sport

Mina fina löpskor pajade efter bara fyra månaders användning. Jag gick tillbaks till butiken och gnällde, fast bara lite. Jag är inte så duktig på att gnälla sådär offentligt. Min M blev sur på mig; jag borde inte bara gnällt utan skällt också, sa han. Han hade väl rätt. Skorna kostade 1300 kronor och ska ju inte paja sådär.

Butiksbiträdena höll med om att skorna inte borde gå sönder bara sådär, men de höll inte med om att jag borde få ett par nya, inte helt gratis i varje fall. Jag bjäbbade lite men böjde mig, såklart. Trehundra fick jag lägga för ett par nya, av samma modell som de gamla, fast ny färg. Jag gillar dem fast jag gillade de gula bättre, lightning blabla, vad de nu hette. De var skitsnabba. Nu blir jag lite långsammare.

Sedan så har jag fått låna min Ms fina cykel. Den lyder precis, växlar när den ska och rullar som en vind. Väger inget heller. Jag är i cykelbytartagen så det är bra att få provköra lite annat för att jämföra.. Har även fått låna riktiga cykelskor av en arbetskompis. Ska prova dem till jobbet imorgon, när jag har hjälmen på. Det är visst svårt det där, om man inte hinner lossa fötterna innan man stannat. :-)

Det här blev en jäkligt trist not, men så är det.

Imorgon är det måndag. Bäst att sova nu.

c'est la vie, say the old folks

Det kliar i skrivfingrarna, även om det är mitt i natten och jag är småförfriskad. Orden flyter liksom lättare, även om de kanske blir rart stavade emellanåt.

Den här helgen har jag hamnat på lokal varje kväll, trots att jag inte skulle och inte ville. Fast när det väl kom till kritan ville jag ändå, hellre än att sitta hemma och stirra i väggen.

På fredagen, ett sent inhopp på Ms firmakalas. Ett glas vin och en tequila och dansformen kom som ett brev på posten. SurfT överraskade, nu jävlar Fia ska vi ha kul! Jag visste inte att han kunde dansa? Och musiken! Liveband med fin repertoar, allt från Chuck Berry och Elvis till U2, fina grejer. Folk backade och beredde plats, bäst vi passar oss, här händer det grejer! Vi sjöng och svingade, en sådan stämning!

Ikväll, middag hos B. B själv inte hemma, men M2 hade lånat hans lägenhet och bjöd mig och M på käk och vin. Och whisky, kaffe och god musik till efterrätt. Vi stassade oss duktigt men när vi äntligen kom ned på stan hade fötterna redan självdött. AjajAJ! Jävla finskor. Taxi eller gympaskor nästa gång, så är det bara.

Många konstiga människor ute. Men M2, hon mötte sina drömmars man, tror jag (såg det ut som, i varje fall!). Själv dansade jag mycket, så mycket det gick, tror jag. Med Helsing- och Göteborg, Varberg och Derome. En randig typ griper bryskt min vänsterhand, granskar ringfingret; borde det inte vara dags att stadga sig snart?! Jag drar mig loss, rappar tillbaks, själv då!? Han är ganska många år äldre och jag blir förbannad, varför får killar leka hur som helst, hur länge som helst? När vi tjejer så tydligt förväntas hålla oss hemma och producera? Bah!

Som sista låt spelas Hotel California, ni minns, Eagles powerballad från 1976. Jag var inte ens född då, men på högstadiet var det min bästa-bästa låt (hade den på singel, men hann inte lyssna sönder innan brorsan pajade med boll och innebandyklubba.. deliberately, I guess). Hur som, så fick lite nostalgikänning ikväll. Och när MG bjöd upp kunde jag inte riktigt med att tacka nej, även om jag tycker han är lite läskig. Jag brukar inte vara rädd för folk, men den där blicken, underligt genomskådande. Han fångar in mig med en hand i nacken och en stadig arm om livet, som i ett skruvstäd. Hjälp och bevars, helst vill han slänga mig över axeln och röva mig hemåt, inga dolda budskap här inte. Men jag fredar mig och det funkar. Tack och bock, trevligt att dansa, men en dans är ingen dans och fler kommer det aldrig bli!

Så är det och så var det.

Och nu sömn, som vanligt. Klockan är 03:31! Gosh.

toppen is nådd

Semestern är över. En vecka i norr, utgångspunkt Kiruna. Den klassiska vandringen från Nikkaluokta till Kebnekaise, och tillbaks, förstås. Det klassiska bad- och bastubesöket i simhallen. Sedan strosande i butiker och på Kirunas höstmarknad. Och, förstås, ett givet besök i LKABs Kiirunavaara (gruvan).

Det är litet av en annan värld. Så mycket träd, så små träd. Knotiga björkar och skrana granar. Sjö efter sjö, mera skog. Och emellanåt någon stuga. Renar. Tjejren heter vaja (fast det lärde jag mig i ett korsord, inte i Lappland).

Folk är så trevliga. Fåordiga och tvära, säger vissa, men jag håller inte med. Lite sävligt ibland, möjligtvis. När vi just anlänt till Kiruna och lite planlöst strosar runt bromsar en buss in; Ska ni med 15:50- till Nikkaluokta? Släng in väskorna där bak, jag ska bara en tur till Jukkas så kommer jag och plockar upp er sedan! Va!? Vilken omtanke!

I Kebnes toppstuga (den lilla, för den är mycket renare och trevligare), blandas bygdens söner med katiga Stockholmare, och vi i Skånegänget blir någon slags motpol. Eller jämvikt, jag vet inte. Vi språkas en del, allihop, fast mest prat blir det med de trygga Kirunakillarna. De är tre; två röda, en brun. Jobbar i gruvan. De röda är bröder, gissar jag. De tinar vant en skopa snö i sitt Trangiakök, kaffe får man ha. Visar film från gruvans innersta, det är läskigt, stenskott och hela block som rasar, mobilens ljud är inget vidare men det sprakar och brakar och riktigt viner om stenarna. Nackhåren reser sig. En person dog förra året och man är besvikna på ledningen som låter folk fortsätta arbeta i en sådan miljö. De gamla rävarna vägrar, men de unga, de går dit, vill vara till lags.. och behöver lönen, förstås.


Sedan går vi, eller småspringer, upp till toppen - Kebnekaises sydtopp. Det snöar ymnigt och graderna är långt under noll, om man stannar fryser man fötter och händer av sig, det går inte. Jag ruschar upp och ned medan killarna valhänt handskas med skumpaflaskan, fingerfärdigheten bortblåst med vinden, men till slut så. Slutligen öppnar också moln- och snöridåerna upp sig och vi får en glimt norröver, vi fotar utsikt och vi fotar varandra. Sedan öppning söderut och så grant det är! Att man inte åkt hit förr!


Den natten sover vi inte mycket, vinden viner, rycker och sliter i tältduken, det slår och krumbuktar, och kallt, så kallt. Men morgonen efter var vacker! Om än fortfarande kylslagen.

Där finns mycket mer att berätta men nu är det läggdags, som vanligt.

Kram godnatt.

Ps. Boken jag skrev om sist; Kamratliv och äventyr på Kanadas prärier, skriven av Karl Gunnarson (pseudonym för Gunnar Schulze). Good stuff.

Sunday bloody Sunday

Började blogga igår förmiddag om min sketna morgon. Hann dock inte längre än till utkaststadiet, och lika bra var väl det. Vem fasen vill läsa om min misslyckade lördagsmorgon? Nä, just det.

Men just då var jag väldigt upprörd och det kändes helt rätt att skriva en uppsats om världens kanske mest ointressanta ämne; tvätt.

Så kan det vara.

Idag har jag inte så väldigt mycket mer intressant att skriva om heller. Men jag kan och vill tipsa om en fascinerande berättelse jag just läst, självupplevt om cowboyliv på Kanadas prärier, av en Karl Gustavsson. I det stora landet kallades han kort och gott för "Big"; en av många skandinaver som kom till Kanada kring 1900-talets början. Boken, rött inbunden och utan säljande text på baksidan, såg inte mycket ut för världen, men OJ så fängslande! Enkelt och rättframt skriven, no frills, och upplevelser läggs till upplevelser - ett sådant fantastiskt liv de levde, alla boys och girls på prärien!

Ibland känns ens eget lilla liv minst sagt torftigt.

Om ni har möjlighet, så läs! Kruxet är bara att boken kan vara svår - till och med omöjlig - att få tag på. Om man inte lånar av min kompis M, förstås. Hon hade hittat den i föräldrarnas samlingar, den röda lilla fina. Utgiven 1931. Jag återkommer med fullständig titel, ifall någon är intresserad och ids leta.

.

I övrigt kan jag berätta att jag gjort en dygnsvisit i Skåne. Planerna inför semesterturen börjar ta form, och det känns riktigt bra. Sällan har jag längtat så efter lite ledigt! Att det friveckan innebär tältande och kånkande på ryggsäck är det bästa av allt!

Men nu måste jag sova. Söndag kväll och imorgon bitti ringer klockan. Pust.

champagne

En händelserik helg. På fredag; champagne, choklad, sommarpresent (se bild nedan), och uteliv. På lördag; sol, bad, åska, öl och återseenden. Och uteliv med, förstås.

Körde punka på cykeln, inatt, på väg hem. Hade krånglat mig ur efterfest-på-tu-man-hand-fällan, men hemkörningen lyckades jag inte ta mig ifrån (somliga är födda med övertalningens gåva)! Trampade alltså söderut med lillA på pakethållaren. A må ha ett litet namn, men är faktiskt jävligt lång och inte jättelätt heller. Bitvis rätt slitsamt, alltså, men roligt med.


Uppför Apelviksbacken tävlade vi mot ett annat, mera traditionellt par (killen skötte tramporna), jäklar vad det gick! Andra paret lämnade dock walk over strax före toppen, svängde in på området på höjden istället för att slutspurta. Dåligt!


När jag lämpat av A var bakdäcket platt. Smidig som jag var, körde på punkan hela vägen hem, fy och skäms! Men det var så långt att gå och så mörkt och jag var så trött..

Nåväl. Punkan innebär ger mig ju lite att göra idag i varje fall. Hoppas bara inte fälgen är alltför misshandlad.

Orkar inte skriva så mycket mer men lägger med en badbild. Det är ju så härligt! Gissa vem som är vem!? :-)

fields of gold

Jag är ju sådär sentimental av mig, med jämna mellanrum. Det vet ni.

Igår var en sån dag. Inte jättemycket, men lite. Frampå kvällskröken, med lite innanför västen.

Det var den där festen, finfesten, som jag tror jag nämnde häromdagen. Tre trettioåringar som slagit sig ihop och ordnat storstilat kalas. Mat och dryck och bordsplacering och snapsvisor och levande musik. Och så dans efteråt, förstås!

Vi cyklade dit, jag och M. En mil är inte långt när solen skiner och vattenflaskan är fylld (passande nog med Lantvin). Vi cyklade i maklig takt och tog dryckespaus, och sedan även en omklädningspaus. Klackat och klänning tror jag inte på till cykling.

Men en sådan kväll!


Sol, hav, vajande havre och en mild sydväst. Kan ni tänka er något så vackert?!

Och vid hembygdsgården, hundra glada, festklädda människor med höjda glas. En perfekt kväll för ett perfekt kalas.

Samtidigt, ungefär trettio mil bort; ett bröllop. Ett väldigt vackert ett, det vet jag, fast jag inte var där. Brudgummen den stiligaste jag sett och lilla frun säkert matchande. De skulle hållas utomhus, vid en sjö. En perfekt kväll för ett perfekt bröllop! Tanken smiter däråt, flera gånger under kvällen. Det bara blir så.

Men vår fest, då. Alla var där, verkligen alla, och så härligt att se så många bekanta ansikten på en gång! Men oh så många som parat ihop sig och OH så många stora magar..! Det är så kul och trevligt och allt det där men ibland blir jag så gammal och illa till mods. Kan inte hjälpa det, bara.
Än mer illa till mods blir jag när ser S dansa runt på sitt vanliga, glatt obekymrade vis, allas vår önskekavaljer. Flickvännen på en stol en bit bort, en hand på tunga magen. Han har knappt hälsat på mig på hela kvällen men plötsligt är han bakom, kom nu Fia, vi ska dansa och vad ska jag säga? Vi har ju dansat förr.

Två danser, nästan lika kul som sist. Sedan pausar bandet och jag smiter. Artighetspratar med L (such a blonde little brain under all that auburn..!) och A. Och hon den där från hemtjänsten, vad-var-det-nu-hon-hette.. Men sedan det dröjer inte länge förrän jag passar på att smita hela vägen hem, killerpumpsen har jag för längesedan tryckt ned i ryggsäcken och på snabba basketfötter tassar jag ut till cykeln. Inga artighetsfraser, inga hejdån, bara hemåt. Ledd av måne och med trygga sydvästen i ryggen är det en snabbt avklarad tur.

Jag är hemma och i säng kl 01. Väcks närmare 04, kompis M. Hon cyklade från festen två timmar före mig, in till stan för annan fest och senare krogrunda. Hon berättar om sin hemfärd, något mer strapatsrik än min, tre vurpor i diket och en sammandrabbning med en taxichaufför. Först körde han på mig och sedan vägrade han ta med mig i bilen! Tänker du lämna mig här i kolmörkret, en ensam kvinna?!? hade hon gapat åt honom, bara för att sedan bestämt vingla iväg, rätt ned i nästa dike. Så hade han mage att fråga hur det gick?!? JÄVLIGT BRA skrek jag tillbaks!

Allt är som vanligt, alltså.

God natt!

nightwish

Det är sen kväll och jag börjar längta till sängs. Min egen säng!

Har haft ett par oväntade besök den här veckan och varit snäll nog att upplåta vardagsrum/sovrum till dem. Själv har jag kamperat på en tältsäng - i köket. Det har blivit lite si och så med sömnen, som ni förstår. Sedan så är jag van vid att få sova middag efter jobbet så det där med att komma hem och vara underhållande värdinna har verkligen tagit på krafterna! Igår kväll var jag så trött så jag nästan grinade och när jag äntligen fick krypa ned kunde jag inte sova. Är det det som kallas övertrötthet?

Men innan jag lägger mig nu så ska jag fixa klart här. Pappa har fixat med ny databurk till mig och jag grejar med virusskydd och diverse användbara program. Min gamla dator var väldigt gammal och ful och den här är också gammal.. men mer än dubbelt så snabb och med mer än dubbelt så mycket minne! Och aningen mindre - nästan så den ryms i databordet.

Det märkliga är att mamma och pappa just hörde av sig och berättade att gamledatorn fick ett lite udda öde. På hemvägen idag pausade de i Göteborg, men när de återkom till bilen efter någon timmes turistande hade de haft inbrott..! Gissa vad de tog? Vare sig GPS, stereo, TV-apparat eller annat, mera värdefullt - men datorn från 1912 och två kuddar! Hahaha. Hobo break-in, anyone? :-)

Ikväll har jag varit med familjen L hemma hos L senior, grillmiddag och vin, mycket trevligt. Försökte gå in mina killer-pumps inför morgondagen men lyckades sisådär. Svåra att cykla i var de också! Men för fan. Vad gör man inte för en finfest!

Nu, sova!

zZZzz