hets

Fortfarande springfritt här. Trist, för jag och Magda hade tänkt roa oss med lite terräng i Gbg till helgen. När man ändå är där, liksom. Skitsamma om man inte tränat! Men det känns inte så bra, så kanske inte då.

Det blir inte så mycket tränat. Men lite cykel iaf, i vardagen. Och det går bara inte att låta bli att hetsa bland horderna av cyklister.. helt sjukt är det, hur många som trängs på cykelbanor och vid rödljus. Hornstull 07:30 är rena krigszonen, no kidding.

Men kul är det! Förra veckan hade jag ärende ut till Hässelby och fick roa mig med två trikågubbar, inte överdrivet charmiga. De gillade inte att bli omkörda av tjejer (vilket den ene skrek till mig!), men när de väl tryckt sig förbi orkade de inte hänga av. Finfin draghjälp i en dryg halvmil, tack för det! Assostights och välrakade ben gör visst inte så mycket för uthålligheten som man kan tro.




hjälp

Jahaja. Men nu behöver vi visst lite middagsmat. Så, HEJ!

hål i brallan

Återbesök hos naprapaten igår. Han har ett vaket öga. Inte går det att mörka en stel axel, en öm fotled eller en fruktansvärd träningsvärk i vaderna. Pet-pet. Kläm-kläm. Aj aj AJ! Det vet jag, efter fyra besök. Vad jag inte tänkt på var att detsamma kunde gälla andra detaljer, såsom klädesplagg. Ett hål i linningen, nästan osynligt! var mitt resonemang när jag klädde mig på morgonen. Visst. Så fort jag kom in i behandlingsrummet och ur shortsen så kom det; En stor hol! Yndlings-boxern? flinflinflin.

Jäjä. Ingen kan beskylla mig för att göra mig till.

Men det vakna ögat är bra. Det har hjälpt mig hitta musklerna i benen och baken, ibland, i alla fall. Det är ju liksom helt ur balans, med mig. Som om quadriceps och starka magen tagit över allt det som bakbenen ska göra. Knappast möjligt men nån typ av freak är jag väl, det ser man ju på broilerframbenen.

Nu har jag hållit uppe från spring i en vecka och en dag. Det går ju det med. Hemmaövningar och gymmet emellanåt, men samma endorfinlyft som efter en springtur får man aldrig. Men drömma går ju! Förra året gick det faktiskt att pressa denna trötta kropp till tempo kring 4:20 och hålla det en stund. Det drömmer jag om!
Idag har jag och Scotti iaf vardagsmotionerat oss. Till och från möten, Rinkeby, Karolinska, irr-virr med kartan i hand. Ett trevligt sätt att upptäcka stan. Fyra mil i sadeln, får väl ändå ses som ett ok dagsverke.

Nu återstår bara hemövningarna. Äntligen!

trams

Det känns trögt, allting. Vid senaste naprapatbesöket hittades ännu fler skavanker på denna gamla kropp och det var en mörbultad Fia som mottog direktiv om totalt springstopp till nästa återbesök. Om en vecka.

En vecka. För en riktigt medelmåttig medelmåtta som jag själv spelar en vecka hit eller dit såklart inte nån roll. Det är ju inte som att man missar OS, precis! Men det hjälps inte. Jag började nästan grina. Vad ska jag GÖRA?! En hel VECKA?

Herregud, jag kanske måste skaffa en hobby. Eller kompisar?

Och hoppas på att det inte blir mer än en vecka. Det har ju faktiskt gått en halv redan.




hoppfullt?


Det är nog inte så synd om mig ändå.



olympiske leker

Det är kul med OS! Man blir imponerad av alla prestationer. Svenska triathleten, inte minst. Jag funderade över hur snabbt den där sista springmilen kan gå egentligen, 40minuter kanske? Man måste ju vara helt slut efter både simning och cykling.. Nähä, 33! Wow! Det är ju faktiskt bara tre minuter långsammare än Dibaba, som vann de 10 000metrarna på bana dagen innan. Värt!

snabb tjej, Lisa Nordén

Ja det är kul och bra underhållning, särskilt när man själv kravlar runt i soffan som ett kolli. I fredags var jag på nämligen på ett athleticspass och träningsvärken därefter är grym; hela kroppen som ett blåmärke. Men det är ju kul! Och skönt med träningsvärk istället för vanlig värk i häck och skitben. Jag kan verkligen rekommendera ett besök BIM för alla som vill kötta på (för att använda Lenas uttryck) och ta ut sig ordentligt. 

Men nu är det en annan dag och jag och skitbenen ska ut och rasta oss i skogen. Ett varv runt Källtorpssjön tror jag på! Lars säger alltid att det ligger näckande gubbar däruppe på klipporna men för mig har de minsann aldrig visat sig. Kanske idag?



Bolt å jag

Inatt var vi hos Usain Bolt, jag och Lars. Det var nåt konstigt (fast det tyckte vi inte då), för vi klättrade omkring uppe på bokhyllorna i hans vardagsrum. Vi tittade liksom ned på Usain, trots att han är så lång. Det var ett sjuttiotalsmurrigt hem, med heltäckande mattor och brokiga gardiner. Hans mamma var hemma, även hon sjuttiotalsaktig; en liten rultig dam med permanentat hår, långkjol och förkläde. Ganska otippad mor till denna Lightning Bolt. Vit var hon också. We´ll keep in touch, sa jag när vi krånglat oss ned från bokhyllorna för att bege oss till t-banan. I know u will, sa mamma Bolt, och Usain vinkade hejdå från bakom gardinen.

the Bolt

Ja, vad ska man tro, mitt undermedvetna går på högvarv inför friidrotten i OS? Kanske inte så konstigt när mitt egna sportutövande gått i stå.

De onda baksidorna är en följetong som aldrig verkar ta slut, och nu när jag äntligen sökt professionell hjälp är det värre än någonsin. Kanske för att jag känner efter mer? Och vet vad som är fel? Hamstringarna överansträngda eftersom gluteerna inte gör sitt jobb, höftrörligheten är rena skämtet och ryggen ska vi inte ens prata om. Ja det är så det går när man bara maler på och skiter i alternativpassen. Idioti!

Jag har fått nålbehandling (dry needling, för att få musklerna att släppa sitt krampaktiga grepp), och mobilisering av vissa ryggsegment. Hemövningar och förhållningsorder om lätta joggpass i "råterräng" eller på knixig stig. Det är bra grejer och någon liten förbättring har nog skett (jag kan böja mig framåt och ta i tårna - det var många år sedan sist!), men det känns inte bra. Det gör ont att springa.

Skithäck på vandring

Cykla är bättre. Så det har jag gjort. Två öturer, hittills. Väddö och Torö, tur och retur. Till Väddö var det lite drygt tolv mil. Helt ok åt ena hållet men värre när man skulle hem dagen efter. Tuffa tag för ovan cykelkropp!

Jahapp. Det är torsdag em och vi ska på konsert på en båt. Time to snofs!

Cheerio, yo!

Champsaurin 37km

Ett par veckors semester i Frankrike. Det är så fint där. Man kan göra så mycket kul. Om man inte är sugen på rafting, skärmflygning, cykling, vandring så kan man alltid anmäla sig till ett traillopp! I Frankrike finns mängder av sådana. Det finns ju mängder av berg och fina stigar så det är väl inte så konstigt. Trailkulturen är stor! Stadigt växande. Lite som vår joggingvåg. Fast coolare. Och ännu mera prylkrävande.


Lars anmälde oss båda, redan i våras. Ultrachampsaur (70km) för honom, Champsaurin (37km) för mig. Jag var skeptisk. Men gav mig iaf på några halvhjärtade backpass i slalombacken, tänkte att det blir en kul grej ändå.


Så var det plötsligt tävlingsmorgon! Vi var ca 400 pers som bussades från Ancelle till starten i Pont du Fosse, och där satt jag, kurade kall på en bänk. Tittade på techiga löpare. Stavar, speciella handskar, knästrumpor, solglasögon och glaciärkepsar. Väskor fullmatade med energi i diverse former. De där knasiga Hoka-skorna. Väldigt fula. Men high tech. Visst?

Själv var jag ganska low tech. Malplacerad i min lånade, för stora jacka. Bara ett par energigeléer med, och vätskepåsen provisoriskt hoptejpad i ryggan. Folk värmde upp, ambitiöst. Stegringslopp och hoppsasteg. Var inte det lite mycket? Vi skulle ju ändå ge oss på en 1000m klättring uppförs direkt. Jag satt kvar på bänken. Hur i all världen skulle detta gå?

Men starten närmade sig och man gaskade upp sig. Tre lokala hippiemusiker rumlade fram inne i startfållan, överröstade speakerns svada och lyfte stämningen. Jag noterade även ett par tjockisar och tänkte att sist ska jag väl inte bli. Puh! Och så gick starten!

Folk rusade och knôdde. Jag med. Ingen ville hamna långt bak när man skulle in på smala stigen. Snart var man där och farten stannade upp. Knô hit och dit, stavar och fötter överallt, knappt man fick plats. Måste om, en till, och en till. Sådär höll det på. Sedan bredare stig, så småningom grusväg. Seg slakmota, men joggbar. Jag passerade en del och en tjej i vitt ropade ...le sac!- nånting och jag kände efter med handen.. Vätskepåsen läckte, drippdropp om ryggan, och shortsen. Tejpningen höll inte! Inte oväntat, men inget att göra åt. Blöt i rumpan har ingen dött av.

En funktionär vinkade in oss på smal stig igen, brantbrant upp, fortfarande skog, knähögt gräs (och nässlor!). Kor en bit bort, nyfiket stirrande. HEJ KOSSERA! ropade jag varpå hela gänget kom sättande i galopp. Hoppsan! Jag skyndade mig ifatt närmsta gubbe framför och korna föll in i ledet bakom. De gillar ju sånt, det vet jag, gå på rad. Festligt ju, fast kanske inte för alla tävlanden som hamnat bakom flocken. Ko-herden fanns i krokarna iaf, man hörde hans gorm och skrik nedanför och så småningom vek korna.

mu-mu land

Vi knallade på. Uppuppupp. En man i rött linne forcerade snabbt uppför, passerade hela långa raden, pardon, pardon, det var ledaren från 70km-klassen. Då kommer Lars snart! tänkte jag. Skogen tog slut, några svängar till, och vips, uppe på Le Cuchon, 2208möh. Stigen vände nedåt, i branta snirklar. Min värsta gren! Löst stenigt underlag, nu kom många dundrande bakifrån i hög fart medan jag bromsade stelbent. Bara att kliva åt sidan och släppa förbi. Även tjejen i vitt, hon som ropat om min ryggsäck. Jag stolpade på, herregud ska det vara så jävla svårt?! mera nedför, fotograf på sidan, försöka se avspänd ut.. (omöjligt!). Och så framme vid första mat- och vätskekontrollen. En mugg cola, en mugg vatten. Banan och kex. Så trava vidare, mera nedför men i allt snällare lutning, nu kunde även jag springa på. Tjejen i vitt ser jag där framme. Så fort det blir uppför går jag förbi.

koncentrerad...

Sådär håller det på, många kilometer. Nedförs dundrar hon på, uppförs kommer jag ifatt. Till slut känns det genant att springa om igen så jag stannar i rygg. Strax vänder det nedför igen, hon försvinner i fjärran. Först efter nästa mat- och vätskekontroll ser jag henne igen. Nåt har hänt, hon är helt slut! Det syns lång väg. Jag kommer ifatt på nolltid och behöver inte fundera på om jag ska gå förbi eller inte.

Snart är hon bara en liten vit prick långt nedanför. Sådär trötta är minsann inte mina ben - mina pålitliga ardennerben! Stigens sega uppförssnirklande kändes finemangs, Le Piolit, som vi snart skulle upp på, var ju också den andra och sista höga passagen. Däremot bekymrade jag mig över nedvägen.

min vän Fantomen

Men innan Piolit väntade mat och vätska. Min läckande vätskeryggsäck var nu så gott som tom men snälla funktionärer skickade med mig en flaska och många bon courage! Klättringen fortsatte. Nu fick sällskap med ett par gubbar. De var till en början inte alls sugna på att prata engelska med mig men pekade och visade var stigen skulle ta vägen. Sedan hände det nåt och de började snacka! Om det var det gamla svenska ryktet eller bara att jag varken var engelsk, tysk eller ryss (vilket inte verkade poppis), det vete katten, men snackades gjorde det, på knackig engelska. Mina nya vänner ville veta allt om La Suéde och varför i all världen jag var med i ett franskt lopp och så vidare. Det blev nästan för mycket. Turligt nog började vi närma oss toppen av berget och då skulle de snart rinna ifrån, gubbarna. Nedför är ju min sämsta gren.

Men vi var inte alls på toppen. Om man höjt blicken lite tidigare skulle man sett hur de där små prickarna (människorna) fortsatte stigningen uppåt, säkert 200 höjdmeter till! Hoppsan!

Le Piolit

Bara att knata på. Jag och vännerna kom ifatt ännu en man. Han frågade direkt voulez-vous passée? varpå jag sa; No thanx, I think I need to walk for a while! Till min förvåning svarade han på perfekt engelska, och vi snackade lite. Jag berättade att min Lars är med i långa klassen (aw, fuck!) och att jag trott att han skulle komma ifatt för längesen (aw, man!), sedan hade han ingen luft kvar att prata med så jag knatade förbi. Toppen var liten, karg och väldigt blåsig, så jag fortsatte direkt nedåt. Men innan dess såg jag till min förvåning att "mina" gubbar var kvar långt nedanför. Vad hände? Jaja, nu ska vi nedför, snart är de ifatt och förbi.

Första branten var just brant, teknisk. Lösa sten och tvära svängar, jag bromsar för fullt och första aningarna av kramp smyger sig på. Lårens insidor, fötterna. Herregud, elva km nedför, hur ska jag klara det här? Men knixet övergår snart i långa serpentiner. Mindre lösa sten, snällare lutning. Jag släpper på. Hej vad det går! Jag kommer ifatt och passerar folk. Någon står och stretchar. Crampe? Troligen. Men det går ju bra det här! Av "mina" gubbar syns intet. Inte heller av Lars. Däremot passerar ett par andra ur ultraklassen.

En sista vätskekontroll, en stigning till en col, hundra höjdmeter ungefär, jag går, dricker, häller vatten i min joggnördiga keps, krampen tilltar.. Nej nu! Tre km kvar, bara nedför. Det är svårt att komma igång och springa igen, musklerna vill dra ihop sig. Men väl igång så går det! Jag tänker på Lars och hans patenterade "krampsteg" (lite lagom stelbent sådär för att inte provocera för mycket), det här ska gå! I won't give in!

Det blir mer och mer publik. En funktionär gapar och skriker alldeles särskilt. BON COURAGE, ALEXIS!!! och high-fivear med mig. Alexis är ju inte riktigt mitt namn men jag tackar för ovationerna. Han tappar hakan.

Femhundra meter kvar. Jag spurtar, nästan! Hela vägen in över mållinjen. Jag klarade det! 37km på 5:38:38. I vanliga sammanhang skrattretande långsamt. Men det här är inget vanligt sammanhang. Med tvåtusentvåhundra höjdmeder inräknat räcker det till en åttonde plats! Jag är nöjd!

Speakern går på om La Suéde och Sofia et Lars Hjulström och jag snappar kanske ett och annat ord men inte alls helheten. Han ser att jag inte förstår och översätter Lars is now ôn dô tôp ôf dô môuntäjn!
Och en trekvart senare kommer han (Lars) över mållinjen, helt slut. Men vilken dag - underbar!
.
Men nu är det fredag och man är hemma och har ledigt och solen skiner. Inte alls läge för att sitta inne vid en dator. Ut, jag måste ut!

Ps! Missa inte Lars loppsskildring!

snailracing

Semester och lata dagar. Man har det lugnt och skönt. Springer lite. Pysslar lite. Underhåller barn. Just nu är de på Grönan så vi har fått håltimme. Trevligt.

Man snofsar till sig inför Frankrike. Nagellack på. Festfina toppar inköpta. Inte för att det kommer bli så mycket snofs och fint; vi kommer ju främst tälta och hänga i berg. Men ändå. Känslan, ni vet! Och nagellack, har jag lärt av Mimmi, är bästa knepet för att dölja blånaglar (eller avsaknad av naglar..hu!).

Risk för blånaglar lär det bli. Äventyr väntar, i Champsaur. Långa mil och många höjdmetrar; 37km för mig, 75km för Lars! Galet. Inte utan att man bävar... Men kul blir det, också! Och tills dess roar man sig alltså med snofs. Och att skriva packlistor och skrämma upp sig själv genom att läsa på tävlingens hemsida.

Spirit of the RACE och säkerhet

Konkurrenter har en skyldighet att hjälpa dem. Konkurrenten är medveten om att en annan ryttare är i trubbel eller skadas ska informera mobilnummer tillhandahålls på haklappen, eller muntligen vid ett Flagman eller räddningspersonal baserat på kursen. Rutten sker på stigar och vandringsleder berg. Tävlande måste anpassa sin gångart till terrängen och deras lämplighet. Passagen av tänderna, före nedsänkningen av Cuchon, är försedd med en ledstång.

Google translate, anyone?

Nu hade jag tänkt skriva lite mer men blir så förbannad över bilder som hoppar omkring och text som inte går att vänsterjustera.. så jag skiter i det!

AU REVOIR!