Var ute och sprang på kvällskvisten. Oj vad det blåste! Jag hölls i skogen, för att få lite skydd. Det var en bra idé. Fast många hade tänkt samma; hela den där orienteringsklubben, till exempel. Bitvis blev det riktigt trångt på spåret.
Någon form av farttest höll de på med, orienterarna. I min enfald försökte jag hänga på några långa, skrana, men fan så det gick, jag hade inte en chans! Snabbast av alla var en lång, slank i vitt; långt hår i tofs och långa, vägvinnande steg. Hon sprang snabbare än alla killar och jag var hur imponerad som helst. Jävel!
Men väl så. Jag harvade på bakom en tjockis och en låghalt, det blev väl rätt bra det också. Men sedan sprang de ifrån mig de med, när de gick in för spurten.
Så jag joggade runt mitt sista varv och kände mig rätt värdelös, alla hade sprungit ifrån mig! Men så kom den långa slanka i vitt igen, på nedjoggsvarv, och den här gången hann jag se att hon inte alls var inte en hon utan en han. Då kändes allt plötsligt lite bättre! Killar får faktiskt vara bättre, ganska mycket bättre, till och med. Jag står ut med det.
.
I helgen har jag varit i Stockholm. Vi har klättrat, sprungit och trivts, jag och finL. Det är han, det är L; det är vi! :-) Han är lika fånig som jag, och det är kul, nästan hela tiden. Inte just när han firar ned mig från klätterväggen i 120 km/h, men annars så. Annars! Och hjärtat kom ju ned det med, bara en stund senare.
Nu, sova.
Natti!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar