filisur-ligur

Filisur, det är en rar liten alpby i Schweiz, och en ligur, ja, det är väl en person som är bosatt i Ligurien. Dessa ställen, och några fler, har vi besökt under semestern; jag och min L. Det var en fantastisk semester och det finns massor jag skulle vilja skriva om - men inte idag. Jag har så fullt upp!

Jag ska till exempel både hinna tvätt och lasagnelagning och att springa in de nya träningsskorna (passar extra bra nu när det är blött och lerigt, nyvitt sticker ju så i ögonen).

Så idag ska jag bara skriva lite om kajaker! Bara!

För längesedan paddlade vi kanadensare, jag och kompis L. Det är inte riktigt samma sak, men man paddlar ju i alla fall. Vi brukade paddla i Fryken, från Kil till Sunne, det tog oss nästan en hel dag och sedan campade vi och drack punköl, det var så det funkade när man var sexton-sjutton. Sedan var det också väldigt fränt, och väldigt ekonomiskt försvarbart, att planka in på Kolsnäsparken. Det var lätt om man hade båt eftersom parken låg på en udde. Vid något tillfälle dök killkompisarna upp och försökte samma knep, men de trasslade först in sig i flytvästarna och lyckades sedan kapsejsa, vilket måste varit något av en bedrift i den stadiga kanadensaren. Någon av dem tog sig nog ändå in, simledes. Hur kul det var att gå i parken genomblöt är en annan femma.




Hursomhelst. Så kommer vi; jag och min Lars, nu till Italien, och hyr varsin kajak. Jag kan ju liksom paddla - tror jag. Jag har ju paddlat kanadensare! För hundra år sen! Och kajak, en gång.

Fast den var större och hade roder. Den här lilla kajaken; en gul, roderfri tvålkopp, vill bara gå i zickzack och inte alls dit jag vill, trots att jag svär, paddlar för glatta livet och försöker tyngdöverföra. Sistnämnda är ju lite som på hästryggen, och det är ju inte så svårt.

Men nu går det inte!

Så medan Lars spurtar bortåt nästa udde, med granna ryggmuskler spelandes under brunbränd, svettblank hy, så kajkar jag runt i cirklar och känner mig tjejigt hopplös. Och ganska ensam, på havet, det blå! Vattnet är ju egentligen fantastiskt inbjudande; varmt och kristallklart, med sikt till säkert tjugo meters djup, eller mer. Man ser precis klippblock och stora stenar långt under sig, och en och annan konstig manet närmare ytan. Men så passerar Euro eller Lem eller någon annan av de större passagerarbåtarna och man får styra upp mot vågorna och plötsligt känns det ensamt, och lite läskigt, igen. Skulle man inte haft flytväst ändå?

Men nästa gång, då hyr vi dubbelkajak, och plötsligt går det så mycket bättre! Då paddlar vi snyggast och snabbast av alla, när jag bara kan mala på och Lars med, samtidigt som han sköter styrningen. Då är det bara kul och härligt! Och Lars intygar från sin plats där bakom, att även min rygg ser ok ut med muskler och svett på. Han är allt bra snäll!

Nu måste jag som sagt hämta tvätt, men, lugn, bara lugn, det kommer mera.. Bara inte just idag!

//sssS!