Brottbyrundan 20km

Igår, söndag. Start 10.20. Benen kändes strama (vänster vad!) men efter hela TRE vilodar skulle det nog gå bra ändå. Vi värmde upp med ett par km på spåret, mera gräsigt och "rotigt" än jag mindes, men en fin dag, varmt, lite fuktigt, ja, det skulle nog bli bra!

I startfållan hälsade jag på övriga tjejer (vi var tre!), och sen PANG, där gick starten. Sprang med tjejerna en bit och vi pratade om att detta var en bra runda inför Lidingö, sedan insåg jag att detta ju ändå var tävling, och la på en rem. Det kändes rätt så bra, visserligen backigare än jag mindes, och lite halt/lerigt på sina ställen, men ändå. Varvning gick på 48min och då var det ju bara att fortsätta varv två på samma vis.

Det var inte så bara! Motivation och ork dalade när jag var helt själv i spåret långa sträckor. Sedan kom en tjej ifatt och det piggade upp - en stund. Men vid sista vätskan var jag tvungen att gå lite och där försvann hon! Aj aj.

Ja, jag stolpade mig fram och kom i mål till slut, men fy för sista halvmilen, kroppen var helt stum! Sluttiden blev 1:40:37, en halv min försämring från förra året. Andraplats var förstås trevligt men denna tunga känsla var inte väntad och jag känner mig nu riktigt orolig inför Lidingö! 30km är riktigt jättelångt!

Och här står jag alltså och applåderar åt mig själv (då merparten av publiken - även segrarinnan -redan gått hem). BMI-vågen fick nobben, däremot tackade jag för ett presentkort på ett par Fivefingers.. hmm!

Apropå elände och stumma kroppar, så är det nog inte så konstigt att allt kändes kass i söndags. Dagen innan var nämligen jag och Lars på Axelsons massageinstitut för varsin elevbehandling. Har varit på det en gång tidigare och tyckt det känts ok, mycket massage för billig peng. I lördags var det dock inte fullt så upplyftande, om än rätt komiskt såhär i efterhand. Jag vet nu att jag är både sned, vind och överrörlig, fruktansvärt bålsvag och med nedsatt rörlighet i både höftrotatorer, hamstrings och gastrocnemer. Ett under att jag kan stå och gå, alltså. Springa ska vi inte prata om.

Lars hade det inte bättre han. Ett snabbt böj i en fingerled och så var det konstaterat: "normalrörlig" (han är av den stelare sorten, mildly spoken), det må väl vara, men eleven konstaterade sedan att med tanke på hans huvudplacering kommer det inte att dröja innan han får stora besvär med nacke och rygg.

Jag säger då det! :-)

just married

Nja, det stämmer väl inte riktigt. Vi firar faktiskt tre månader, på söndag! Men fest var det, i lördags, så det är inte utan att man är lite rusig, fortfarande.

Alsters Herrgård, 65 gäster, god mat, fina tal, härlig stämning.. och inte minst en fantastisk vals (till en jazzig tolkning av fröken Spears gamla dänga; Crazy). Vi hade jättekul! Och jag hoppas gästerna likaså.

Inte utan att man blir sugen på mera kalas!
_________________

Någon som inte uppskattade det hela fullt lika mycket var min vänstra vad. Den är som en klump! Tre längre springpass på rad, toppat med en kväll på stilett, ingen vidare kombo för Eskfeldts-, ursäkta, Hjulströmsvad. AJ! På jogg med Lena i eftermiddags var besvärligt, vaden vill särskilt ogärna springa uppför. Nu går jag här med stödstrumpa och gnäller.

Bådar sådär inför söndagens Brottbyrunda - som ju ska vara det stora Genrepet inför Lidingö. Damn!

Men nu snart, True Blood! ..when u came in, the air went out..

hej fredag!

Efter gnällinlägg är det nu dags för lite positivt. Detta har nämligen varit en väldigt fin vecka, på springfronten. Formen infinner sig, otroligt nog!

Måndag: provspring på stukade foten
Tisdag: Ursviks Xtreme 15km
Torsdag: Bellmansstafett 5km

Fotleden visade sig ok så jag och Sara bestämde oss för att köra i Ursvik. Var dock lite halvmotiverade båda två, S efter en helvetesdag på jobbet och jag allmänt seg och lite oroad över foten. Men vi kom till start och sen var det bara att köra! Kommer höger! Kommer vänster! ropade vi och plockade långsammare löpare, en efter en. Skönt, och ovant - för mig! Milen passerades på 49 och 12 km på 59 och jag tänkte att nu minsann är nog de där sjuttiofem minutrarna inom räckhåll.. och det var de, trots stumma ben på slutet. 73:30!

Och så torsdag och stafett med mitt Karolinska-lag (jobbade där i somras). Jag tyckte jag åkt på en riktig nit som fick sistasträckan, men det var kanske rätt bra ändå. Visserligen dryg väntan men ingen trängsel i spåret. Banan var mycket asfalt, men gräs och grus på slutet vilket var väldigt skönt (shit vad benen stumnade av det hårda underlaget!). Förresten stumnade jag nog lite extra vid 2km-passeringen då klockan visade 8:14 - alldeles för snabbt! Fifan. Rena turen att jag kunde sakta in lite så jag hann se lagkamraterna som hejade vid målet. ;-)Sluttiden 22 blankt, sträckan 5100m.

En inte alltför tokig vecka! Jag måste påminna mig själv om hur annorlunda det var i våras, när allt gick segt och tungt.. det är en helt annan känsla nu! YEAH!

Får jag inte en silvermedalj på Lidingö så hänger jag mig.

fi fan

Om jag var gnällig igår, så är det inget mot vad jag är idag. Var nämligen tjurskallig nog att ge mig ut på spring, så farligt kunde det ju inte vara med det där skavet. Och det var det inte heller, mer än i branta uppförs. Men, sisådär tre-fyra km in i passet skulle jag göra ett spänstigt svanhopp över en lerpöl, och gissa vad som hände då? Jo, jag landade i en vänsterstukning de Luxe! Bara att linka hemåt med svansen mellan benen.

Men det finns saker att glädja sig åt. Jag är på väg till en after wedding-fest! Lars och Jonas är duktiga på fjället - för närvarande tvåa! Folk springer halvmara i Halmstad! Nya datorn är jättefin!

Fast mest spännande förstås killarnas framfart på fjället, mycket pirrigt att följa. Tyckte nog på förhand att de hade lite väl höga ambitioner. Men så påminner jag migsjälv, är det nån som kan det där, så är det väl just de!

Det är rätt lustigt för första intrycket av Lars var att han en typisk djuping, som läste massa böcker och lyssnade på udda musik. Som bara råkade vara lite bra på att springa. Lumpen var väl inget vi pratade om, men om nån frågat mig så hade jag nog sagt, Lumpen? Nej, Lars har inte gjort lumpen..! Det måste tagit ett år innan det framkom att han visst ägnat sig åt sådana ´grabbigheter´, och trivts väldigt bra med det. Och vid en rensning häromveckan kom följande plagg fram:

Jag har fått tänka om. Han är inte en djuping med springben utan tvärtom! Överraskningarnas tid äro ännu ej förbi.

Men nu måste jag fixa till mig, ju! Och, nej, de har halkat ned till tredje plats.. hur ska det gå?????

friday feeling?

Njae. Den är väl inget vidare, tyvärr, den där feelingen.

Egentligen har jag det rätt bra, nyss fått mig lite pestopasta och nu väntar kvällskaffe. Tv och datasurf. Surfet är ju kul, nu när vi har uppgraderat till en LAPTOP (var vi sist i hela världen?)! Och kanske det är nån bra film sen? Riktigt gemytligt, en dyster och mörk kväll som denna.

Så vad är felet?

Jo, det planeras för långpass imorgon bitti, träff vid utegymmet klockan 09. Jag å L å S. Men vad händer, jo, jag springer i nyskorna till jobbet idag och får skav! Skavet har nu utvecklats till den största blåsan i mannaminne och jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Ta hål på den?

Värre saker har hänt. Men jag behöver mina långpass, det är inte långt kvar till LL.. och det vore ju särskilt trevligt att springa med tjejerna, los Blondinos! Ja, vi får se. Om nån har tips, så, ja tack!

En som definitivt har det värre just nu är min Lars, som springer bergsmara i Björkliden. Någon mara är det väl egentligen inte, utan fjällorientering i sjumilaklassen, tvådagars-, i tvåmannalag. Det verkar jävligt jobbigt. Framför allt verkar det jävligt jobbigt att slå upp minitältet och krypa ned i en tunn sovsäck när det är stormbyar och +3, det är jag inte avundsjuk på (inget annat heller, förresten, jag har aldrig kunnat springa i stenskravel). Jag har i alla fall följt deras framfart via BAMM live (http://www.bamm.nu/), och de ligger fyra efter första dagen. Inte så pjåkigt, minsann!















Men nu ska jag som sagt roa mig med annat. Typ tv. Prova klänning, kanske. En jättefin. Men liten?

springtime!

Det har varit en fin springvecka. Inte så många pass (3), men bra pass!

• Tisdag: Ursvik Xtreme 15km



• Torsdag: intervall 4¤1000



• Lördag: långpass 23 km

Till extrembanan fick jag sällskap av arbetskamrat, Sara, och trodde vi skulle få en maklig skogstur. Sara springer visserligen en del, men aldrig terräng och aldrig med nummerlapp på sig.. Så gissa om jag blev paff när hon satte av i värsta farten! Det var bara till att försöka hänga på, vilket jag klarade i sisådär 4km.. Vilken resa! Jag låg i alla fall på så gott jag kunde och kom i mål sisådär två minuter efter, tid 76:26. Trevlig kväll som avslutades med pizza och öl. Och Sara, hon fick mersmak!

Torsdagens intervall kördes med Lars-hare, på grusväg. Jag tyckte haren bar sig konstigt åt hela första intervallet, då han låg bakom istället för framför.. sedan fattade jag varför - det gick alldeles för snabbt! 3:43, så fort KAN jag faktiskt inte springa. Var också ganska knäckt i kvarvarande tre intervall.. men samtliga gick iaf under 4:10. Väldigt ok för att vara jag!

Och så igår, långpass på kvällskvisten, Nackareservat och Hellasskog. Fint kuperade men bitvis dåligt märkta slingor. Fin kväll i alla fall!

Efter dusch, mat och lite vila stack vi sedan ut på stan och hejade på midnattslöpare. Väldigt jobbigt att stirra på alla orange tröjor (jävla omöjligt att känna igen nån!) men kul att se täten i alla fall. En duktig Hässelbytjej var helt ohotad, 33:55 blev hennes sluttid ser jag nu. Wow!

Övrigt på springfronten: de fina blå skorna har fått gå till sälla jaktmarker (hrm.. de är hos en arbkompis!), något var galet med hälkappan och jag fick ont! Eftersom jag är väldigt less på att bara springa omkring i Adidaspjäxorna så inhandlade jag samma dag ett par snabb-NewBalance till 70% rabatt. Ännu ej provsprungna men känns bra; lätta och inget hårt där bak.

Och här en nymornad Fia på väg ut på morgonjogg på Mare a monti-leden på Korsika.

Vi hörs!

skor!

Sneakershyllan får ständigt nya tillskott. Många färger blir det! Nästan så vi måste planera nu, när vi ska på stan ihop. Vem får ha sina Dragons på sig? DUDE, IT'S MY TURN!

Sandaler är en annan skotyp, en ganska tråkig sådan. Fast när det är som hetast kan det vara bra att ha ett par.. och på jobbet, förstås. Jag har behövt nya rätt länge. Mina Cats (som jag bloggade om för sisådär tre år sen) har verkligen gjort sitt. Men alla var så fula. Särskilt Tevasandaler. Vem fan köper Tevasandaler? Vem fan ritar Tevasandaler?

Så svor jag i varje sport- och fritidsbutik. Ända tills vi kom till klätterbutiken i Corte och jag fick syn på ett par käcka skapelser i cerise! Teva! Teva? Hur är det möjligt?!

Grattis Teva, äntligen!

Sedan finns det skor som ställer till bekymmer. Mina fina blå springskor, mina nyaste.. någonting är fel med bakkappan, den är för hård. Det blir ont i hälen! Och kryper upp mot hälsenan. Aj!

Nu har jag lärt mig av mäster Rune att man kan utföra vissa operationer på sina skor. Det kräver nog viss händighet, så jag är lite tveksam.. men det är synd på dyra fina skor, att inte använda dem, eller hur? http://www.loparlarsson.se/content/view/45/55//45/55/ Det känns inte heller särskilt kul att ta på de gamla trötta Adidasskorna som är ungefär hur klumpiga som helst. Pjäxor!

Men nu måste jag nog lägga mig. Arbetsdag imôra.

Och här är jag, i Teva! :-)