Grannens katt jamar förtvivlat i trapphuset, mjaaaau mjaaau, husse och matte är tydligen inte hemma, eller så är de döva. Eller döda, vad vet jag. Jag tyckte synd om den, katten, och ville säga något snällt. Så jag sa mjau, genom brevinkastet. Den svarade, med eftertryck, mjaaaaaaaaaaaaauuuuu! Nu skriker den oavbrutet utanför min dörr istället, jävla skit. Cats are stupid!
Apropå döda, så trodde jag och M att vi såg två döda människor igår, det var läskigt, och inte så lite heller. Vi skulle cykla hem från krogen, det var regn och rusk och mörkt som i graven. Så när vi svängde upp mot Kvantumbacken var det plötsligt något som inte stämde, något där i vägarbetet, i det grävda diket. Vi tittar till, och tvärnitar. Två orörliga kroppar, med en cykel ovanpå. MEN HJÄLP!!! säger M och jag tänker herregud, ser benet som sitter fast i stängslet och onaturliga vinkeln på hela lilla människan som ligger underst, lever de? Men när vi lyfter bort cykeln så stönar och rör det på sig i sanden, vad hände?? Alltså, vadfan hände?? Jag lossar den intrasslade foten från stängslet och tjej nummer ett sprätter upp, hel och hållen, och sedan reser den andra sig med, mera omtöcknad, men utan så mycket som en synlig skråma. Det var hon som trampat, som kört så fort utför backen och så rätt ned i vägarbetsdiket.. Hon ber om ursäkt igen och igen, till alla oss, mig och M med; förlåt förlåt jag ber så jävla mycket om ursäkt fan vad hände, det var inte meningen, jag skulle ju ta det försiktigt, fattar inte vad som hände.. Och vi hjälper till att samla ihop scarves, handväskor och övriga kringflugna accessoarer, och vi skrattar, dumskrattar, allihop; jag och M av ren lättnad, de levde, de var hela!
Sedan var det rätt skönt att komma hem och krypa ned under täcket! Det var bara en sak som saknades. L, min L. Varför är du så långt borta?
Men nu ska jag låta bli att sitta här och gnälla. Tids nog! Nu är det dags att ställa om uren och låta dagen börja!
Bye for now!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar