hmm

Förkylt var det här, och finnigt. Inget vidare, alltså. Fast jag känner mig faktiskt litet piggare nu, kan nog jobba imorn. Och finnen, den försöker jag torka ut. Handsprit och en timme sol, det kan väl inte vara fel? Eller så är det det. Hela kinden pulserar.

Well. Det är i alla fall inte fullt samma status på den här som på Valborgsfinnen anno 2009, den var riktigt fruktansvärd. Blä!

I övrigt kan jag berätta att Lars skaffat ny springkamrat vid namn Garmin. Jag har också fått tillfälle att ta med mig denna mackapär i spåret och det var ju faktiskt rätt kul. Det är stora ord för att komma från mig - den eviga prylmotståndaren (och nu fattar jag inte varför bloggerskiten ska hålla på och vända bilden? Men ni får väl vrida huvudet för en närmare titt).

Jo, det var riktigt kul att se kurvorna på datorn efteråt. Höjder, puls, fart, distans.. och själva kartan förstås! Kanske jag får låna den fler gånger, om jag sköter mig.

Justja. I tisdags hade jag stora planer för årets andra intervallpass (det går lite trögt, som ni märker!), men det var alltså då som snuvan började slå till och jag fick nöja mig med lite försiktig skogslunk - i vanlig ordning. MEN. Jag joggar i alla fall ungefär fyra mil i veckan nu, alltid något! Lagom till hösten kanske jag fått upp lite fart, jag hoppas, jag måste.. Anmälan till Lidingöloppet är inbetald och jag bara ska ha den där silvermedaljen.

Och nu måste jag skynda mig till franskalektionen! (Sjuk nog att missa den är jag alltså inte).

Au revoir!

vi flytt int´

När man bor såhär precis i kanten av storstan märker man att det inte bara är människor som blir city-slicka och coola, nänä, det gäller även djuren. De vet minsann hur man för sig! Det gäller att ta plats och inte vika undan.. Gärna röra sig i gäng! De är ena riktiga hårdingar, allihop.

Jättepaddorna utanför porten (med biceps som får Arnold att blekna!), de hoppar flera meter när man tittar åt ett annat håll men vägrar flytta på sig så länge man har ögonkontakt. Rådjuren flyttar inte heller på sig. Ibland får man nästan armbåga sig fram, de bara står där och glor, eller skäller, som de gör ibland. Man undrar om de över huvud taget är släkt med Värmlandsrådjuren som studsar iväg snabbt som ögat? Jag har visserligen sett några springa här, men då var det hela ungdomsligan, typ tio stycken, som var ute och röjde. De hade väl varit ute och grafitti-tagat nån vägg eller hittat på annat bus.

Ger man sig av inåt skogen kan man också se att småfåglarna käkar talgbollar - mitt i skogen! Är inte det urbant, så säg? Jag tänker mig att det är ungefär för dem som för oss när vi köper hem pizza. :-)

Folk som besöker vårt område häpnar. I alla fall kinesen som kom springande med kameran i högsta hugg vid sjutiden på morgonen, bakom ett lojt travande rådjur (skulle tipsat om att det stod minst fem till bakom våra hus!). Eller som när vi cyklade hem en sen kväll och mötte diverse partyprissar och en räv i kvarteret. Partyprissarna visste inte till sig. Fan, såg du, en re-E-E-e-v! Och vi bara; happens every day!

Ja, så är det här, in the Hammarby Heights, urbant värre. Och nu måste jag lägga mig!

Hellnerbacken

Vi var i Oslo i helgen, hälsade på kompisar och bodde fint vid Holmenkollen. Hade med längdskidor och såg fram emot att få testa de fina, kuperade slingor vi sett på VM-tv. VM, där norskarna sopade rent - iaf så gott som. Fan vad de kan! För att komma riktigt i stämning hade jag som tåglektyr Sverker Sörlins Kroppens Geni, ja, just han, skidåkande forskaren som följt norska landslagets stålmän- och kvinnor. Mycket intressant och fint skriven, ni må tro att man blev peppad till att åka själv! Men vad mötte oss när vi kom till Kollen?

VM i draghund! Wow! Lite ledsna var vi förstås för att knappt få åka nåt själva, men det var verkligen en underhållande gren! Grymt imponerande av alla hussar och mattar att hålla reda på linor, pulkor, djur och sin egen utrustning i denna fart. Det var ju inga blygsamma branter heller, precis. Wow! Eller, VOV! :-) Det fanns dock en jycke som inte var fullt så springglad som alla andra, det ser man direkt på första bilden. Och sedan blev det total strejk.. stackars vovven! Han fick massa skäll.

Men vi var glada iaf! Och på kvällen blev det tapasmiddag och vin! Det var också fotbollsmatch mellan Norge och Danmark, vilket märktes på stan.. Glada miner över 1-1-resultatet.

.. och just nu hinner jag inte skriva mer. Men det kanske kommer mer sen!

Tjing!

neon lights

Ja, nu blir det träning á la Vägverket.. Lite åtti, väl? tyckte Lars, men så tog jag den på.. och fick genast en mera positiv reaktion. Mera åt WOW-hållet. :-) Vad tycker ni?

Idag har jag tränat på BIM - Bodies in Motion - ett PEAKpass (cirkelträning). Superfunktionellt och superkul! Man kör två och två, och med rätt sparringpartner blir det förstås hur tufft som helst. Idag blev det hur tufft som helst, i varje fall för mig; min kompis L var nämligen på plats och då måste man ligga i. Hon är liten och nätt, säkert tio kg lättare än mig, men stark som få. Rycker iväg med hela mig i dragkamp.. Idag har vi alltså dragkampat, sprintat i gummiband, lyft säckar över varann, boxats, gjort armhäv på boll, nån variant av "idioten" och en jävla massa jämfotahopp med djupa knäböjsinslag. Svettigt, som sagt!

Sedan en sväng på stan, i solen!, så hamburgare med Lars och Eskil, och nu sitter man här. Lars är på gång för ännu ett löppass - hans sjunde den här veckan, visar det sig. Av någon anledning ville han inte tala om att han varit ute och kutat i torsdags, kanske bara för att jag skulle ha vilodag? Lite lustigt i alla fall när det slutligen kröp fram. Får kanske kolla om det finns någon EA-organisation, med såntdär tolvstegsprogram? Endorphinists Anonymous, huh?

Om någon undrar hur det går med mitt spring, så, jotack, jag hankar på, med ett par-tre pass i veckan, i stillsamt tempo och ofta på bökigt skogsstigsunderlag. Jag hoppas att det gör mig stark och hållbar, det visar sig väl sedan när fartpass kommer. Är lite orolig för ondfoten som väl inte direkt gör ont, men gör sig påmind! Men det ska väl ordna sig, det med.

Nu tar vi lördag, hörrni!

God kväll!

öppet spår

Måndag morgon. Knappt morgon, förresten, utan mera natt; 0350. Hoppa i skidkläderna, ta på nummerlapp, och ovanpå det; termobrallor, tjockjacka. Frukostmackor i ryggan. Har vi allt nu? Finvallade skidor, säckar till överdragskläder, märklappar, linser till mig, skidglasögon.. Ja! Det var det hela! Vi kör in till Mora C och parkerar. Biltermometern visar sex minus och tightsklädda skidlöpare kryllar, var kommer alla ifrån? Vi följer strömmen till bussparkeringen. Mot Sälen, allihop, mot Sälen!

I bussen är stämningen ganska sömnig. Ingen mer än Lars och jag verkar märka att vi fortsätter nordväst, genom Älvdalen och en bra bit till, innan vi äntligen viker söderut på en liten väg. Vi hinner bli riktigt oroliga för att vår chaffis fått resrutten om bakfoten, sen fattar vi, det var meningen- bussarna kör "vanliga" vägen tillbaks, för att slippa mötas på smala vägen förbi Evertsberg, Mångsbodarna et c. Det är ju helt sjuk trafik för denna lilla väg, när man tänker efter. Vi pustar ut och äter frukost. Försöker vila.

Väl framme i Berga by uppsöks illaluktande bajamajor och dumpas ryggsäck med skidfodral och frukostrester på ett lastbilsflak. Överdragskläderna kan vi behålla lite till, och det är tur! Minusgraderna är nu femton och riktigt bitande. Vi masar oss in i startfållan, vill gärna ta oss långt fram men folk har varit på plats sedan länge och parkerat sig och skidor. Sedan visar det sig att militärer och folk från WIBE har förtur och att vi vanliga får vänta till kvart över sju. Till slut sticker i alla fall första fältet. Vi plockar av överdraget, slänger vår rosaröda säck in i mitten och hasar så sakteliga framåt, folk är hetsiga redan nu och Lars knuffas med en annan karl, vem får stå i spåret och vem får vara bredvid? Själv känner jag mig varken nervös eller hetsig, men jag fryser! Så, när vi äntligen får starta och Lars direkt gör en utbrytning tvekar jag inte länge innan jag hänger på. Det är hemskt att frysa! Jag vill till uppförsbacken! Vill bli varm!

Lars försvinner strax utom synhåll och jag masar på i min takt, ute på kanten bredvid spåren. Man passerar många, många! Sedan börjar backen och då stoppar det förstås upp. Det är smalt och vindlande, uppuppupp. Men jag har bra fäste, gör mig jättesmal och går mellan spåren. En skåning försöker sätta P - han tycker visst jag är hetsig! -Nänänä, nu är det STOPP, bräker han, det kommer bara sluta med att du trampar av någons stav! Han är jättesur. Jag säger jag har fint fäste och behöver inte saxa som honom. Jag är försiktig! -SURE! ryter han. Var inte så sur! säger jag över axeln, varpå han morrar. Men sedan slipper jag se honom mer, skönt.

Efter backen var jag varm! Och sedan dröjde det inte förrän solen gick upp riktigt. Fantastiskt gnistrande vackert över de snöiga myrarna. Och det var bara att staka på, kilometer efter kilometer. Tyvärr kändes det ganska trögt! I nedförsbackarna märkte jag ju att mitt glid var bättre än många andras, men på nåt vis kändes det ändå trögt och kärvt när man skulle staka. Jag diagonalade säkert dubbelt så mycket som alla andra! Å andra sidan vet jag ju att stakning inte är min grej. Nedförsbackar är inte min grej heller, fast den här dagen gick det fint! Det läskigaste var bara att jag gled ifatt många och tvingades byta spår - spårbyten i hög fart är jag inte särskilt tuff på. Men det gick ju det med, med lite snygga armvevningseffekter och sånt.

Jag höll lite koll på milfarten, ända tills klockan gick i strejk. Min snabbaste fram till dess gick iaf på fyrtio! Då hade det såklart varit massa nedför, men jag kände mig ändå nöjd. Vid 45km hade jag varit ute ungefär tre och en halv timme, varpå jag började fantisera om en sluttid under sju timmar! Dessvärre började orken tryta kort därefter.. Ömmande ljumskar och krampkänning kröp på, både i triceps, vader och fötter. Blåbärssoppa och torr bullbit vid varje station gav förstås lite ny energi, men snart dippade man igen och vägen kändes olidligt lång. Alla jävla km-skyltar, fortfarande tvåsiffriga.. Varför gör jag det här? hann jag tänka många gånger. Men så passerades någon som var riktigt sliten och då tänkte jag: sådär trött är jag i varje fall inte! Och då gick det lite lättare igen.

Men klockan slutade jag kolla på. Sjutimmarsmålet var long gone, förstod jag. Men kanske jag ändå skulle förbättra mig jämfört med sist? Kilometerskyltarna blev ensiffriga, folk började öka takten, jag blev stundvis ganska ensam i spåret. Orkade inte följa spurtarna och tänkte att nu skiter jag i tiden, bara jag kommer i mål! Först när skylten visade 3km kvar tittade jag på klockan, tänkte för mig själv, nu har jag varit ute i sju timmar, alla gånger. Gissa vad klockan sa, 07:01, jomen. Och jag blev lite glad ändå, för jag fattade ju, att en ganska fin förbättring mot förra gången, det skulle det ändå bli. Vid upploppet stod Lars och ropade, heja Sofia, spurta-spurta!!!! -Jag orkar inte! sa jag, men glad var jag, inuti! Och på det mycket ovackra fotot som togs.. rimfrosthår som en kvast och tappad hållning de Luxe. :-)




Tiden blev 7:16:45. Och jag är nöjd! Men ännu nöjdare, det var Lars. Läs om hans fina skiddag på: http://teamrockrunners.blogspot.com/2011/03/oppet-spar.html
Sedan får jag väl också erkänna mig rätt nöjd med min kropp! Den är ju rätt arbetsvillig, trots allt.. måttlig träningsvärk i ljumskar och kring skulderbladen var det enda jag kände av dagen efter denna urladdning. Tack kroppen! Om det blir nån nästa gång ska du defintivt få köra lite långpass innan, längre än två mil i alla fall. :-)

bitch 2011

Var för ovanlighetens skull inloggad på msn och träffade där på en ur Karlstadgänget, han hann dock inte säga mycket mer än hej och hejdå för han var just på väg till gymmet. En fast kropp är inget som kommer gratis nu när man är 33! som han sa. Känns igen! sa jag, varpå han frågade om röven ramlat ned.

Vilket den väl kanske inte riktigt gjort.. men riktigt som förr är det förstås inte, med den fysiska statusen. Om det beror på ålder, samboliv, höstens springuppehåll eller kanske en kombination, är svårt att säga. Men jag jobbar på det!

Med en hel månad fri från förkylningar och sånt strunt så har träningsminuterna nu äntligen ökats, och det är ju så kul! Jag har tänkt "vilodag" flera gånger de senaste veckorna men det har inte lyckats, särskilt inte sedan jag fick häng på två startplatser till Vasaloppets Öppet Spår! För även om till och med jag fattar att det är lite sent att börja med långpass nu, har jag ändå velat vänja kroppen vid själva grejen. Längdåkning! Hah! På måndag står vi där på startlinjen, både jag och Lars.

Jäjä. I'm on a roll! Lagom till beach 2011 kanske jag är mig själv igen, beach-bitch-me! :-)

Men först, en vilokväll! Nu och här!

fredagsmys

Det är så mycket prat om fredagsmys. Det måste ligga i tiden? God mat, dessert och vin, film och godis till barnen.. det är mycket fredagsmysprat bland ungar och vuxna på jobbet, man blir nästan lite trött.

Å andra sidan brukar vi också mysa, hemma hos oss, nästan varje kväll. Och igår myste vi väl alldeles särskilt, med ett kvällstempopass på skidor. Snön nyfallet dunig och gnistrande i månskenet, spåret hårt i de många kallgraderna - och knappt en människa ute! Fantastiskt! 9,15km på 42 är nog mitt snabbaste på skidor någonsin, och jag var väldigt nöjd... även om Lars förstås var "värre" med sina 12,2km på 45 min!

Efter denna urladdning fortsatte myset med hoptrasslade långben och varsitt glas vin i badet, sedan Larsgjorda hamburgare och efter det.. hrm.. somna till American Gangster på tv (jag). Jaja. Mysigt var det iaf, alltihop, riktigt fredagsmysigt! :-)

Och idag förstås lördagsmysigt, med snöjogg i solskenet och nu fix inför 50-årsfest! Hoppas få ihop stassen (sommarklänning som förhoppningsvis funkar i sällskap med stövlar, tjockare strumpor och kort kavaj). Yeah! I'd better get goin'.

So long!

/S