. Nåt att bygga på.  

 

Nästa vecka har jag o Sara planerat för gemensamt spring, både hem från jobb en dag och sen kanske ett litet lopp på söndagen. En mil lera, sägs det! Vi får se.

 

Nu blire en sängfösare!

invigda!

Finfina skor detta. Geggamojjan rinner rakt igenom istället för att sugas upp. Därmed också lätta att tvätta.  Och grepp, minsann, särskilt på kaklet i badrummet (stod nästan på näsan när jag skulle skynda in där före dagens jogg). Finfint!

Ja det var väl ungefär allt jag hade att säga för idag.

Cheerio!

new shoes!

inov8

Har varit i Putiken och investerat i nya skor. Jättefina, blå. Barfotastuk men med greppig sula. De är så snygga så jag har dem mest på mig när jag sitter i soffan. Men ut, i lera och gegg, ska de.. Imorn!

Japp. Om det går som jag vill så ska jag springa 16km i Kil i slutet av månaden. Nyskorna kan nog bli bra till det. Orienteringslöpning, enligt arrangörerna. Det är snitslat och stig så det stämmer väl inte alls, egentligen, men med mina mått är det väldigt orienteringsmässigt. Rotigt, halt, ofta väldigt blött. Det är en liten tävling så jag har alla chanser att bli sist också. Men det vore kul ändå! Tävlingar har ju lyst med sin frånvaro i år. Bergslopp räknas liksom inte riktigt. Då GÅR man ju ibland.

Men nu är det lördag förmiddag och jag o L ska på PEAKpass (alternativträning is the shit!) och sen kanske en sväng på stan. Ikväll är det visst nåt band med, på Strand. Ja det blir nog bra (förhoppningsvis lagom bra, så man orkar inviga finskorna imorn..)

TjingS!