Har tänkt en del idag. På människor man mött, såna som hälsat på i ens liv; några veckor här, någon månad där. På det där med att ge bort en bit av sig själv.Det är så lätt. Man kan hinna ge rätt mycket på kort tid, fråga mig, jag har gjort det så många gånger. Det är galet. Man borde passa sig för det - jag borde passa mig för det.
Jag tar ju så illa vid mig varje gång, när de går vidare. Mina Gäster.
Utsidan, den filas, slipas och härdas, men hjärtat. Hjärtat. Det veknar, kryper allt längre ut på kroppen. Det har hänt att jag hållit det i handen, och försökt sträcka fram det. Till någon jag trott varit lämplig.
Hittills har det bara hamnat i rännstenen.
.
Så blir jag förbannad. Självömkan, finns det något värre? Gnäll! Bitterhet! Tårar?!
Tjafs, tjejtjafs! Jag vill vara kille! Jag vill också inte känna, jag vill skratta mig fram. Lyssna om jag ids, vara nära så länge där finns lust och spänning! Obekymrat dansa vidare när nyheten tappat sitt behag. Just så som jag trott att jag kan, just så som jag inbillar alla andra att jag kan!
Så enkelt.
.
Fast ganska ensamt, kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar