Stockholmssyndrom del 2

Ensam-hemma-helg. Hade planer på att uträtta tråkiga men nyttiga saker såsom garderobsröj. Det blev inte så mycket av de där planerna. Vädret var för fint! Har badat och solat istället. Tittat på triathleter på stan, varit ute och cyklat. Sprungit. Varit med en kompis på Nordic Military-prova på. Målat byrå.

Jag har nya cykelbyxor, något proffsigare än de gamla, och visst borde de göra mig lite snabbare? Inte? Alltså, jag har försökt nu några gånger att försöka spränga 30km/h-snittet på min vanliga runda, utan draghjälp då. Det går ganska dåligt. Förra veckan hade jag i alla fall ett hyfsat försök när de första tre milen gick på 59 minuter. Sedan ballade det ur. Idag ballade det ur från början. Mjölksyran kom liksom innan jag börjat flåsa, skittråkigt för förra veckan var känslan en helt annan. Jag kunde ta i så jag lungorna stod som ett spjäll, ja så kändes det i alla fall. Kan man skylla på militärträningen?


Ja för hur var den där träningen egentligen? Jo, den hade sina ljuspunkter. Mycket parövningar som var roliga (inte särskilt troligt att jag skulle brottas med en indisk man om det inte var för att jag gått på det där passet ;-). Men ledarstilen med gap och kax, till kängor och kammobyxor? Nja. Höggljudd peppning är en sak, men att gå på med om vilket lag som är snyggast och starkast och lite bättre än de andra..? Hånet mot mannen som jag brottade ned? Visst, det är en jargong, och den får man tåla om man ger sig in i det. Så jag kommer inte ge mig in i det. No NMT for me. Det vart bara för mycket. Sedan blir jag väl extra anti då denna stil påminner om patetiska personer jag känt tidigare i livet.

Träningsvärk blev det i alla fall. Tackar vi för!

När jag rörde mig i kvarteren häromkring fick jag också syn på lite nya tejpobjekt. Nu var det de röda fordonens tur!



stackars lilla moppe

Ja det var den inte så jättespännande hemmahelgen. Därför får jag avsluta med lite skryt över min käre man som haft en slitsam men framgångsrik helg i trakten av Abisko. Fan vad de kan! Nu hoppas jag bara att SAS får hem dem någon gång. Planet skulle lyft 12.45 men det är många timmar sedan nu. Nu tror jag i alla fall att de är på väg!

rapport från Vålådalen

Förra helgen var vi i Köpenhamn, 65mil söderut. Denna helg gick färden 65mil norrut, till Vålådalens fjällstation. Mycket farande, alltså, och ni kan inte ana hur skönt det var att komma hem och sova i sin egen säng inatt... Mm!

Men nu var det Vålå det skulle det handla om. Fjällmaraton stod för dörren för Lars och Jonas, och Korta banan för mig. Jag hade inte sprungit något lopp sedan Champsaurin förra året och visste inte riktigt vad jag hade att vänta. Men från att ha börjat med väldigt blygsamma förhoppningar hade ribban höjts ordentligt innan start (Lars pepp eller min egen hjärnas påhitt?). 13km, det är ju inte mycket. Stora delar av stigen skulle vara lättsprungen. Jag har ju sprungit Ursviks extremebana i under femfart, för fan! (Att det är två år sedan och banan består till hälften av väldigt oextremt elljusspår, det är en annan femma...). Korta banan skulle nog klaras av på 75 minuter! Med marginal?

Starten gick! Väg/skogsväg en bit. En hängbro där var alla var tvungen att gå (den kom i väldig gungning). Sedan, stig! Norrländskt lättsprungen, får man väl säga. Inte alls lättsprungen i mitt tycke. Sten, rötter, lera, växlat med smala, hala spänger. Segt uppför. En balansakt! Jag kunde inte lyfta blicken förrän vid banans enda gångbrant.

Blanktjärns smaragdglitter

Halvvägs. 40 min, huja! Inget vidare. Men nu skulle det vända nedåt, och stigen blir snällare, sa killarna vid vätskan. Andra halvan på 35 kanske inte omöjligt ändå? (Konstigt hur många tankar som hinner snurra, och hur det växlar mellan hopp och förtvivlan, även i ett såhär kort lopp?).

Fast så värst mycket lättare blev det inte med den där stigen. Och jag började bli trött. Passerade visserligen några, men när jag kikade på klockan fattade jag snart att 75 inte skulle gå. Så då tänkte jag 78, ett tag. 78, låter bra! Så var vi tillbaks vid hängbron. Bara väg kvar! Man kan springa på! Men tiden tickade. Och visst var det längre än 400m kvar efter 13-skylten? 78 min var kört.

Det blev 80 minuter.

Men när det landat lite är jag rätt nöjd. Det är idag fyra mån sedan knäoperationen. Jag har inte kommit upp i några springmängder än och bara sprungit en hel mil EN gång inför loppet. Fartträning=noll, och väldigt lite småstig. Så, sexminutersfart och 19 plats, ja, det kunde helt klart gått sämre!

Grattis till mig!

Men Lars då? Och Jonas? Jag tog ett snabbt dopp i badtunnan och sedan ut och vänta in dem vid sista kilometerpasseringen. I skön sol och med omgivningarna fulla av snacks. Och träningsmöjligheter. :-)

nedåttjack, tack!

Det är helknasigt med sömnen här hos familjen Hjulström. Somnade på soffan en halvtimme igår kväll, sedan var det ju bara att (dag-) drömma om att det skulle gå att somna i sängen. Istället, fem avsnitt Spung i tv-soffan. Vid fyratiden började ögonlocken kännas en aning tunga. Strax innan dess hade Lars sprätt upp ur sängen, pigg som en lärka. Minns inte att jag nånsin haft sån jetlag, inte som hållit i sig i flera nätter i alla fall. Varför nu? Och vad ska man göra?

Jag ska sluta klaga. Vi har haft en finfin resa, klart värd några vaknätter. USA överraskade! Jag visste nog att det skulle vara vackert, hade ju sett lite Rockies innan. Men att folk skulle vara så otroligt välkomnande? Tror inte vi gått från en enda bardisk eller ett enda bord som delats med andra utan att ha fått berätta var vi kommer ifrån, vad vi tänkt besöka, vad vi tycker om landet, hur det är i Sverige. Och så vidare. Fantastiskt trevligt.


Hallelujah

Och smått fanatiskt på andra sätt. För visst är det annorlunda. Med nationalsången som ska sjungas, flaggan som ska äras, ständiga hyllningar av veterans och fire-fighters, och så någon liten bön på det. Ja, det är väl fint. Men annorlunda!

Hur som helst.

Vi kört omkring i Colorado och Utah och campat och motellat i diverse småstäder. Befunnit oss på högre höjd och möjligen skaffat lite fler röda blodkroppar. Besökt National Parks och National Forests. Roat oss med att kliva upp på några toppar; Mt Elbert, Mt Sopris, Mt Harvard. Varit på rodeo, klättrat, paddlat kajak i Colorado River, ridit, cyklat mtb. Och sprungit lite. Jag är ju bara precis nystartad men Lars har sprungit lopp, två stycken till och med. Han kan, han!

Och nu ska jag ut och röra på mig. Kan uttröttningstaktiken vara ett medel mot jetlagen? Spring och några mil cykel? Vi får se.

svennar på Mt Sopris



me and my friend Bart

mt Sopris, vid lake Thomson 

cool Colorado

Här är så vackert! Skulle helst lägga upp massa bilder, bara, men kamera och padda är inte kompisar, iaf inte utan en speciell sladd (som man antagligen kan köpa varsomhelst?). Well. Bilder får komma sen.

Vi har varit några dagar i mytomspunna Leadville (alla som läst 'Born to Run' vet vad jag pratar om). Andats tunn luft, campat fint, träffat roliga ekorrar och murmlar (och trevliga amerikaner), ätit burgare, toppturat på Mt Elbert... Höjden påverkade dock mer än man kunnat ana. Leadville ligger 3000 möh. Som vi pustade och flåsade första dagen. Att Lars skulle springa en trailmara bara några dar senare kändes helt galet. Omöjligt! Det var inte bara flåset, heller, som påverkades. Aptit och sömn också- jag som vanligtvis alltid är hungrig kunde gå hela dan på lite frukt och en milkshake? Weird.

Men det gick ju till sig. Lars sprang sin mara, och jag tog mig högt upp på fjället för att heja, utan att flåsa ihjäl. Tacksamt att vara publik i USA. Folk blev SÅ glada! Tänk vad ett 'Good job!' kan göra. Å en high five på det.  :) Gladast av alla var en Barefoot Alex som tassade uppför helt bar och nedför i ett par typ flipflops fast med lite mer remmar. Å undan gick det!

Lars var riktigt mör på väg upp, illamående och dyster, men när han passerat vändpunkten och var på väg ned kände jag igen honom igen. 'Nu känns det som om det kommer gå bra det här!' ropade han och struntade i min lilla vätskestation. Gott att höra. Bara för mig att plocka ihop, trava tillbaka till bilen och köra ned till stan och målet.

Ja, det var häftigt.

Men nu är vi i Snowmass, Aspen. Och ska planera vår vidare tripp. Kanske Moab, Utah, får vänta några dar. Värmebölja är inte min grej! Jag vet inte ens hur mycket 120 fahrenheit är.. men det låter för jävligt.

Have a good one!

Stockholmssyndrom o alternativ träning

Andas ut. Jag är ingen riktig stockholmare. Tejpen höll max 7km, sen var det pang bom! och där hängde den skärmen. Ja men det var väl tur det!

Veckan som gått har varit ganska späckad. Men jag är glad över att ha fått till några riktigt slitsamma träningspass. Det är ju nåt visst med att ta ut sig. Mår man någonsin bättre?!

På gymmet har jag intervallat i stakmaskin och i cykelsadeln jagat Lars rygg i många mil. Även paddlat lite kajak. Men den stora frågan är förstås hur det kommer bli att springa igen?
Man undrar.

Fast denna helg har varit annorlunda. Plötsligt var man på västkustturne, och tränade på att med armen i vinkel föra glaset till munnen. Och snack-snack-snacka förstås. Vagga en och annan baby och äta alldeles för mycket god mat. Sånt har också sina poänger förstås. Det trista var bara att jag plötsligt blev genomförkyld!

Badade förstås ändå. Det är ju det bästa med väst. Bad, och solnedgångar! Bad blev det vid Damernas på Käringön, vid 'min' gamla Apelvik i Varberg, och vid Stången, Uddevalla.

...och allt detta skulle ni fått se bilder på nu om det inte var för att jag skriver på mob och den inte kan komma åt sina egna bilder. Helknäppt.

Nu ska jag ta en tupplur!

S, på tåget

Stockholmssyndrom

Nu har jag bott i Stockholm i snart fyra år, men vänjer jag mig? Nä, jag tycker inte det. Vill inte heller. Det här är något tillfälligt!

Det är för trångt, för dyrt, för hetsigt, för mycket avgaser. Och de har ju så mycket konstigheter för sig, stockholmarna. Springer omkring och trängs i t-banan, sitter i bilköer i timtal varje dag, hetsar fram på exklusiva tvåhjulingar. Ger sig ut på "vandring" i elljusspåret, i nyinköpta vandringskängor och med GPSen i högsta hugg. Lagar saker med eltejp.

Sån vill man ju inte bli.

Särskilt eltejpslagningarna sticker i ögonen. Trodde inte det var sant första gången jag såg en fasttejpad backspegel! Men det dröjde inte innan jag förstod att det är så man lagar grejer här.

rost, vardå?

även en finare beamer får smaka tejp när olyckan varit framme


















Det värsta är, att det ofattbara hänt. För ett par veckor sedan gick jag, helt frivilligt, på konsert, tillsammans med 56 000 andra. Och idag...



plötsligt var skärmen tudelad. vad skulle jag ta mig till?

Åh nej!

Är jag en stockholmare nu?

vår i år!

Det tog sin tid i år, men när det väl hände så hände det snabbt. Jag menar våren alltså. Nu är den här, på riktigt! Från kala träd till knopp till den mest fantastiska ljusgröna nyans, den som är just nu. Storslaget! Och körsbärsblom, tulpaner, pingstliljor. Den pampiga magnolian vid kolonilotterna vid Drakenbergsparken. Man borde fota!

Vardagscykeln har fått sin vårrengöring, sina slicks och sex bars tryck. Det rullar lätt. Ännu lättare rullar lille Wille, racern, som också fått lufta sig ett par ggr nu. Till exempel cyklade vi till Uppsala förra helgen. Packade oss lätt med varsin ryggsäck och gav oss av. (Cykel är verkligen ett överlägset transportmedlet. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade en cykel. Dö?).

Efter cykeldagarna är också bonnbrännan grundad, eller kanske snarare cementerad. Sitter antagligen resten av sommaren.

cyklist, javisst!

Knät håller ganska bra för cykling. Längsta turen hittills är sex mil. Det blev då något stelt på kvällen sedan. Men inte ont. Ont däremot efter joggpromenad häromdagen. Får väl låta bli det en stund till.

Nöter på med trista övningar i maskin. Men det går faktiskt ganska bra. Vä ben är lite svagare men balansen är god. Och, jodå, idag hade jag till och med riktigt roligt i gymmet. Det finns ju stakmaskin! Kettle- och bollavdelning! Trx-grej som man kan hänga upp sig i!

Stakmaskinen har jag varit riktigt frustrerad över, men nu börjar det ordna sig. Tänk själv, om man vet att man kan staka en km på fyra minuter "på riktigt", men så tar den kilometern nästan FEM minuter i apparaten? Va! Men. Idag gick det alltså något bättre. Elvahundra m på fem minuter. Fast jag fick kämpa för det! Pustade och frustade visst så till den grad att det roade medgymmarna - särskilt en hårig typ i brottartrikå och njurbälte. Jag var nog lite påverkad när jag raglade från maskinen. Men inte mer än att jag hann uppfatta hans stora smajl.

Ja så kan det vara.

Men nu har jag stirrat länge nog på denna skärm. Är det dags för tv-skärmen istället, en stund? Sen är det väl Kvällen. Redan..