juni 2014

Att prioriteringarna ändras när man får barn är väl nåt man fått höra till leda. Och kanske inte riktigt trott på. Klart man kommer ha tid för sig själv och sina saker ändå! Jo det har man kanske, eller man kan ta sig tid. Däremot är man kanske inte lika intresserad längre.

Som att tvätta cykeln och byta till släta sommardäck. Vem bryr sig, den rullar ju ändå?

Fixa balkongen med blomlåda och stolsdynor. Jo, jag gjorde ett försök men någon verkar snott våra stolar och då blev också dynletandet meningslöst. Det går ju bra att sitta på golvet med. Och blommor? Äsch.

Skriva blogg. Vad är det bra för? Och vad ska jag skriva om när huvudet är helt uppfyllt av lilla Maja (för någon babyblogg är väl detta ändå inte)?

Laga mat. Fast det var inte helt sant för intresset börjar återkomma.

Ja det är som det är. Särskilt konstigt att jag bara finner mig i att våra stolar är borta. Det står ju ett par, misstänkt lika våra, utanför ett av de andra husen, varför går jag inte dit och frågar? Jag som till och med hämtat tillbaks Lars cykel när den hamnat i dåligt sällskap på Medborgarplatsen (stulen av A-lagare)? Nej, det är verkligen inte likt mig!

Fast sedan är det vissa grejer som inte alls ändrat sig. Det får fortfarande inte vara stökigt här hemma (ser ni nån som hysteriskt skakar en jätterya över balkongräcket så  är det jag). Rastlösheten är kvar;  jag bara måste ut och röra på mig! Och småkakor produceras i aldrig sinande mängd - tilltugg till kaffet är ett måste!

Ja det är som det är.

Det som känns extra bra med det här nya livet då? Förutom det lilla Livet själv? Ja man har tid att läsa. Har de senaste veckorna kastat mig mellan psykisk ohälsa hos Knausgårds, Austenska giftasbestyr och hemskheter i Ravensbrück (Axelsson). Trevligt. Och omskakande. Och väldigt viktigt! Det där läsandet har liksom varit på avtagande; man har läst på kvällen men somnat ifrån. Istället pysslat med annat, suttit vid datorn.. läst bloggar. Den nya folkbildningen, va? Nå, nu är det nya tider.

Och att flytta fokus från sitt eget självupptagna Jag, det är bra. 37 år av Egoliv, kan väl vara mer än nog.

Men tillbaks till vardagligheter.

Vill ju tala om att jag börjat jogga! Har fått många förmaningar om allt man inte får göra förrän de magiska 8v passerat efter snittet i magen, men eftersom jag inbillar mig att jag känner min kropp så väl och vet vad den klarar så har jag inte brytt mig så mycket. Så jag har gymmat och det har känts bra, och småjoggat och det har känts bra, och nu har jag börjat springa mer sammanhängande. Och det har känts bra under tiden! Men visst magont (och påföljande ångest) efteråt. Nu tror jag verkligen inte att det är någon fara, inget blodvite, inget kraftigt ont.. men kanske ändå att jag väntar några dagar till nästa gång. Damma av racern så länge?

Så har jag ju även appen mammamage att jobba med. Kommer jag se ut som förr igen? Ja vem vet. Och vem bryr sig - det är ju slut på egolivet, sa jag ju! :)
 

juni 2014. Maja hjälper till med magträningen

juni 2013

          

Allt för idag!

nya lärdomar

Man lär sig massa saker som mammaledig. Typ att:

• det funkar att promenera en hel förmiddag även om det är dötrist.
• om man köper begagnad vagn så ska man noga kolla underredet efter gamla lagningar och liknande. Sitter hjulen verkligen fast?
• bästa svalkan på promenaden får man av en klassisk Piggelinglass (inte av fyrtiokronorsjuice/frapino/smoothie).
• man inte ska springa förrän man kan kontrollera sin diastas, alltså magmusklernas delning (fast ärligt talat tycker jag nog det är värre att kontrollera mjölkbysten. Ska man verkligen behöva springa och hålla i dem?)  

Sedan är det nog massa mer grejer men nu ligger en liten här och dreglar och låtsasäter.. dags för sen lunch?

nytt liv

Allt blir verkligen annorlunda med ett nytt litet liv i familjen. Att det skulle bli förändring hade jag väl förstått, men exakt hur, nej nej, inte alls.

Det är både fantastiskt och jobbigt.

Mest fantastiskt förstås. Och jag är glad över att det faktiskt fanns en och annan moderinstinkt i denna gamla kropp. Jag hör till exempel minsta pip från lilla Maja; det spelar ingen roll om vagnen råkar vara parkerad i andra änden av utegymmet eller om hon så bara suckar lite i sömnen om natten. Och mamma-oron, som kom direkt. Är det kanske för varmt i vagnen? Har hon inte sovit lite väl länge..? Och, kanske inte instinkt, men något däråt, att hon faktiskt får sin mat från mig (jag vet, alla sa att det skulle funka, men jag trodde inte riktigt på det..)! Hur praktiskt som helst.

Sedan kunde man kanske önska att instinkten talade om för mig även andra bra grejer som att man alltid ska ha skötväska och ombyte med när man går på promenad. Men det är väl bara att lära sig den hårda vägen.

Vad tycker Maja då, om att komma till oss? Jo jag tror hon har det rätt bra (även om hon var skitarg hela kvällen igår). Hon växer så det knakar, rapar som en hel karl och börjar bjuda på små leenden även i vaket tillstånd. Hon är snabb på många vis, kunde lyfta huvudet nästan direkt och följer fint med blicken om det händer något spännande framför hennes lilla näsa. Däremot har hon ännu inte fattat var man får mat ifrån, utan testar lite var som. Mammas kind, snuttefilten, pappas arm.. Ja, man kan ju aldrig så noga veta.

Men nu ska vi faktiskt ut på promenad, jag och Maja. Lite luft, och kanske lite regn? Verkligen välkommet efter alla dessa pollendagar.  

hej Maja!

Ja, nu ligger hon i soffan här bredvid, äntligen! Inte hade vi anat att lillTramp var en sådan rar liten rödhätta! Inte hade vi heller anat att hon skulle trivas så bra därinne i magen att hon knappt ville komma ut? Ja jag säger då det. Men nu är hon här, vår lilla Maja, och vi är så stolta!

52cm och 3730gr 

hoppfullt?

 

Går nu på övertid, 40+4 idag och det börjar bli ganska drygt. Egentligen är det nog blotta vetskapen om att lillTramp kunde legat här i soffan bredvid istället för att böka runt bland organen som gör att det blir jobbigt. Ända fram till det beräknade datumet gick det ju som en dans. Men nu är det tungt. Och drygt!  

 

Ja det är inte mycket man kan göra mer än att vänta. Har haft syster Lisa på besök så dagarna har ändå flutit ganska raskt. Cykelsightseeing, shopping, skogspromenader, limpbak och gym. Och jag har fyllt år! Fått fina presenter, hemgjord maräng- och jordgubbsglasstårta och ätit lyxig utemiddag. Jag tror förresten aldrig jag fått så många grattishälsningar, det måste vara nåt särskilt när man har stor mage? :-) Trevligt!

 

Igår besök hos barnmorskan. Precis som förra gången sa hon att nu syns det minsann att det är på gång, Du har den där tröttheten i blicken. Innan har du sprudlat av energi, nej, nu dröjer det inte många dagar! Ja, det är ju ingen avancerad matematik precis. Ju fler dagar som går desto närmare förlossning blir det, hur man än vänder på det. Eller hur jag än ser ut. Men det är klart man hoppas att hon har rätt. Lillen får gärna komma inatt eller imorn eller varför inte idag, nu direkt? Jaså, inte det? Nänä.

 

Nu är det i alla fall lördag morgon och jag känner mig pigg (morgonar är alltid bra, värre är det med eftermiddag/kväll). Ska sticka till gymmet när de öppnar kl 09 och ägna lite tid åt de kroppsdelar som klagar mest. Bakdelen har nu fått sällskap av axlar och rygg, ja, det är ingen måtta på gnället. Men det är förstås inte konstigt med tanke på de proportioner kroppen nu tagit sig. Jösses vilken putis!

 

I eftermiddag är vi bjudna på födelsedagskalas. Får se hur det är med energin och formen då.

 

Trevlig lördag! 



 

Trappspring, spänsthopp eller fönsterputs.. lillTramp låter sig inte påverkas.
"Jag kommer ut när jag vill!"

39+2

..men ingen baby i sikte ännu. Fast en och annan förståsigpåare menar att det snart är dags. Någon tar det på magens utseende, en annan på min blick, en tredje på hur pass rörlig jag varit de här nio månaderna. Å andra sidan träffade jag arbetskompisarna igår, och av dem var det ingen som trodde att hen skulle komma ut före utsatt tid. Ja, vi får se vem som får rätt.

Arbetskompisarna har förresten bettat om kön, vikt, längd och födelsedatum, så nu måste jag tänka ut nåt bra pris till vinnaren (förslaget om att den som gissat närmast ska få välja namn är jag inte helt med på..). Förresten så var chefens gissningar mest underhållande, hon tror jag ska gå över tiden och sedan föda en minikubikare på 3,5kg och 40cm! Det kan säkert hända att fullgångna bebisar är så pass korta men nog vore det högst förvånande med tanke på de långskånkade föräldrarna? Nå. Helt säker kan man förstås inte vara.  

Apropå arbete så är det nu färdigjobbat för min del. Det känns mycket konstigt och tomt att vara hemma, särskilt om morgnarna. Man vaknar som ett ljus klockan 06 och sprätter ur sängen. Vad ska jag göra nu?! liksom. Så det blir att hålla Lars sällskap vid frukost och sen röja omkring med nåt projekt.. och sen.. sen dippar jag mer än vanligt. Idag tupplur redan kl 11! Så det är bra att vara hemma såklart, orken är inte som vanligt - även om jag gärna vill tro det.

Timmarna före tuppluren idag var iaf väldigt trevliga. Solen sken så grant och plötsligt flög ett joggsug på. Jag trodde jag hade lagt ned det efter en ganska bedrövlig runda förra helgen. Men idag blev det annorlunda, det gick fint att trava på en hel halvmil. Sakta, förstås, väldigt sakta, men ändå! Gissa om frukost no2 smakade bra sedan?!

Men nu måste jag nog ändå börja fundera över lunch, klockan är ju snart fyra.

Ska lägga med en bild, bara, på sånt jag tror jag kommer att hinna med under närmaste tiden. Både lite tjejigt romantiskt och lite annat. Tidningsprenumeration är nåt annat jag funderar över. Vore ju trevligt!

formtoppning?

Det rimmar väl ändå inte riktigt, det där med lugn och ro och vila, inför det som ofta omnämns som den allra största fysiska utmaningen i livet för oss kvinnor. Varva ned, visst, inte utsätta sig för stress, okej. Men sofflocksläge i veckor, vilken sorts formtoppning är det? Ska man tro på barnmorskan kräver förlossningsarbetet så mycket som femhundra kalorier i timmen, redan från tidigt skede, och om det är sant blir det bara ännu svårare att förstå på vilket sätt det skulle vara bra att ha slappat bort det mått av styrka och kondis man ändå lyckats behålla under graviditeten. Nej, det rimmar inte nåt vidare, i mina öron.

Så jag gör som passar mig. Förstås. Kroppen och lillTramp gillar när det rör på sig, och tillsammans ser de till att nivån blir passande. LillT och de nya, rundare formerna, väger en del, och lungorna har ont om plats. Då kan det inte bli annat än lagom. Smart ordnat. Och efter ett sådant lagomt pass tar vi gärna en lur på soffan. Aktivitet och vila varvat, det tror jag på.

Sedan återstår det att se, om sisådär sexton dagar, hur denna formtoppning funkat. Vad blir det för en målgång? Sällan har man varit så oviss inför något.

Ja det är ingen idé att grubbla. Det blir som det blir.

//S

Ps. imorse nös jag så lillTramp började hicka! Stackars liten.