vår egen Anna Nicole

Ska Carola och Liza Minelli sjuga tillsammans? Jag fattar ingenting. De porträtteras sida vid sida i en julkonsertsannons i GP, vareviga dag. Jag är trött på Carola. Och tycker lite synd om Liza M. Miss Minelli ser så seriös och stillsam ut, och anständig. De stora mörka ögonen fulla av jullugn, som sig bör. Carola är raka motsatsen, hon är allting, samtidigt. Vän och vacker och världsvan, med en perfekt anlagd makeup och ett försök till ett million-dollar-smajl. Fast leendet är ansträngt, klänningen för liten, hyllan hissad till nya höjder och själva posen hör hemma i mittuppslaget på Playboy Magazine. Vad är det hon vill uppnå, Carola? Vem är det hon vill locka?

Hon är ju så duktig. Hon har ju en sådan stor röst. Men någonstans måste det ha gått snett, på allvar. Fast det är ju inte konstigt. Livets Ord och Runar, say no more.

Ibland så lyssnar jag faktiskt på en dänga med just Carola, det är knappt jag vågar säga det högt. Det är från tiden då det begav sig, när det var pop och disco och fortfarande lovande. No hideaway/ for the runaway/ every creature of love has excited me/ someone is breaking your heart. Det svänger, fanimej!

Det var på den tiden hon försökte sälja sig till USA.

USA ville inte ha henne. Vi vill inte heller ha henne längre.

hoppfullt

Det här får bli en kortis, klockan är mycket och jag är sleten. Idag har jag cyklat en del och sedan rastat M. Man skulle kunna tro att M är en liten jycke eller något men faktum är att det är min kompis. Hon har nyligen inlett sin springkarriär och behöver lite draghjälp emellanåt. Draghjälpen (alltså jag) fungerar då såtillvida att jag lunkar på jämte och underhåller med diverse småprat, skvaller eller vad man nu har på lager. Och ibland så får jag mana på lite, lyft på fötterna för fan! Ibland tror jag hon skulle satsat på en karriär som gångare istället, har liksom den där inbyggda schwungen i höfterna.

Idag underhöll jag genom att berätta om helgens shopping, om brunch och om cykelbravader. Sedan talade jag även om att vi imorgon ska fira G på jobbet, det blir frukostfika och trevligheter. G har just fyllt fyrtio.

Sedan så slog det mig att G är på pricken tio år äldre än mig. Det är lite skrämmande. Fast jag inte vill, så ser jag mig själv i en situation som liknar hennes, ten years from now. Det är inte bara lite skrämmande.

En gång sa G, när vi åt lunch i godan ro; ..jag hade en gång en pojkvän som var sjökapten, och vi andra satte i vrångstrupen.

Pojkvän!?!

Inte för att vara sådan. Men hon förefaller så totalt ointresserad av allt annat än de allra närmast stående, mamma, pappa, bröder. Den där enda väninnan. Och så jobbet, såklart.

Tänk om det blir så att man blir så van och bekväm i sitt eget sällskap att man inte ids släppa in någon annan? Sorgligt.

Fast för att vara fyrtio så har hon väldigt vacker och välbehållen hy, skulle alla gånger kunna göra reklam för L´oréal plentitude eller vad det nu heter, utan retusch. Och det är ju inte illa!

Jag har femtio gånger fler rynkor.

Å andra sidan ska det väl synas att man levt med.

cyklisten

Det är det där med min M och hans tjat. Det är cykellampor hit och cykellampor dit, bilväg kontra cykelstig, pendeltrafik och reflexer. Han vill bara väl, jag vet det. Och jag lovar och lovar, (eller lôver å lôver), jag ska köpa baklampa, jag ska cykla cykelväg istället för bilväg, jag ska vara försiktig.

Fast jag skrattar lite inuti och tänker att det är som en skyddad verkstad nuförtiden, det där med cykling. Cykelbanor nästan överallt och man är totalt inbäddad i frigolit, reflexer och andra funktionella material. Hjälm!


Annat var det på cykelsemester i Frankrike, på tiden då det begav sig. Jag minns än idag hur vi stod i den där sportaffären och prioriterade bort köp av cykelhjälm. Nu har vi förfan köpt tält för 200 franc! Någon måtta fick det vara. Vi skulle ju bara cykla hundra mil, varmt var det med.

Några dagar senare, längs vägen, fick vi se en hund som dött trafikdöden. Då blev vi nog lite fundersamma, båda två, även om vi inte sa något. Av bålen att döma så hade det varit en stor en, kanske i samma viktklass som spinkiga Fia. Huvudet hade slitits av och låg ute i vägen. Då tänkte jag på cykelhjälm. En stund.

Sedan dröjde det ända tills bekantskap stiftades med riksväg 61 innan jag verkligen skaffade någon hjälm, men det är en annan historia.

Nuförtiden är i alla fall så inpackad att det är rent löjligt. What could possibly go wrong?

Och det fick jag fråga mig igen, igår. Plötsligt välte jag pladask med cykel och allt, mitt i korsningen utanför jobbet. Ingen halka, ingen krock. Bara jävla skitclips och fötter som sitter fast trots att man snäppt loss dem (tror man).

Det var bara ett litet fall och ingen fara för liv och lem. Men ändå. Det blev en darrig färd hem. Things can go wrong.

.

Imorgon ska jag köpa baklampa till cykeln. Jag lôver.

october swimmer*

Lillsemester i vackra Värmland. Sol och uteliv! Allt från lövkrattning och utsiktsfulla promenader till shopping och springturer som fortsätter ända ut i Vänern. Refreshing!

Och ikväll, bubbel och bastu med tjejerna, sedan kanske en liten pubrunda.

Detta är Livet!

(jag låter nästan lite frälst nu, don't I?)

.

Annars vet jag inte, det är som vanligt. Lite grubbel och lite framtidsfunderingar. Men så tänker jag på det där smarta som John Lennon lär ha sagt,

Life is what happens to you while you're busy making plans for the future

Och det är ju så sant som det var sagt.

*JJ72

loomis

Känner ni till Loomis? Har ni sett alla budbilar med loggan?

Loomis, smaka på det.

Är det inte lite leksaker över namnet?

Jag tänkte länge att de nog körde omkring med Lego och Playmobil, Barbiedockor. Snabba, säkra leveranser till Toys 'r' us och all världens otåliga ungar. Babydadda, liksom.

Loomis.

Sedan såg jag på TV en dag, nyheterna. En rånad stackars Loomis! Sprängd i bitar!! Var är världen på väg?!? Någon är leksaksdesperat!

Fast sedan sa TV-hallåan att Loomis är ett värdetransportföretag. Hon pratade bara om pengar, inte ett ljud om leksaker.

Jag blev lite besviken. Samtidigt så tänkte jag att de får skylla sig själv! Vem tar en leksaksdöpt firma på allvar? Måste ju vara hur lätt som helst att råna.

Typ. Loomis.

after work

Var på såndär after work i fredags, med några från jobbet. När man är med sina jobbarkompisar är det smart att hålla sig hyfsat städad. Det funkade dock inte så bra i fredags, men jag var i gott sällskap - tror och hoppas jag. Det blev väldigt mycket öl, och gratisöl. Och en salig drinkblandning. Allt från whiskey-sour till Piggelin.

Jag var tvär i humöret och kaxade både hit och dit, inte likt mig. Kanske var det för att kvällen börjat lite surt; först fick jag skäll för att jag lånat en stol från grannbordet och sedan även onda ögat på dansgolvet. Det är inte Societeten, det här! En sur raggarbrud som tyckte att jag och K tog för mycket plats, visst. Två amazondamer och några dreglande tyskar, mer ryms förstås inte på Harrys minidansgolv. Not that we cared, men ändå.

När jag kom hem kastade jag stövlar och kläder rätt av, i hallen. Satte på datorn och hällde i mig lite fil. Och ringde min M för att tala om hur jäkla bedrövligt snurrig jag blivit;
-Tänk om jag missar tåget till dig imorn, buhuuu...!
- Men gumman, jag ringer och väcker dig. Sätt dig nu bara inte vid datorn och skriv en massa trams! Det är bättre du sover!
Pliktskyldigast stängde jag av datorn. Konstigt hur det alltid kryper i fingrarna på nattkröken?

Nästa morgon var huvudet en tickande bomb, men jag tog mig upp och jag tog mig iväg, dock ej i finaste form. På tågresan funderade jag över hur mycket jag egentligen skämt ut mig. Jag kom fram till att det nog inte var så farligt.

Fast sedan insåg jag att jag inte mindes hemfärden. Hur i all sin dar..? Jag cyklar ju alltid genom skogen och särskilt när det blåser kraftigt, som i fredags, brukar man minnas suset i trädkronorna, och månen, om den tittar fram.. Näpp. Inte en susning, ingen månflört. Det var rent kusligt. En minneslucka!

Jag var kallsvettig ända tills M upplyste mig. Du sa ju att du haft följe till Almers med nån Londonsnubbe? Bitarna föll på plats. Inte undra på att jag inte mindes skogen, jag cyklade ju inte där! Istället hade jag fortsatt min kaxkarriär via Västra Vall. Och det var inte dåligt så jag kaxade. Nu började jag skämmas, på riktigt.

Det var den här snubben, bekant till en gymbekant, som visade sig vara på väg i samma riktning. Vi hade pratats lite under kvällen, och han var säkert jättetrevlig. Men det var något jag hängde upp mig på, om det var gubbkepsen eller skinnpajen eller uppsynen, eller alltihop.

Så när han, inte utan stolthet, berättade om sin utlandskarriär, spann jag igång och ondgjorde mig något alldeles otroligt. London, ett sånt jävla skithål till stad, jag tänker fanimej aldrig åka tillbaks dit!! Stackars dig!!!. Asien fick sig nog också en skopa, när jag tänker efter. Så till den milda grad luftade jag, att hans käcka, londonska gubbkeps (rutig dessutom!) flög rätt av och for iväg i riktning Mixen. Var det jag eller var det kulingen? Jag undrar ännu.

Är det det där som kallas dåligt ölsinne?

Upplys mig gärna.

___
Det konstiga är att jag själv trivdes väldigt gott i London, på tiden då det begav sig.

gothenburg

Vi tog en miniweekend i Göteborg, jag och M. Vi cyklade dit. M på Herman, militäriskt järnstaket från 50-talet någon gång, jag själv på en 24-växlad lättviktare av senaste modell. Rättvist va?

Det gick fint. Det var fint väder. Vi körde bara fel en gång, på Kungsbackas golfbana (vad fan man nu skulle där och göra?). Någon punka behövde vi inte laga heller, inte förrän dagen efter i alla fall.



Hade varit lite orolig för min rygg innan. Den har varit lite öm och gnällig av allt cyklande på sista tiden. Jag tänkte att nio mil i fartställning nog kommer knäcka den på allvar. Nu cyklade vi i maklig takt så någon fartställning var det inte tal om. Sedan så cyklade jag fristyre nästan oavbrutet de sista tre milen, snällt både mot rygg och ömma handlovar. Och den uppochnedvända ryggresningen är icke att förglömma! :-) -->

Efter sex timmars färd anlände vi till Haga, härligt rosiga om kinderna och på strålande humör. L kom och hälsade på. Och vi gjorde stan; middag, en stillsam pubrunda, och avslutningsvis lite Aussiehäng på Dancing Dingo. Vilket namn! What a place! Många roliga typer.

Dagen efter var det kultur för hela slanten, och sedan hemfärd. Oh Gothenburg!


Idag har jag känt mig lite halvvissen. Om man känner sig halvvissen så är det rätt fint att ge sig själv en riktig genomkörare. Jag tänker att endera så bryter då en eventuell förkylning ut, eller så försvinner den. Enkelt!

Jag gav mig själv en riktig genomkörare. Jag cyklade som fan till och från jobbet. Sedan sprang jag. Och sist var jag på tantpump på gymmet, det var längesen. Och väldigt gôtt. Nu känner jag mig pigg, fast det är sovdags.

Måste bara förundra mig lite över alla typer i springspåret. Bara för att det råkar vara september månad så har man visst slutat tro på sina termometrar - idag var en orgie i långa ärmar och långa ben, och vindtätt ovanpå. Snacka om självplågeri! Och så stirrar de på mig som om JAG vore UFOt?! Hallå eller? Linne och halvlånga tights är snudd på i överkant när temperaturen är över tjugo och sydvästen vindar smeksamt. Tokfransar!

Godnatt hörrni!