hej Maja!

Ja, nu ligger hon i soffan här bredvid, äntligen! Inte hade vi anat att lillTramp var en sådan rar liten rödhätta! Inte hade vi heller anat att hon skulle trivas så bra därinne i magen att hon knappt ville komma ut? Ja jag säger då det. Men nu är hon här, vår lilla Maja, och vi är så stolta!

52cm och 3730gr 

hoppfullt?

 

Går nu på övertid, 40+4 idag och det börjar bli ganska drygt. Egentligen är det nog blotta vetskapen om att lillTramp kunde legat här i soffan bredvid istället för att böka runt bland organen som gör att det blir jobbigt. Ända fram till det beräknade datumet gick det ju som en dans. Men nu är det tungt. Och drygt!  

 

Ja det är inte mycket man kan göra mer än att vänta. Har haft syster Lisa på besök så dagarna har ändå flutit ganska raskt. Cykelsightseeing, shopping, skogspromenader, limpbak och gym. Och jag har fyllt år! Fått fina presenter, hemgjord maräng- och jordgubbsglasstårta och ätit lyxig utemiddag. Jag tror förresten aldrig jag fått så många grattishälsningar, det måste vara nåt särskilt när man har stor mage? :-) Trevligt!

 

Igår besök hos barnmorskan. Precis som förra gången sa hon att nu syns det minsann att det är på gång, Du har den där tröttheten i blicken. Innan har du sprudlat av energi, nej, nu dröjer det inte många dagar! Ja, det är ju ingen avancerad matematik precis. Ju fler dagar som går desto närmare förlossning blir det, hur man än vänder på det. Eller hur jag än ser ut. Men det är klart man hoppas att hon har rätt. Lillen får gärna komma inatt eller imorn eller varför inte idag, nu direkt? Jaså, inte det? Nänä.

 

Nu är det i alla fall lördag morgon och jag känner mig pigg (morgonar är alltid bra, värre är det med eftermiddag/kväll). Ska sticka till gymmet när de öppnar kl 09 och ägna lite tid åt de kroppsdelar som klagar mest. Bakdelen har nu fått sällskap av axlar och rygg, ja, det är ingen måtta på gnället. Men det är förstås inte konstigt med tanke på de proportioner kroppen nu tagit sig. Jösses vilken putis!

 

I eftermiddag är vi bjudna på födelsedagskalas. Får se hur det är med energin och formen då.

 

Trevlig lördag! 



 

Trappspring, spänsthopp eller fönsterputs.. lillTramp låter sig inte påverkas.
"Jag kommer ut när jag vill!"

39+2

..men ingen baby i sikte ännu. Fast en och annan förståsigpåare menar att det snart är dags. Någon tar det på magens utseende, en annan på min blick, en tredje på hur pass rörlig jag varit de här nio månaderna. Å andra sidan träffade jag arbetskompisarna igår, och av dem var det ingen som trodde att hen skulle komma ut före utsatt tid. Ja, vi får se vem som får rätt.

Arbetskompisarna har förresten bettat om kön, vikt, längd och födelsedatum, så nu måste jag tänka ut nåt bra pris till vinnaren (förslaget om att den som gissat närmast ska få välja namn är jag inte helt med på..). Förresten så var chefens gissningar mest underhållande, hon tror jag ska gå över tiden och sedan föda en minikubikare på 3,5kg och 40cm! Det kan säkert hända att fullgångna bebisar är så pass korta men nog vore det högst förvånande med tanke på de långskånkade föräldrarna? Nå. Helt säker kan man förstås inte vara.  

Apropå arbete så är det nu färdigjobbat för min del. Det känns mycket konstigt och tomt att vara hemma, särskilt om morgnarna. Man vaknar som ett ljus klockan 06 och sprätter ur sängen. Vad ska jag göra nu?! liksom. Så det blir att hålla Lars sällskap vid frukost och sen röja omkring med nåt projekt.. och sen.. sen dippar jag mer än vanligt. Idag tupplur redan kl 11! Så det är bra att vara hemma såklart, orken är inte som vanligt - även om jag gärna vill tro det.

Timmarna före tuppluren idag var iaf väldigt trevliga. Solen sken så grant och plötsligt flög ett joggsug på. Jag trodde jag hade lagt ned det efter en ganska bedrövlig runda förra helgen. Men idag blev det annorlunda, det gick fint att trava på en hel halvmil. Sakta, förstås, väldigt sakta, men ändå! Gissa om frukost no2 smakade bra sedan?!

Men nu måste jag nog ändå börja fundera över lunch, klockan är ju snart fyra.

Ska lägga med en bild, bara, på sånt jag tror jag kommer att hinna med under närmaste tiden. Både lite tjejigt romantiskt och lite annat. Tidningsprenumeration är nåt annat jag funderar över. Vore ju trevligt!

formtoppning?

Det rimmar väl ändå inte riktigt, det där med lugn och ro och vila, inför det som ofta omnämns som den allra största fysiska utmaningen i livet för oss kvinnor. Varva ned, visst, inte utsätta sig för stress, okej. Men sofflocksläge i veckor, vilken sorts formtoppning är det? Ska man tro på barnmorskan kräver förlossningsarbetet så mycket som femhundra kalorier i timmen, redan från tidigt skede, och om det är sant blir det bara ännu svårare att förstå på vilket sätt det skulle vara bra att ha slappat bort det mått av styrka och kondis man ändå lyckats behålla under graviditeten. Nej, det rimmar inte nåt vidare, i mina öron.

Så jag gör som passar mig. Förstås. Kroppen och lillTramp gillar när det rör på sig, och tillsammans ser de till att nivån blir passande. LillT och de nya, rundare formerna, väger en del, och lungorna har ont om plats. Då kan det inte bli annat än lagom. Smart ordnat. Och efter ett sådant lagomt pass tar vi gärna en lur på soffan. Aktivitet och vila varvat, det tror jag på.

Sedan återstår det att se, om sisådär sexton dagar, hur denna formtoppning funkat. Vad blir det för en målgång? Sällan har man varit så oviss inför något.

Ja det är ingen idé att grubbla. Det blir som det blir.

//S

Ps. imorse nös jag så lillTramp började hicka! Stackars liten.

svart på vitt

semla vs bulle

 

Min Lars är semleälskare av stora mått. Många är historierna om semlor till kvällsmat, hetvägg till lunch och inte minst Konsums tvåpack som går ned i ett nafs. Det är inte utan att man blir lite påverkad. Särskilt i år. Endera för att jag är [ännu] mera sötsugen än vanligt, eller också för att jag själv bakat bullarna - det blir ju liksom lite godare då!

Turligt nog är bullarna riktigt goda även utan fyllning. En slät bulle kan ju vara rätt lagom när ens mage redan är proppans full. Eller vad? Ja, jag drar ned lite på semlorna, från och med nu.

Det är så märkligt. Att jag fortfarande kan ligga på rygg och klappa mig på magen och tycka den känns platt och som vanligt. Så tittar jag ned och ser en fjälltopp. Fast märkligast av allt är förstås att det är en unge däri. Vår unge!

Nu så lång att den pressar upp mot revbenen och gör det svårt att sitta längre stunder. Det gör i och för sig inte så mycket, sitta still är ju tôligt. Men ibland blir jag lite orolig för att knöla ihop lillTramp alltför mycket när jag sätter mig på cykeln. Fast då tänker jag på andra jag hört om, som kört racer in i det sista, och fått pigga barn. De ligger ju redan hopknölat och själva rörelsen är nog bara bra, för både mamma och barn. Så måste det vara!

Värre är det nog att komma ut i världen. Undra på att de skriker när de kommer ut, de små. Från att ha legat mörkt och tryggt, hopkurat och så nära man bara kan komma.. så ut i kylan, kroppen utsträckt, skarpa ljud, och, värst av allt, öppna munnen för att ta in fostervatten, men istället får man...LUFT? Som att drunkna, fast tvärtom. Weird as.

Men nu har jag lite annat att pyssla med.

Hörs!

vem åt flest semlor egentligen?

OS-feber

Kul med OS! Kul med svenska medaljer! Nästan lite för nervkittlande ibland. Se till exempel Lars framför upplösningen av herrarnas skiathlon i söndags.. inte alla som lyckas nå maxpuls och imma igen fönstren i sittande. :-)

 

Och visst var det kul att Super Dario vann, fast man inte sett röken av honom på hela säsongen. Vilken comeback! Fast jag får säga att det var ett nedköp av Schweiz att byta tävlingsdressen från svart till röd, inte alls lika klädsamt. Så, sorry Dario, Fantomen i skidspåret, du är inte min största favorit längre. Och Petter å hans fyra getter som helt verkar ha kommit av sig. Nä, nu håller jag bara på svennarna! Heja!  

 

Annars har det inte hänt så mycket. Det var en rätt hopplös dag på jobbet idag. Ungarna var gnälliga och allt jag planerat gick åt fanders. Pust. Men som trevlig avslutning skulle jag få cykelsällskap med Lars på hemvägen. Nu blev det inte riktigt som jag tänkt. Blev snarare smått deprimerad då jag insåg att jag är långt ifrån så "spänstig" som jag tror; Lars cyklade typ så sakta han kunde och ändå kom jag långt efter. Suck.  

 

Men sen kollade jag på lite bilder och gaskade upp mig. Minns att jag redan då första bilden togs, tyckte att kulan kändes rätt rejäl. Rejäl!? Nu vet jag bättre. Faktiskt inte konstigt att det går lite trögt, allting.  

 

Men nu, disk och middagsförberedelser. Kontinentalt sent, som vanligt. :-)

 

Tja!  

 

omkring v22

lillTramp i v34

 

 

 

 

 

 

meningen med livet?

Det här med att skaffa barn har aldrig varit någon självklarhet för mig. Jag har liksom haft fullt upp med att roa mig själv och trivts bra så. Kanske tänkt litegrann att det där med föräldragener är nåt som saknas i min kropp. Och definitivt vänt mig mot snacket om att familjebildande skulle vara nåt slags plikt. Eller livets mening. Så kan det säkert vara, men inte för alla! Inte för mig.

Men föräldragenen fanns visst där, om än sent vaknad. Och nu är det redan månad sju! Med kickar och hicka gör sig lillTramp redo för världen. Påminner oss (eller åtminstone mig) ständigt om sin existens. Visst är det ett litet under!

Jag är mycket fascinerad. Sitter och pratar med och puffar tillbaks på magen som böljar hit och dit. Liten blir stor. Och stark! Ibland får man sig en spark så man nästan trillar av stolen.

Och tänker på allt det där jag hört och trott innan, som inte alls stämmer. Magens hud som skulle brista, alla åderbråck man skulle få, hur tung och otymplig man skulle vara, med ryggsmärta och läckande bröst och gud vet allt. Nu ska du passe på å ligga på sôffa å äte praliner, Fia!

Vilket mardrömsscenario!

Tur det inte var så det blev. Kroppen fixar ju detta galant! Visst är magen stor, enorm faktiskt, med mitt perspektiv. Och visst i vägen när man ska snöra kängor eller plocka grejer från golvet. Men inte skumpar den, tvärtom! Den ser bara till att dra ihop sig ännu lite mer om man utsätter den för kvicka rörelser eller extra skump, såsom när man ger sig på ett danspass eller joggar nedför en slalombacke. Åderbråck hade jag redan innan och de verkar inte blivit fler. En lite konstigt stel och samtidigt instabil känsla i bäcken och höft  kommer och går, men hålls i schack med rörelse. Det må jag säga. Kroppen är verkligen fantastisk! Nästan så det verkar som om det är meningen, det här. På riktigt?

Nu hoppas jag bara att lillen har det lika bra som det verkar därinne i sin vattenballong, och kommer till världen glad och piggelin. Det ska verkligen bli kul att mötas! 1 april?
.

Annat som hänt på sistone, av mindre positiv karaktär, är att jag, eller Scotte, drabbats av en punkaepidemi. Alltid bakhjul, alltid på väg hem från jobbet. Tre ggr på tre veckor, är det väl nu. Ska det fortsätta såhär så börjar jag snart åka t-bana frivilligt! (Nä, det där var en överdrift).

Så har även hänt att jag klippt mig, och blivit riktigt missnöjd. Jag ser ut som en tant. Inte blev det mer upplyftande att komma hem och få följande kommentar från Lars: äldre!

Tyvärr har han rätt. Superkort page var inte vad jag hade i åtanke när jag sa kort nacke men längder kvar fram! Jag såg ju det precis framför mig, så som jag hade efter hårmodellande typ 2002. Medan frisören såg något hon lärt sig på kurs i London förra veckan. Värst var att hon verkligen gick igång, engagerade sin kollega, de båda putsade och filade till oändlighet.. och där stod jag och bara längtade efter att trycka på både mössa och cykelhjälm och dra hemåt fort som fan. Helst inte ta det av förrän nackhåret växt ut igen.

Men nu orkar jag inte sitta och stirra på skärmen här längre.

TJA! från en som nu är såhär tjock: