hej vinterland!

knegare på väg hem från t-banan

Såhär fint är det i Hammarbyhöjden ikväll. Och snön fortsätter att falla! Fantastiskt.

Idag har jag varit hemma från jobbet. Förkyld och risig, för vilken gång i ordningen? Vet ej.  



shopScott

Så var det det där med vila. Vad det nu är. Ja, jag borde vara bra på det nu när jag har ont i knät och knappt rör mig längre. Det började också rätt bra, med en tvåtimmars tupplur efter morgonens filtallrik. Sen piggnade jag till med lite kaffe och DN och så kom det sedvanliga krypet i benen. Vad ska man göra, skotta lite kanske? Så kom jag på att jag hade ärenden att göra, så det fick bli en tur till det tristaste av trista köpcenter, Globen shopping. Alltid typ tomt och en jäkla stank av avgaser från parkeringshuset. Det konstiga var att när jag kom dit sådär mitt på dagen så var det rusch! Långa köer till serveringarna och fullt av kontorsfolk i butikerna. Ja, kontorsfolk säger jag, för de måste väl jobba i huset när de kommer i dräkt och kostym och utan ytterkläder. Oväntat.

Inköpen gick bra. Ett stycke gangsterhatt, ett par hängslen, en ram, och lite kort.

Så hem. Skotta snö! Väldigt befriande att få ta i litegrann!

Och nu är det fredagkväll och Lars håller på att snitsa till sitt helskägg. Han har sparat hela veckan men nu ska det alltså bli nåt rysk mafia-aktigt. Imorgon väntar gangsterfest. Pickadoll och cigariller har jag ännu inte fått tag på.. ja vi får se!

Tjing.


multisport

I helgen har man roat sig med att titta på sportande människor. Först och främst var det skidor på tv. Norska idolerna hänger i.. helt vilt vad bra de är! Northug säger att svenskarna hatar honom, jag säger tvärtom. Vad vore längdskidor utan Petter? Fan så tråkigt!

Sedan var det stavspring i backen. Jag gick en gång uppför och konstaterade att det var ungefär det sämsta man kunde hitta på med mitt onda knä. Så jag fotade lite och tog sedan kortaste vägen hem. Nedför en brant. Där slant jag i geggan och nästan ramlade - ännu sämre för knät! Hem och lägga benet i högläge.

 

Frampå eftermiddagen hade jag hämtat mig tillräckligt för att vilja testa lite pingis med gubbarna. De var ganska förfriskade efter bastu och öl, mycket passande med tanke på mina pingpongskills (bristfälliga). Men rundpingis, det är ju kul ju! Lite svårt att hoppa runt bordet på ett ben, dock.

Dagen avslutes sedan med ett parti dart på Söderbiljarden. Vi spelade 501 och Lars ledde inledningsvis kalkonligan, på fem kastade omgångar hade han fortfarande inte kommit under 400 poäng. Vi andra skrattade rått. Ända tills samtliga ballade ur. Ingen klarade att gå ut enligt regelboken (på en dubbel), inte ens de mindre förfriskade. Fattar inte vad som hände men vi var väl trötta, allihop. Och jag hade ju ont i knät!

Men nu måste jag nog ta en promenad. Eller kanske dammsuga lite? Det är ju nästan så man går åt av allt detta stillasittande!

Cheerio!

höstmörker och stress

Mörkaste november. Inget fel i det. Men man blir trött! Oj så trött. Har just nu vaknat från trekvarts tupplur och känner mig helt mör. I vanliga fall sprätter jag upp som en ny människa. I vanliga fall tupplurar jag inte heller mer än en kvart. Ja, vad ska man säga, det är en ovanligt trött höst.

Början på veckan var intensiv. Jag och min arbetskamrat höll i en utbildning på onsdagen och det var förberedelser in i det sista. Många timmar framför datorn, efter vanliga arbetsdagens slut. Stress! Samtidigt eskalerade mitt knäont, från ett obehag som lite kommit och gått, till något nästan outhärdligt. Plötsligt låghalt, kunde varken böja eller sträcka benet, än mindre svinga mig upp på cykeln. Knät var svullet och ömt som ögat. Paniken nära.

Turligt nog fick jag tid hos naprapaten omgående och testerna var entydiga. Medial meniskskada. Aldrig att jag hade trott det! Jag trodde menisker krävde rejält trauma för att paja. Och att man kände direkt att nåt hänt. Nu vet jag bättre. Jag vet också att det finns fler än jag som gjort just samma sak; hängt på klättervägg och tagit ett stort och snett språng eller kliv så något "klickat". Bara det att jag måste varit så adrenalinstinn att jag inte kände något över huvud taget, inte förrän den där obehagskänslan kröp på, dagen efter.

I alla fall. Det behöver inte vara så farligt. Naprapaten bjöd nålar och mobilisering så mycket jag tålde (dvs väldigt lite, vågade knappt låta honom röra benet), och om det var hans behandling eller om det skulle lättat ändå, jag vet inte. Men dagen efter var det så mycket bättre och jag kunde ta mig fram, nästan som folk. Just idag är det lite sämre igen, (en heldag med överaktiva barn och tusen upp och ned från golv och är inte rätta medicinen), men vad gör det om jag är lite startstel och har svårt att sitta på knä; jag kan i varje fall cykla! (Tänk vad snabbt man ändrar sina referensramar. Förra veckan var jag otroligt frustrerad över att inte kunna springa ordentligt eller gå på lördagens sköna PEAKpass. Nu är man helnöjd över lite sketen cykling?)

Ja, och onsdagens utbildning, den rullade förbi av bara farten.  Nu är den dagen avklarad och det känns lite tomt. Skönt men tomt! Det blir väl en repris i vår, gissar jag.


farlig skit.

Imorse när jag var sådär cykellycklig, på väg mot Kungsholmen, insåg jag att denna milda höst faktiskt är rätt trevlig. Egentligen vill jag ha ordentligt kallt, gärna snö med. Men ur cykelsynpunkt är det milda bra. Man kan brassa på som vanligt, behöver inte tänka på halka (det kan förstås vara halt ändå, Lars lyckades t ex stressa en medcyklist till tvärbromsning i lövad nedförsbacke häromsistens - givet vurprecept). Man behöver inte pälsa på sig en massa heller. Gympaskor och en tröja under jackan, just lagom. Och när det är mörkare är vi färre på cykelbanorna. Kanske bara fyra-fem vid Hornstulls rödljus vid 0730, jämfört med 15-20 för någon månad sedan.

Det är trevligt. Man hittar ändå någon att hänga på, eller att köra om. Idag hängde jag på en s k slarvig cyklist. Man hinner tänka mycket när man sitter i sadeln och jag roar mig med att dela in medcyklisterna i kategorier. Jag har två kategorier, eller tre, kanske. Smooth cyclists och slarviga. Och idioter, förstås, såna som skriker och gormar. De slarviga göra tvära, omotiverade svängar, vinglar när de ser sig om, kör ofta på väldigt tunga växlar, är nästan alltid män. De smootha har en mera minimalistisk stil. Inga åthävor, inget vingel. Sitter lugnt i sadeln trots hög kadens, gör tydliga tecken. De är förresten också män. (Var är tjejerna?).

Men nu var det dagens slarver jag ville berätta om. När han märkt att jag fanns i kölvattnet tittade han sig över axeln ungefär var femte sekund, med påföljande vingel över hela cykelbanan. Jag flinade lite för mig själv och inväntade det klassiska rycket över Västerbron. Det kommer alltid ett ryck. Idag blev det faktiskt till och med två, det ena mer panikartat än det andra. Men det är lätt att hänga, om man bara är förberedd. Så det gjorde jag. Och väl på krönet var det bara att rulla om. Byebye, du flämtande Slarver!

Ja, det är sådana små ting man får roa sig med om man inte kan nåt annat. Och så kan man inbilla sig att man själv är en smooth cyclist. Om inte annat så kan man bli det. Jag blir inte sur om nån lägger sig på rulle. Försöker inte hänga av. Tecknar inför sväng. Vinglar inte.

Bådar gott, eh?

Och nu börjar jag känna mig riktigt PIGG!

HELG!

idle shoes

Ja, nu samlas det damm på skohyllan. Så blir det när man har ont i knäna och häcken och allt vad det nu kan vara. Är det fyrtioårskrisen? Lite tidig för mig och lite sen för Lars, men vad vet jag. Nåt är det ju!

Det positiva detta springuppehåll medför är iaf att man får öva sig på andra grejer. Typ maskinerna i gymmet. Typ ta sig uppför en klättervägg. Ja, vi har faktiskt hittat tillbaks till Dieselverkstan. När jag flyttade till Sthlm för tre år sedan var vi ganska flitiga besökare. Sedan började det gå riktigt bra att springa och då fick det ta över. Det var liksom bara för omständigt att dra till klätterhallen, det var ju ändå ingen riktig träning. (Eller?). Men nu, som sagt, mera klättring! Det är ju kul, även om jag är rädd. Och nog är det träning alltid.

Annat man blir bra på när man inte springer är att orda. Ja nu tar jag åt mig lite av äran här vilket väl inte är riktigt rätt. Det var faktiskt Lars förtjänst, detta 421-poängsord.. :-)

Sedan så har vi också testat annan alternativträning, på Ulvsby ranch! Det var också en upplevelse. Många år sedan var det man satt på hästryggen, men det kändes precis som förr. Kolla gärna Lars berättelse med.

min Domino har vita öron..

..och gillar fuxkompisen som Lisa sitter på.

 

Men nu orkar jag inte skriva mer. Hej!