Istället blev det ett fint dagsverke och faktiskt riktigt roligt! Lite krampkänning, visst, och trötthet emellanåt. Men det var ju så tätt mellan kontrollerna och så mycket att titta på! De rutiga tajtsen, som vi följde loppet igenom. Veteranfarbrorn; Jag var snabbare för 41 år sen! (idag 80+ och i varje fall snabbare än mig). Den hetsige skåningen. Killarna som puttade omkull varann. Och, inte minst, alla som föll av helt egen kraft - vilka praktvurpor! Jag var rädd å deras vägnar. Och ibland å min egen (man vet ju aldrig om någon tänker lägga sig mitt framför fötterna på en!).
Och var det inga roliga runtomkring så underhöll vi varandra, jag och min L; med fånprat och historier, och en eller annan sång (eller hittar jag på nu? Jag tror att vi sjöng). Och vips hade vi passerat Hökberg, och Eldris med, och det var bara fem km kvar. Och L sa, det här klarar vi under åtta timmar. Och det gjorde vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar