kråksång

På våra badklippor sitter de, och i tången; en tusenhövdad skara. Mörka, spetsiga siluetter mot skymningshimmel och kallt hav. Så många, och så märkligt tysta! Kråka på kråka. Vad gör de där?

Och lillskogen, boktopparna har fått liv, det prasslar och pratar - inte kvitter men inte heller krax - när vi cyklar därunder lyfter plötsligt taket. Ett moln av fåglar böljar över våra huvuden, ett skådespel! Overkligt, lite skrämmande. Men vackert!

Någonting märkligt är det med dessa fåglar! Hur vet de?

.

Men det fina i kråksången, det har inte med fåglar att göra. Det finns ju så mycket annat att ägna tankarna, och Livet åt! Det vet jag nu.

.

Man kan skida i tjugo minus, springa intervall tills man nästan spyr, vara skraj på en klättervägg, tjura i skidbacken, skrämmas på kyrkogårdar, spendera otaliga timmar i bil och på tåg.. Kanske konstigt men ofattbart bra. Och till och med ännu bättre sedan, efteråt; när vi trasslar ihop långskankerna i ett hett bad, äter något gott, umgås, pusslar ihop oss på soffan eller i smalsängen. Ja, till och med tv! Jag som aldrig haft ro.

.

Men ihop. Alltihop ihop. Då blir det något annat.

.

vi

klassiskt

History repeats itself. Gymmet är fyllt av nyårslöften; sorlet inte att ta miste på. Förväntan, upphetsning, fräscht nytt träningskort, fräscha nya kläder; det är fixat hår och ibland till och med make-up. Mest Damer, förstås, i blandade åldrar. I 55 minuter trängs vi tillsammans i lilla salen, mellan stepbrädor, stänger, hantlar, mattor, det är pump som gäller. Body pump. Vi plockar på vikter och tuffar till oss mot spegeln. Attityd, ni vet! Man måste ju kunna möta sin egen blick utan att skämmas - i alla fall om man är tjej.

Killarna skäms inte för sig. De lastar på vikter så de nästan skiter på sig, kastar upp stången för att överhuvud taget kunna rubba den - totalt teknikbefriat (och iq-befriat) - pustar och frustar, svetten stänker. Medan vi Damer tar i i underkant. Ja, det är rent rörande hur attitydstinn man kan vara med 1,5 kg på stången. För, Gud bevare, om man skulle stå där och bli röd i ansiktet!!!

Jag menar ju.

.
Klassisk är även kompis Ms omstart. 2009 = sund mat och massa motion! Hon har dock slopat gymmet och inledde igår med ett joggingpass. Tjugo makliga minuter med mig som hare. Inte illa, tyckte jag, men fick samtidigt vara lite på alerten; hon har nämligen en ovana att jogga med armarna och gå med benen.

Vilket förresten påminner om en häst på ridskolan back in the days. Freddy var en stor fin pålle, men hade lite svårt med motoriken. Gångarterna blandade ihop sig alldeles, särskilt i galopp. Det blev galopp med frambenen och trav med bakbenen, eller kanske tvärtom. Stackarn!

M har ju ändå bara två ben att hålla reda på?

.
För övrigt håller jag på med något som kallas för en Svensk Klassiker. Egentligen rätt töntigt men jag måste ju testa! Kan det verkligen vara så illa som alla säger? Jag tror det inte.
.

Men sluttramsat! Kolla in denna tuffa brutta istället:
http://se.youtube.com/watch?v=nwdXnlvUe3I

förtjusande?

..ett ord som inte används sådär särdeles ofta, inte av mig i alla fall. Men jag läste en otroligt tjejig tjejroman på tåget igår och ordet fastnade. Förtjusande, förtjusande, förtjusande! För fan.

Varenda karaktär var förtjusande! Var det inte ett par bärnstensfärgade ögon så var det vackra små öron, en envis haka, intressant huvudform(?), eller ett par bärnstensgula ögon. Alla sofistikerade och iögonenfallande figurer, how very förtjusing! Karlar i välskräddade, mörka kostymer och kvinnor i mandelgrön byxdress-

Byxdress? Mandelgrön?

Yeah!

.

Vi struntar i boken. Men apropå förtjusning så vill jag säga till alla, såhär i starten av ett 2009 som vi inte vet ett piss om:

NJUT! Livet är faktiskt rätt så jättejävla förtjusande!!

framryckning!

Det har varit ett fasligt farande under lovet. En icke likbent triangel från söder till norr till sydöst tillbaks till söder; hundratrettiotalet mil ungefär, bakom ratt. Utöver det cirka sextio, tågledes. Man kan bli trött för mindre!

För att palla får man se till att röra på sig. Och det har vi minsann gjort! Åkning på längs och på tvärs och på utförs; på spark och på lyran (eller lyset?).

.

Kallt har det varit! Krispig, lätt snö, knirrknarrande i stavtagen, rimfrost i håret och till och med utanpå mössan, frusna fingrar och kinder.

.

Men så härligt!

.

Jag vill ha snö, alltid! Eller i alla fall på vintern. Och jag vill vara med min Käre, alltid!

.

HEJPÅER.

strike

Det händer så mycket att jag blir helt förvirrad. Igår drabbades jag nästan till och med av inre stress, det höll i sig en halvtimme. Jobbigt. Det kröp i benen och jag ville skrika och sparka!

Hade jag bara varit litet yngre kunde jag kanske fått lov att omvandla det inre intermezzot till handling. Ni vet, som små barn, som rasar av sig närhelst det behövs. Jag vill också! Strejka! Slänga mig på golvet! Men. Det är väl bara att inse - I've had my time.

Vissa har många och väldigt tydliga minnen från sina barnaår. Jag minns nästan inget. Fast om jag verkligen anstränger mig, så.. Bröderna Dahl på tv, det var lite läskigt. Och Anita och Televinken, inte läskigt men jag gillade det. Men utöver det, så är det faktiskt inte mycket mer än strejkattackerna som sitter kvar. De var nog rätt många, och vilda. Jag har en känsla av att jag var en besvärlig unge.

Semester i Finland, 81-82-nångång; någon bar mig under sin arm, ut ur en affär. Jag illvrålade, rosa isglass, det var det jag ville ha men inte fick. Fruktansvärt! Jag har aldrig satt min fot på finsk mark igen.

Och stå-på-huvudet-strejken i Sälen eller Trysil; overall i bävernylon och röd Jofaskalle, rätt ned i snön. Jag vet inte vad jag ville - eller inte ville - men ARG var jag! Jätte! Och halsprov med lekis, det var inte nådigt heller. Men då var man ju stor, ju, eller i alla fall större.

Men nu är jag ingen unge längre. När det blir såhär förvirrat får jag lov att göra av med energin på annat vis. Eller, som igår kväll; helt enkelt gå till kojs. Sova!

Vilket jag också ska ägna mig åt nu.

NATTI!

minus

En kall kväll, nordan snål. Jag kurar inne, med knäck och kaffe; fina stearinljus och nyvarm tvätt pryder rummet. Ute pryder månen, nästan full, men skymd av ett högt dis. Snö, pratas det, men jag tror det inte förrän jag ser det, inte här.

Innan var jag ute på jogg. Det går så trögt nuförtiden, det är så stelt, så jobbigt. Ibland går det att avleda tråket med lite mörker; att få vila ögonen och spetsa öronen, de känsliga. Rikta koncentrationen mot annat än ansträngningen. Ett par slingrande stigar och någon kilometer avstängd byaväg, sedan tillbaks mot ljusen i villakvarteren. Fast det hjälper inte, inte idag. Varje steg lika tungt, baksidorna lika strama, ja, till och med fötterna ömmar, som de inte gjort på länge.

Sedan joggar jag in på kyrkogården och ända fram till porten, det är ju så fint med kyrkor och jag har aldrig varit framme förr. Så, i den skarpa fasadbelysningen springer egna skuggan förbi, svisch. Och polletten faller ned, till slut: Afrikaarslet är tillbaks - three times the size!

Inte undra på att det går trögt.

Jag hejar på döingarna; de har det fint där under gravljusen. Och joggar sakta, sakta hemåt.

julklappar?

Det kom ett brev i posten, ett litet löfte om något fint och bra. Din tjänstepension - en förmån genom jobbet! Visst låter det trevligt? En liten förskottsjulklapp, något att se fram emot!

Så öppnade jag kuvertet och läste: Saldo 59 kronor. Det ni! Något att se fram emot! Nu undrar jag spänt, är det femtionio kronor extra i månaden, eller femtionio kronor totalt? Fan att det är 34 år kvar till pensionen, I can hardly wait!

Sedan hade jag även fått en katalog från HM, innehållande tuffa heminredningsprylar till rabatterade priser. Genast fick jag ögonen på en eller annan julklapp, och började fylla i beställningslistan. Sedan råkade jag läsa det finstilta, och det var ju tur det. Leverans mars 2009.

Det blir nog inga julklappar i år. Jag vill förresten inte ha några heller, eller, jag vill ha pengar. Eller en Vätternstart, en cykel, eller skidor-pjäxor-stavar. Eller kanske en våtdräkt till Vansbro? Det är ju så mycket GEAR som behövs och så många RESOR! Fanihelvete.

Jag säger som Gustav Fröding, jag tror jag går och hänger mig. Eller så går jag och lägger mig, det verkar trevligare.