Fast nu skulle jag inte skriva om fåglar, utan om mig själv. Inte för att jag håller på med sådana där otäckheter, men lite hormoniskt, det är det allt. Eller, mycket! Ena veckan är det som vanligt men sedan är kläderna plötsligt för små och kroppen öm och gnällig. Det går inte att ligga på mage och den redan runda ändan antar afrikanska proportioner. Otäckt!
Mest otäckt är det när man är ute och springer. Idag fick jag rygg på en grön tröja men blev illa tvungen att springa om. Snygg var han med! Han vände sig om precis när jag skulle passera; rena turen jag hann rätta till svullkinderna och smila tillbaks lite ansträngt! Sedan var det bara att skubba förbi, ändan fladdrandes flera meter efter. Han måste blivit sjösjuk. Baggy pants, baggy pants, imorn är det jag som köper baggy pants! mässade jag, i huvudet. Eller kjol till och med, kan man springa i kjol?!? Detta går ikke an!
Var är mitt beskedliga, periodiska system? I want it back!
Även andra saker är ur led. Pulsklockan, till exempel. Efter sex minuters lugn lubb visade den 210 slag/min! Nästa gång jag kastade ett öga, 236! Flimmer? tänker ni, och det tänkte jag med, för en sekund. Sedan drog jag åt klockarmbandet ett snäpp och vips dök mera bekanta värden upp. Den vill visst inte hänga och skaka lite behagligt löst, den där klockan. Synd!
Avslutningsvis vill jag bara säga att det, trots allt, var väldigt behagligt att springa under mjukt, ljusgrönt tak i bokskogen.. och längs havet, med vinden i ryggen. Plötsligt längtade jag efter ett piano och psalm nummer någonting - ja, ni känner ju till den, den som börjar en vänlig grönskas..
Ni hör ju, helt sentimental och grejer.
Had better go to bed! Och hoppas att imorgon, då är allt som vanligt. Precis som vanligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar