Champsaurin 37km

Ett par veckors semester i Frankrike. Det är så fint där. Man kan göra så mycket kul. Om man inte är sugen på rafting, skärmflygning, cykling, vandring så kan man alltid anmäla sig till ett traillopp! I Frankrike finns mängder av sådana. Det finns ju mängder av berg och fina stigar så det är väl inte så konstigt. Trailkulturen är stor! Stadigt växande. Lite som vår joggingvåg. Fast coolare. Och ännu mera prylkrävande.


Lars anmälde oss båda, redan i våras. Ultrachampsaur (70km) för honom, Champsaurin (37km) för mig. Jag var skeptisk. Men gav mig iaf på några halvhjärtade backpass i slalombacken, tänkte att det blir en kul grej ändå.


Så var det plötsligt tävlingsmorgon! Vi var ca 400 pers som bussades från Ancelle till starten i Pont du Fosse, och där satt jag, kurade kall på en bänk. Tittade på techiga löpare. Stavar, speciella handskar, knästrumpor, solglasögon och glaciärkepsar. Väskor fullmatade med energi i diverse former. De där knasiga Hoka-skorna. Väldigt fula. Men high tech. Visst?

Själv var jag ganska low tech. Malplacerad i min lånade, för stora jacka. Bara ett par energigeléer med, och vätskepåsen provisoriskt hoptejpad i ryggan. Folk värmde upp, ambitiöst. Stegringslopp och hoppsasteg. Var inte det lite mycket? Vi skulle ju ändå ge oss på en 1000m klättring uppförs direkt. Jag satt kvar på bänken. Hur i all världen skulle detta gå?

Men starten närmade sig och man gaskade upp sig. Tre lokala hippiemusiker rumlade fram inne i startfållan, överröstade speakerns svada och lyfte stämningen. Jag noterade även ett par tjockisar och tänkte att sist ska jag väl inte bli. Puh! Och så gick starten!

Folk rusade och knôdde. Jag med. Ingen ville hamna långt bak när man skulle in på smala stigen. Snart var man där och farten stannade upp. Knô hit och dit, stavar och fötter överallt, knappt man fick plats. Måste om, en till, och en till. Sådär höll det på. Sedan bredare stig, så småningom grusväg. Seg slakmota, men joggbar. Jag passerade en del och en tjej i vitt ropade ...le sac!- nånting och jag kände efter med handen.. Vätskepåsen läckte, drippdropp om ryggan, och shortsen. Tejpningen höll inte! Inte oväntat, men inget att göra åt. Blöt i rumpan har ingen dött av.

En funktionär vinkade in oss på smal stig igen, brantbrant upp, fortfarande skog, knähögt gräs (och nässlor!). Kor en bit bort, nyfiket stirrande. HEJ KOSSERA! ropade jag varpå hela gänget kom sättande i galopp. Hoppsan! Jag skyndade mig ifatt närmsta gubbe framför och korna föll in i ledet bakom. De gillar ju sånt, det vet jag, gå på rad. Festligt ju, fast kanske inte för alla tävlanden som hamnat bakom flocken. Ko-herden fanns i krokarna iaf, man hörde hans gorm och skrik nedanför och så småningom vek korna.

mu-mu land

Vi knallade på. Uppuppupp. En man i rött linne forcerade snabbt uppför, passerade hela långa raden, pardon, pardon, det var ledaren från 70km-klassen. Då kommer Lars snart! tänkte jag. Skogen tog slut, några svängar till, och vips, uppe på Le Cuchon, 2208möh. Stigen vände nedåt, i branta snirklar. Min värsta gren! Löst stenigt underlag, nu kom många dundrande bakifrån i hög fart medan jag bromsade stelbent. Bara att kliva åt sidan och släppa förbi. Även tjejen i vitt, hon som ropat om min ryggsäck. Jag stolpade på, herregud ska det vara så jävla svårt?! mera nedför, fotograf på sidan, försöka se avspänd ut.. (omöjligt!). Och så framme vid första mat- och vätskekontrollen. En mugg cola, en mugg vatten. Banan och kex. Så trava vidare, mera nedför men i allt snällare lutning, nu kunde även jag springa på. Tjejen i vitt ser jag där framme. Så fort det blir uppför går jag förbi.

koncentrerad...

Sådär håller det på, många kilometer. Nedförs dundrar hon på, uppförs kommer jag ifatt. Till slut känns det genant att springa om igen så jag stannar i rygg. Strax vänder det nedför igen, hon försvinner i fjärran. Först efter nästa mat- och vätskekontroll ser jag henne igen. Nåt har hänt, hon är helt slut! Det syns lång väg. Jag kommer ifatt på nolltid och behöver inte fundera på om jag ska gå förbi eller inte.

Snart är hon bara en liten vit prick långt nedanför. Sådär trötta är minsann inte mina ben - mina pålitliga ardennerben! Stigens sega uppförssnirklande kändes finemangs, Le Piolit, som vi snart skulle upp på, var ju också den andra och sista höga passagen. Däremot bekymrade jag mig över nedvägen.

min vän Fantomen

Men innan Piolit väntade mat och vätska. Min läckande vätskeryggsäck var nu så gott som tom men snälla funktionärer skickade med mig en flaska och många bon courage! Klättringen fortsatte. Nu fick sällskap med ett par gubbar. De var till en början inte alls sugna på att prata engelska med mig men pekade och visade var stigen skulle ta vägen. Sedan hände det nåt och de började snacka! Om det var det gamla svenska ryktet eller bara att jag varken var engelsk, tysk eller ryss (vilket inte verkade poppis), det vete katten, men snackades gjorde det, på knackig engelska. Mina nya vänner ville veta allt om La Suéde och varför i all världen jag var med i ett franskt lopp och så vidare. Det blev nästan för mycket. Turligt nog började vi närma oss toppen av berget och då skulle de snart rinna ifrån, gubbarna. Nedför är ju min sämsta gren.

Men vi var inte alls på toppen. Om man höjt blicken lite tidigare skulle man sett hur de där små prickarna (människorna) fortsatte stigningen uppåt, säkert 200 höjdmeter till! Hoppsan!

Le Piolit

Bara att knata på. Jag och vännerna kom ifatt ännu en man. Han frågade direkt voulez-vous passée? varpå jag sa; No thanx, I think I need to walk for a while! Till min förvåning svarade han på perfekt engelska, och vi snackade lite. Jag berättade att min Lars är med i långa klassen (aw, fuck!) och att jag trott att han skulle komma ifatt för längesen (aw, man!), sedan hade han ingen luft kvar att prata med så jag knatade förbi. Toppen var liten, karg och väldigt blåsig, så jag fortsatte direkt nedåt. Men innan dess såg jag till min förvåning att "mina" gubbar var kvar långt nedanför. Vad hände? Jaja, nu ska vi nedför, snart är de ifatt och förbi.

Första branten var just brant, teknisk. Lösa sten och tvära svängar, jag bromsar för fullt och första aningarna av kramp smyger sig på. Lårens insidor, fötterna. Herregud, elva km nedför, hur ska jag klara det här? Men knixet övergår snart i långa serpentiner. Mindre lösa sten, snällare lutning. Jag släpper på. Hej vad det går! Jag kommer ifatt och passerar folk. Någon står och stretchar. Crampe? Troligen. Men det går ju bra det här! Av "mina" gubbar syns intet. Inte heller av Lars. Däremot passerar ett par andra ur ultraklassen.

En sista vätskekontroll, en stigning till en col, hundra höjdmeter ungefär, jag går, dricker, häller vatten i min joggnördiga keps, krampen tilltar.. Nej nu! Tre km kvar, bara nedför. Det är svårt att komma igång och springa igen, musklerna vill dra ihop sig. Men väl igång så går det! Jag tänker på Lars och hans patenterade "krampsteg" (lite lagom stelbent sådär för att inte provocera för mycket), det här ska gå! I won't give in!

Det blir mer och mer publik. En funktionär gapar och skriker alldeles särskilt. BON COURAGE, ALEXIS!!! och high-fivear med mig. Alexis är ju inte riktigt mitt namn men jag tackar för ovationerna. Han tappar hakan.

Femhundra meter kvar. Jag spurtar, nästan! Hela vägen in över mållinjen. Jag klarade det! 37km på 5:38:38. I vanliga sammanhang skrattretande långsamt. Men det här är inget vanligt sammanhang. Med tvåtusentvåhundra höjdmeder inräknat räcker det till en åttonde plats! Jag är nöjd!

Speakern går på om La Suéde och Sofia et Lars Hjulström och jag snappar kanske ett och annat ord men inte alls helheten. Han ser att jag inte förstår och översätter Lars is now ôn dô tôp ôf dô môuntäjn!
Och en trekvart senare kommer han (Lars) över mållinjen, helt slut. Men vilken dag - underbar!
.
Men nu är det fredag och man är hemma och har ledigt och solen skiner. Inte alls läge för att sitta inne vid en dator. Ut, jag måste ut!

Ps! Missa inte Lars loppsskildring!

snailracing

Semester och lata dagar. Man har det lugnt och skönt. Springer lite. Pysslar lite. Underhåller barn. Just nu är de på Grönan så vi har fått håltimme. Trevligt.

Man snofsar till sig inför Frankrike. Nagellack på. Festfina toppar inköpta. Inte för att det kommer bli så mycket snofs och fint; vi kommer ju främst tälta och hänga i berg. Men ändå. Känslan, ni vet! Och nagellack, har jag lärt av Mimmi, är bästa knepet för att dölja blånaglar (eller avsaknad av naglar..hu!).

Risk för blånaglar lär det bli. Äventyr väntar, i Champsaur. Långa mil och många höjdmetrar; 37km för mig, 75km för Lars! Galet. Inte utan att man bävar... Men kul blir det, också! Och tills dess roar man sig alltså med snofs. Och att skriva packlistor och skrämma upp sig själv genom att läsa på tävlingens hemsida.

Spirit of the RACE och säkerhet

Konkurrenter har en skyldighet att hjälpa dem. Konkurrenten är medveten om att en annan ryttare är i trubbel eller skadas ska informera mobilnummer tillhandahålls på haklappen, eller muntligen vid ett Flagman eller räddningspersonal baserat på kursen. Rutten sker på stigar och vandringsleder berg. Tävlande måste anpassa sin gångart till terrängen och deras lämplighet. Passagen av tänderna, före nedsänkningen av Cuchon, är försedd med en ledstång.

Google translate, anyone?

Nu hade jag tänkt skriva lite mer men blir så förbannad över bilder som hoppar omkring och text som inte går att vänsterjustera.. så jag skiter i det!

AU REVOIR!

marängjävel

Ja det är fullt upp. Kalas för tonåringar två. Tacos och marängtårtor, till tretti - det blir mycket att handla, mycket att stöka med. Ugnen har marängat nätterna igenom. Men jodå, nu är det klart. Det blev bra, var trevligt. Tror ungdomarna blev nöjda.

Fast marängen gör sig fortfarande påmind. Jag åt för mycket. Marängcitrongräddejordgubb. Och så, pricken över i; skjutsen till pendeln, strax efter tårtan. Krokig bygdeväg i hög fart, i baksätet på en gammal snutbil (Kilsk benämning på automatväxlad 240). Jag var alldeles kallsvettig. Men intalade mig själv, det går bra det går bra, snart framme.. ned med rutan, luft, frisk luft, stirra fram på vägen, det går bra det går bra.. Det gick bra. Men jag mår fortfarande illa.

Nå.

Sista arbetsdagarna innan sommaren, tre stycken. Börjar med mötesdag imorgon. Möten suger. Det är så svårt att sitta stilla! Men imorn blir det med trevliga avbrott, så det ska nog funka. En kollega ska firas av; några av oss ska göra ett litet framträdande. Men schhh.. säg det inte högt!

Apropå framträdanden så var det en av småtjejerna på jobbet som sa, Sofia, du borde bli gitarrist! med betoning på G. Och så funderade hon lite. Eller clown! Right on! Barn är rara.

Nu läggdags. Och imorn bitti, då är illamåendet borta!

hamstringsskit

I Hammarbyhöjden hoppas rep och tränas baksidor. Jag är ju stel, som vanligt, eller troligen lite mer än vanligt, och har (för vilken gång i ordningen?) lovat mig själv att göra nåt åt det. Hopprepet är bra som uppvärmning, och det går framåt, så smått. Faktiskt hela trehundra i rad häromdagen! Så botaniserar man i skivhyllan och finner gamla favoriter, såsom Prisoners of Society, som visar sig ha just det rätta hopprepsbeatet. Tänk om man visste det, 1997?

favvo just nu

Sedan blir det utfall i olika tappningar, gummibandsövningar, enbensgood mornings, plankor, boll ibland och så avslutningsvis stretch (om jag inte tröttnat eller håller på att laga mat eller annat viktigt). Alltihop är bra grejer som känns rejält. Ont, men skönt.

Nu gäller det bara att fortsätta. Jäkla hamstrings. De ska nog få sig en match!


I övrigt så blir det i år ingen start för mig i Karlstad Stadslopp. Det går för sakta. Visst, man måste inte sätta nya rekord varje gång men jag vill iaf kunna vara i närheten. Jag skulle inte klara 45min ens i nuläget.

Men hoppet lever! I sommar ska vi till franska alper för både vandring och spring, det kommer bli fint. Och skönt för kroppen. Timtal av uppför gör under för stelbenen. Att Lars sedan anmält oss båda till ett LOPP där i bergen är en annan femma. Men i de där sammanhangen drabbas jag inte av någon tävlingsdjävul, utan tar det som en fin utflykt. Sedan kommer man hem, fräsch och stark och inte alls stel. Så det så!

Men nu måste jag fixa lite. Det är ju nationaldag! Lite finfrukost, kanske?

Sandbäckstjärn i Karlstad

Mor Stina

Mor Stina, min lilla mormor, har gått bort. Begravningen var hemskt sorglig. Men fin. Det var en strålande dag. En skolad solissa sjöng mormors låtar; En Stad Ovan Molnen och Där Rosor aldrig Dör, till proffsigt pianokomp. Prästen pratade fint. Blomsterarrangemangen riktigt färgsprakande, just som mormor gillar. Gillade. Och Loa sjöng från stereon (mormor var barnflicka hos familjen Falkman i ungdomen och Loa var en evig idol). Sorgligt. Och fint.

Mormor var en förebild, säkert för fler än mig. Hon var stark och rask, hade alltid en massa på gång. Dâ â inte bra å sette, en stelner te! sa mormor. Och jag är helt enig. Jag tycker som mormor, jag. Jag vill vara som mormor, jag!

Vackrare viloplats kan man knappast tänka sig.

Får nog jobba på det.
.

I övrigt är allt bra. Helgen i Värmland var fin. Jag badade i tre sjöar. Vi sprang bortemot fem mil, varav tre var [åriente:rin] - min favoritgren (hrm.. det sista var ett försök till Sthlmsironi).

Det rullar på, liksom. Och jag filosoferar över viktiga frågor såsom När försvann egentligen min superhunger? Varför är man så jäkla mycket mer allergisk i Sthlm än i Värmland? och Varför är rådjuren så skabbiga i Sthlm? I Värmland är dessa små djur föredömligt skygga och fantastiskt fuxfärgade. De ser blanka och friska ut. Här hänger de i gäng, är tossiga i pälsen, dassigt bruna i färgen. Har inte vett att flytta sig för folk. Arv eller miljö?
Världsekonomin får nån annan ta hand om. Mitt huvud är fullt.

Tjing.

Pssst. Tidigare rader om mormor.

hungrig

Att vara hungrig, det är rätt jobbigt. Jobbigare för mig, tror jag, än för andra. Nu har jag varit hungrig i flera dar - hela den här veckan i alla fall.

Frukosten mättar inte, inte lunchen, och sen tar man mellis och det är bara som nån jävla aptitretare. MATGEMIGMAT! Innan jag tagit mig hem med cykeln har jag nästan tuppat av.

Hur är den där känslan egentligen, när man är riktigt jätteproppmätt? Äckligt mätt? Jag vet inte, minns inte.

Är det en allvarlig sjukdom? Binnikermask?

Stegräknaren. Det måste vara stegräknarens fel. Vi har fått sådana på jobbet och jag gillar det inte! Å andra sidan har jag den knappt på alls.

Nä. Då vet jag inte.

Caesar. Som han ser ut i Cannes

Efter den här fina salladen var jag väl ändå riktigt ordentligt mätt? Eller? Minns inte. Det är ju snart två veckor sen.

övning pågår

Jag fick hopprep när jag fyllde år, i april. Nu har jag äntligen börjat använda det. Från barndomen minns man långrep och hur man hoppade hela rasterna. En-en-två, två-en-två, tre-en-två... och det gick ju bra. Alla kunde det där. Nu ska man hoppa själv och utan dubbelhopp och faktum är att det går riktigt uruselt! Igår lyckades jag hoppa kanske 20s i sträck. Nu har jag satt upp ett mål. Kunna hoppa till 3½ minuts Telephone med Lady G. Helt utan avbrott och helst med några specialeffekter såsom typ korsade armar, enbens- och lite sånt. Jag har inte satt upp någon deadline, och inga delmål. Kanske jag borde. Vet ju hur viktigt det är för framgång.

Det finns också en annan sak jag vill lära mig och det är att stå på händer. Varför kan jag inte det?

Men nu. Måste jag. Till mitt andra hem. Konsum. MAT!

På vårt Konsum jobbar ett udda gäng. Tanter från Polen som alltid skriker i falsett och yngre herrar i olika tappning. En som snackar som en riktigt dryg Söderkis på femtiotalet. Vare bra, så´ra?, en som ser ut som Beatles..et c.

Off I go!

ett öga rött

Det skulle ju bli lite gôtt, sådär. Tillbaks till vardagslunken efter sköna dagar i Cannes med omnejd; lagomt solbrun och sådär go´ i kroppen som man bara kan bli efter diverse bergsaktiviteter.

Istället väntade pollenchock deLuxe och jag fattade ingenting. Fattar fortfarande ingenting. Såhär mycket allergisk har jag inte varit på år och dag, eller iaf inte sedan jag träffade Mallens katt (var det i mars?). Ett oavbrutet snorande och kliande och svårt att andas. Men värst av allt är ögonen. De är alldeles lysande. Röda. Folk stirrar och jag förstår dem. Jag stirrar med, varje gång jag går förbi en spegel.

.

Det var trevligt i Frankrike iaf. De har inga björkar, iaf inte där vi var. Vi sprang TBA (Trail des Balcons d'Azur), jag och Lars och ett helt gäng andra svenskar. Sprang är väl att ta i, iaf när det gäller mig. Jag har trippat TBA. Gått uppför, joggat på flackerna och trippat nedför. 33km tog nästan fem h. Då fattar ni. Stenig stig nedför är väl ungefär det allra sämsta man kan sätta mig på, jag tror alltid fotlederna ska gå av och knotorna flyga. Så tar man det lugnt och efteråt typ den enda som inte har minsta skråma, inte ens ett skav. Många är de som stått på näsan både två och tre ggr.

I am chicken!

Det roliga var iaf att det var en jättefin bana. Jag gillar att sega mig uppför sega backar, det är jag bra på. Vädret var perfekt med fuktigt, mulet och skön temperatur. Man träffade trevligt folk längs banan. Allra rarast var de fyra gubbar som dundrade förbi mig i varje nedförs. Vi följdes åt sista milen och lagom till röda mattan (slutspurten) vinkade de fram mig. Madamen ska minsann först över mållinjen! Hur ofta händer det i Sverige?

Jag är stolt över min Lars som kom på 19plats i sin 52km. Han kan det där! Jag är också mäkta imponerad av Amanda, Mimmi och Camilla som knep pallplatser i 33km och 52km. Det finns svenska tjejer som kan det där med berg! Wow!


Nu ska jag iaf ut och jogga lite. Benen är, märkligt nog, pigga. Pollenet till trots.

Salut!