Den fick fnatt, dataskärmen. Slocknade, mitt i arbetet! Först med tio minuters mellanrum, sedan oftare och oftare. Knäppa av och på, av och på, ja, var femte sekund till slut. Till slut lät jag den vara släckt och skrev på efter bästa förmåga. Så, sedan, knäppa på och korrekturläsa snabbt som ögat - med lite tur hann jag genom hela stycket!
Men jag blev förbannad, särskilt när jag försökte googla massa importanta saker. Så påminde M mig om Monstret. Och det var ju tur det, jag hade nog förträngt dess existens. Men jag tog tjuren vid hornen, eller snarare Monstret i famnen, och brötade upp i lägenheten. Det var svårt, bara, att passera dörrarna på vägen. Inte minst att låsa upp dem. Monstret är stort och tungt, svårt att greppa. Färden upp till lägenheten väckte minnen från liknande släpning och påföljande ryggskott 2003. Hemskt. Men nu gick det bra.
Fast att dra fram databord och lyfta skärmar avslöjar otrevligheter såsom dammråttor och gamla popcorn. Så, städastäda, dammadamma, ja, det blev flera vändor fram och tillbaks. Dammsugare och trasa. Det hör till saken att Monstret mycket intelligent och tjänstvilligt parkerat precis bakom mig, med följd att jag nästan-ramlade över den/det inte mindre än tre gånger.
Men. Den är på plats! Monsterskärmen, anno 1997! Och Jyskdatabordet bågnar, men finner sig. Den är så stor att man måste skratta!
Men funkar. Det är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar