OS-feber

Kul med OS! Kul med svenska medaljer! Nästan lite för nervkittlande ibland. Se till exempel Lars framför upplösningen av herrarnas skiathlon i söndags.. inte alla som lyckas nå maxpuls och imma igen fönstren i sittande. :-)

 

Och visst var det kul att Super Dario vann, fast man inte sett röken av honom på hela säsongen. Vilken comeback! Fast jag får säga att det var ett nedköp av Schweiz att byta tävlingsdressen från svart till röd, inte alls lika klädsamt. Så, sorry Dario, Fantomen i skidspåret, du är inte min största favorit längre. Och Petter å hans fyra getter som helt verkar ha kommit av sig. Nä, nu håller jag bara på svennarna! Heja!  

 

Annars har det inte hänt så mycket. Det var en rätt hopplös dag på jobbet idag. Ungarna var gnälliga och allt jag planerat gick åt fanders. Pust. Men som trevlig avslutning skulle jag få cykelsällskap med Lars på hemvägen. Nu blev det inte riktigt som jag tänkt. Blev snarare smått deprimerad då jag insåg att jag är långt ifrån så "spänstig" som jag tror; Lars cyklade typ så sakta han kunde och ändå kom jag långt efter. Suck.  

 

Men sen kollade jag på lite bilder och gaskade upp mig. Minns att jag redan då första bilden togs, tyckte att kulan kändes rätt rejäl. Rejäl!? Nu vet jag bättre. Faktiskt inte konstigt att det går lite trögt, allting.  

 

Men nu, disk och middagsförberedelser. Kontinentalt sent, som vanligt. :-)

 

Tja!  

 

omkring v22

lillTramp i v34

 

 

 

 

 

 

meningen med livet?

Det här med att skaffa barn har aldrig varit någon självklarhet för mig. Jag har liksom haft fullt upp med att roa mig själv och trivts bra så. Kanske tänkt litegrann att det där med föräldragener är nåt som saknas i min kropp. Och definitivt vänt mig mot snacket om att familjebildande skulle vara nåt slags plikt. Eller livets mening. Så kan det säkert vara, men inte för alla! Inte för mig.

Men föräldragenen fanns visst där, om än sent vaknad. Och nu är det redan månad sju! Med kickar och hicka gör sig lillTramp redo för världen. Påminner oss (eller åtminstone mig) ständigt om sin existens. Visst är det ett litet under!

Jag är mycket fascinerad. Sitter och pratar med och puffar tillbaks på magen som böljar hit och dit. Liten blir stor. Och stark! Ibland får man sig en spark så man nästan trillar av stolen.

Och tänker på allt det där jag hört och trott innan, som inte alls stämmer. Magens hud som skulle brista, alla åderbråck man skulle få, hur tung och otymplig man skulle vara, med ryggsmärta och läckande bröst och gud vet allt. Nu ska du passe på å ligga på sôffa å äte praliner, Fia!

Vilket mardrömsscenario!

Tur det inte var så det blev. Kroppen fixar ju detta galant! Visst är magen stor, enorm faktiskt, med mitt perspektiv. Och visst i vägen när man ska snöra kängor eller plocka grejer från golvet. Men inte skumpar den, tvärtom! Den ser bara till att dra ihop sig ännu lite mer om man utsätter den för kvicka rörelser eller extra skump, såsom när man ger sig på ett danspass eller joggar nedför en slalombacke. Åderbråck hade jag redan innan och de verkar inte blivit fler. En lite konstigt stel och samtidigt instabil känsla i bäcken och höft  kommer och går, men hålls i schack med rörelse. Det må jag säga. Kroppen är verkligen fantastisk! Nästan så det verkar som om det är meningen, det här. På riktigt?

Nu hoppas jag bara att lillen har det lika bra som det verkar därinne i sin vattenballong, och kommer till världen glad och piggelin. Det ska verkligen bli kul att mötas! 1 april?
.

Annat som hänt på sistone, av mindre positiv karaktär, är att jag, eller Scotte, drabbats av en punkaepidemi. Alltid bakhjul, alltid på väg hem från jobbet. Tre ggr på tre veckor, är det väl nu. Ska det fortsätta såhär så börjar jag snart åka t-bana frivilligt! (Nä, det där var en överdrift).

Så har även hänt att jag klippt mig, och blivit riktigt missnöjd. Jag ser ut som en tant. Inte blev det mer upplyftande att komma hem och få följande kommentar från Lars: äldre!

Tyvärr har han rätt. Superkort page var inte vad jag hade i åtanke när jag sa kort nacke men längder kvar fram! Jag såg ju det precis framför mig, så som jag hade efter hårmodellande typ 2002. Medan frisören såg något hon lärt sig på kurs i London förra veckan. Värst var att hon verkligen gick igång, engagerade sin kollega, de båda putsade och filade till oändlighet.. och där stod jag och bara längtade efter att trycka på både mössa och cykelhjälm och dra hemåt fort som fan. Helst inte ta det av förrän nackhåret växt ut igen.

Men nu orkar jag inte sitta och stirra på skärmen här längre.

TJA! från en som nu är såhär tjock:

 

hemkört!

big mama's delivery service

Såhär rolig kan man se ut efter en nästan helt vanlig dag på jobbet. Riktigt vanlig var den ju inte. En vanlig dag rymmer inte både punka (och expresslagning därav), en halvdags vanligt jobb och en halvdag i Flemingsberg, plus en tur till Västberga. Det är ju en jävla massa grejer. En vanlig dag brukar även prylarna rymmas i ryggsäcken.

Men det gick ju bra det här med. Även om det blev lite virrigt och jobbigt. Jag skyller på DHL. Om man beställt en vara på nätet så erbjuder de en himla fin och förnämlig service som heter hemleverans! Dock bara mellan klockan 11 och 13 tis, ons eller tors. Passar inte det så får man ta sig till Västberga industriområde för att hämta sitt paket. Trevligt, nära, och, framför allt, lättillgängligt, framför allt för den som inte har bil (eller var det just precis tvärtom?). Ja, dit kom jag, och fick mitt paket. Och försökte få bästa vägbeskrivningen österut av killen i luckan. Han hade noll koll, så jag bestämde mig för att köra lite på känn hemåt. På känn är aldrig riktigt bra, om man heter Sofia, är ganska hungrig och dessutom frusen, redan från början. Sightseeing, blev det. Jag kan nu de moddiga trottoarerna i Västberga, vet var Karbin Klätterhall ligger. Har testat den till perfektion sopade cykelbanan längs Huddingevägen. Känt igen mig vid sopstationen i.. ja, var? Östberga? Kollat in Enskede Rackethall, hejat på hästarna vid ridhuset.. Och så plötsligt var jag i Svedmyra och då kände jag äntligen igen mig. Puh!

Tur man inte är cykelbud.

Apropå delivery så är det nu bara nio veckor kvar tills lillTramp ska komma ut. Kanske borde man fundera över hur det hela ska gå till. Förlossning, det låter ju ganska stort och skrämmande. Men eftersom stress inte ligger för mig så tänker jag lite mer delivery. Välkommen till BB, dags att leverera ditt barn! Klingar klart trevligare. Ja det ska nog ordna sig.

Spännande, alltihop!

Saturday night

Ensam-hemma-lördag och vad ska man ägna sig åt om inte lite skriv?

Det är v28. Magen är jättestor! Trampis har börjat stånga med hela huvudet så magen buktar än åt höger, än åt vänster. Ser heltokigt ut. Man associerar till nån Alienfilm. Men trevligt att kunna lägga handen på lilla huvudet och fråga vad som pågår. Ibland får man en rak höger till svar, ibland en krok (det känns iaf som en armbåge... eller är det kanske ett knä?).

Mitt midjemått är nu 94cm och vikten är gissningsvis 73kg. Det är mycket! Jag har bara vägt 70+ en gång innan och det var efter ett halvår i London efter gymnasiet. Minns att jag var i en super-spring-period när jag åkte dit, lätt och stark. Men väl där blev jag förkyld hela tiden och springet gick i stå. Så fick man skaffa andra intressen såsom att dricka öl varje dag och äta Cadbury´s och jam&toast. Ja det var tider! Hrm. Så blev jag aldrig heller någon Londontok. Tror egentligen att jag trivdes när jag var där, tyckte allt var spännande och det var kul att få prata engelska och vara waitress och få dricks. Men när jag tänker tillbaks idag så är det mera misär än något annat; personlig och miljömässig. Det nedgångna huset man bodde i, den sketna luften, det gråa vädret och den otrevlige chefen. Sedan vet jag ju att jag lärde mig massor och träffade mycket kul folk. Men ändå. Ingen stad, ingen livsstil jag längtar tillbaks till.

Ja det var ett sidospår. Tungt, handlade det om.

Konstigt nog känner jag mig inte så tung nu, fast jag är det. Däremot har akterpartiet varit ganska störande de senaste dagarna. Länd och ända är så stela och konstiga att det liknar ingenting. Om jag suttit en stund känns det som om jag sprungit ett Lidingölopp, minst! Fast ändå på ett annat sätt. Det är som att länden behöver vickas till, ruskas om. Och efter en cykeltur så lättar stramheten i baken och hamstrings. Rörelse är grejen. Sitta stilla är det sämsta!

Och nu har jag suttit alldeles för länge. Måste avsluta!

Men först, en bild! Man hade visst någon föraning vid sommarens USA-resa, för när det hängde ett par vintertights i strl XL på ett reaställ, då slog jag till. Trots att det var mitt i sommaren och de var alldeles för stora. Idag var det dags för invigning! Det är fortfarande lite att växa i men mycket sköna! Måtte nu vintern hålla i sig.

Adios!

 

nyårsafton

 

 

Nyårsafton inleddes med plusgrader å regn, men avslutades med frostiga gator och stjärnklar himmel. Perfekt för raketer!

 

Men en lite ovanlig afton ändå. Vi brukar ju fara iväg, till snö och skidåkning. I år blev Tour de Ski på tv det närmaste vi kom skidåkning. Före det, ett besök på gymmet. Efter det, middag hos Lars kompis. Sitta vid brasan och titta ut över stan. Ett otroligt raketregn! Ja det var ju trevligt det med. Men fjäll är bättre! Och vintrig vinter.

 

Detta väder gör mig orolig.

.

Julen var bra. Jag och magen for till Värmland dan före dan, och stannade några dar. Väldigt skönt. Ibland i lugnaste laget. Min rastlöshet blev extra påtaglig. Så var jag dessutom förkyld, så att springa av sig gick inte. Fick sysselsätta mig med annat. Cykelturer, promenader, nån tur på stan. Träffa kompisar.

Fick många praktiska saker i julklapp. Bland annat ett par spräckliga tights, så jag ska bli lite modern i gymmet. Trevligt! Fast nu behöver jag ett matchande linne som är tillräckligt långt. Magen tar alltmer plats och de vanliga topparna börjar glida upp (just den glipan är kanske inte den sexigaste - å andra sidan är det väl knappt nån som skulle höja ett ögonbryn i "mitt" gym..).

 

spräcklich

 

Apropå magen så har jag fått ett lass mammakläder av en kompis. Mammakläder är konstigt. Topparna är nog bra, men byxorna? Den där breda mudden om magen passar inte alls min figur. Höfterna är (och förblir?) bredare än magen, och då glider brallan ned. Turligt nog går det bra med vanliga byxor än så länge.

Men jag fick inte bara mammakläder utan också en hel massa babykläder. Små bodies och mössor, pyttiga sockor. Oj vad gulligt! Men, är det verkligen sant? Ska det vara en liten baby här - hos oss? Ja det är nog sant ändå. Men jäkla tur att man har dessa månader på sig att förbereda sig. LillTrampe blir alltmer verklig, och vi snackar mycket. Jag pratar och får knuffar och kickar tillbaks. Fast idag har hen varit lite trött, och inte undra på - var ju uppe nästan till tre inatt.

Man funderar på vad det är för en liten filur. Kommer det att vara en lintott, som Lars när han var liten? Med Larsblå ögon? Eller mörkare som mig? Stora ögon i brungrönt, utstående öron? :-) Ja man vet inte.

Man får vänta och se.

GOTT 2014!

väntans tider

Det är nu vecka 23 och jag och magen är riktigt goda vänner. LillTrampe gympar på och verkar ha det bra därinne. I början var det däremot rätt jobbigt, inte för att jag mådde dåligt eller så, men just när magen började ta plats och kontakten med musklerna försämrades. Plötsligt insåg man hur mycket man använder sitt midriff! Att svinga sig upp på cykeln, lyfta nåt tungt, köra stakapparat, armhäva, eller bara sätta sig upp i sängen. Plötsligt fanns inte den där stabila "korsetten" längre. Och så flåsandet på det! Krympande lungor och jag som försökte göra de vanliga körningarna över Västerbron om mornarna... ja till slut fick jag ju bara inse att det är okej att de snabba försvinner i fjärran, och inte bli inte stressad för det. Och nu går det faktiskt helt ok. Men det krävde sin tillvänjningsperiod!

-4 och äntligen lite snö!

I övrigt verkar en viss mammaförsiktighet ha infunnit sig. Man aktar sig för att trilla. När jag är ute på jogg blir det ett väldigt trippande i nedförsbackarna; på sträckan där elljusen är paj saktar jag nästan in till gångfart, jag tjyvhåller på bromsen om asfalten blänker frostigt när jag kommer cyklande.. Så känner jag mig lite larvig och pensionärsmässig. Är det jag som tänker såhär? Bebisen ligger väl så skyddat och fint därinne, vad skulle det göra om jag ramlade? Fast det är väl bra. Att ta det lite lugnt.

Och så läser jag i Ett barn blir till (ärvd från mamma), och tänker att det går nog rätt bra ändå det här. Om man var gravid och rökare 1965 så rekommenderades man att dra ned till 5-7 cigg om dan (hellre än att gå upp för mycket i vikt), man skulle passa sig för hängbröst (bär stadig bysthållare!), använda gummistrumpor om benen svullnade och gärna en grossessgördel också. Och gå i mödragymnastik! Det är en fin bok. Fantastiska bilder, både inifrån magen och på unga blivande mödrar som gympar i kalasbyxor. Men på nåt vis känns det enklare att vara gravid idag. Å andra sidan verkar inte foglossningar ha uppfunnits då. EN fördel alltså. :-)

Men nu åter till lördagsmyset. Mera saftglögg, någon?

/S

höst 13

Veckorna rullar på. Det mörknar mer och mer. Men var är minusgraderna, var är vintern? Jag väntar med spänning. Nu är det iaf vinterstudio på tv så nånstans finns det visst snö. Bruksvallarna, jaja.

Hösten har varit trevlig. Vi har gjort lite av varje:


punkat till oss för fest

designat kläder...

..skaffat modern page



...å kurragömmat en växande mage

Nya tider väntar och allt är väldigt underligt. Man sitter på jobbet och planerar för vårterminen, men jag kommer inte att vara där?

 

Trodde inte min mage kunde bli så stor. Och då är det nästan halva tiden kvar! Hur ska det gå - kommer den explodera? Ja, det spörs.

 

Men nu har jag ingen lust att skriva nåt mer.

 

Ha det fint!

ssSs