komfortträsk, bye bye!

Värmen försvann, foten blev hel, och, vet ni vad, jag är på gång!

Dumt att ropa hej för tidigt, men nu har jag iaf lyckats tre veckor på rad att få till kilometerintervall i både terräng och på platt (inte fler än fyra-fem per gång, men ändå!)- med tider under 4:20. Hjärtat har nästan hoppat ur kroppen, särskilt i kväll.. men man hämtar sig snabbt! Och vill mer!

Och Xtremebanan har jag varit på igen, två gånger till och med, och det gick åt rätt håll hela tiden. Från 86 minuter till 77 på de kvistiga femton, sista gången med förnämlig draghjälp av Lars. Men det finns kanske mer att hämta? Tror nog det går att springa snabbare utför, när stukfoten är helt stabil.. hoppas! Xtreme, i höst!

Har även blivit mycket inspirerad av min käre Man, som sprang skogsmara i Oslo i helgen. Jag skulle agera hare sista fem kilometrarna men fick vackert "hara" åt långsammare typer medan Lars rygg försvann i fjärran. Hur fan kan man vara så pigg efter 38km? Fantastiskt att se i alla fall, jag bara skrattade. http://teamrockrunners.blogspot.com/2011/06/nordmarka-skogsmaraton.html

Ja nu jävlar. Nu får det vara slut på komfortjoggandet, även för mig!

Bye for now!

/S

heja sverige!

Nationaldag i vackraste väder. Fast jag är lite gnällig, tål inte värme så bra. Sen så går det inte att springa, fotleden svullen. Och cykla, jodå, men det blev sex mil igår, det får räcka. Sticka till Eriksdal och simma lite? Kanske. Eller, ôrker jag? Inte riktigt.

Så jag sitter här inne och tittar på bilder från helgen. Vi hade besök från westside (Varberg) och hann med allt från Gröna Lund till rundpingis. Med vissa inslag av grillat. Och vin, förstås.

Okej då. Hejdå, träna på, alla krya!

stukad

En sådan lördag, varm, blåsig, hela 25 grader i skuggan! Långpass på schemat, tre timmar, eller åtminstone bortemot. Så långt har jag ju inte sprungit på evigheter och var osäker på om jag skulle orka.. men Lars lovade att möjlighet att kliva av efter ca 2,5h. Så det skulle nog funka! Jag såg fram emot det hela. En svettig tur i reservatet, kan det bli bättre?

Så vi joggade väl iväg, så smått. Slingan eller stigen? frågade Lars (slingan= elljusspår, stigen= smal, knixig). Stigen! sa jag, för jag håller på att träna mig på besvärligt underlag och tycker jag börjar klara det rätt ok.

Då hände det, inte ens fem minuter in i passet. Snedtramp på en rot och pang i backen. Med ett läskigt knäpp i fotleden! AJ!

Jag blev skiträdd! Trodde nåt gått av, minst! Försökte ordna högläge, sittandes på stigen, och kompression med händerna, medan Lars ryckte hem efter linda.

Sedan föll det sig som så att de miljarder mygg som fanns där i dälpan gav sig på mig, så jag var bara tvungen att ta mig därifrån. Så jag ställde mig upp, tog något prövande steg. Och sedär, det gick ju fint. Ömt, förstås. Men jag kunde ju gå. Vilken lättnad!

Så kom bandaget, vi lindade hårt, jag linkade hem och Lars började passet på nytt. Nu har jag höglägat en timme och så pysslat maränger till kvällen (grillfest!), och foten, ja, den är öm, vill inte vickas i sidled. Men inte svullen, inte blå. Det var inte så farligt, alltså!

Jag måste verka värsta mesen, men faktum är att jag under mina 34år aldrig stukat foten, aldrig någonsin. Trampat snett, visst, men aldrig att det blivit sådär svullet och blått och hemskt. Nu trodde jag det var kört, flera gånger om, jag blev jätterädd!

Jahapp. Så kan det vara. Ledsen över missat långpass men glad att det gick bra ändå. Till veckan springer jag igen!

//S

Ps. Mina DS Trainer fick iaf en provtur igår och de kändes mycket lätta och fina.
Ps II. Lägger med lite härlig bonnbränna, så kan det bli efter en dag på cykel alternativt en dag på Grönan.

a room with a view

..det är vårt kök, det!

Tjejen mitt över, henne kollar vi på varje kväll, där hon sitter i sin soffa, med datorn i högsta hugg. Om soffan någon gång är tom blir vi oroliga! Var är tjejen ikväll? Och hipsterparet, som gräver i rabatterna varje helg och fikar frukost på gården. Till toner av Cornelis och småbarn. Men kolla in den här snubben, var kom han ifrån? Tar han inte tänjandet lite väl långt?

Den här jävla joggingvågen börjar gå till överdrift.

Men håll med om att årets skor är snygga! Hittills enbart provpromenerade, men känslan är finfin! DS Trainer heter modellen. Test imorgon, kanske?

Natti!

fast and furious?

Var ute och kollade på marathonfolk i helgen. Riktigt frysligt var det, på Västerbron. Fin utsikt, visst, men en snål nordväst som pustade på ordentligt. Brrrr! Händerna domnade av i kylan, alla applåder och inga vantar.

Det var många roliga typer. Otroliga stilar. Lite kul kläder. T-shirten nedan tyckte jag var rätt fin, men obs för killen framför - springer och snackar i mobil! Såg även flera som fotade/filmade sig själva och kringvarande, under vägen. Löpteknik i modern tappning? En snubbe stannade också till och tog Lars i hand, Känner du inte igen mig? Det är ju jag, naprapaten! Lars undrar fortfarande vem han var. Fast sedan var det ju ett par bekanta ansikten med, Krisse från Karlstad och så en ur rockrunners; Jonas. Roligt att få heja fram dem!

Men allra roligast var förstås de snabba tjejerna! Isabella, min idol!

Inte utan att man blev lite inspirerad. Vem vill inte vara riktigt snabb?

Så på söndagen satte vi oss på cyklarna för att få vara lite snabba. Sju mil, vad är väl det? We'd do it really fast! Eller.. Nähäpp. Regn, motvind och massa frys gav en jäkla seg cykeltur. Jag borde inte klaga som kunde få lä bakom Lars ryggtavla, men faktum är att man blev ordentligt duschad av hans bakhjul - grusvatten rann längs kinderna!

När vi äntligen kom fram (målet var Lars föräldrar) var i alla fall ovädersmolnen som bortblåsta, bara att hoppa ur alla blöta kläder och slänga sig raklång på altanen; solvarm trätrall, så gôtt! Tina fötter och räta ut ryggarna.

Efter dusch och fika och middag och fika igen satte vi oss åter på hojarna och, se, då fick vi känna på hur det är att vara snabb! Med uppehåll och vind i rygg kunde vi rulla furiously, stundvis i farter över 40km/h - på platten! Nästan ingen biltrafik och bara däckens sus, vilken känsla! Fast, ovan som jag är, mjölksyran gjorde sig påmind i alla uppförslut och fyra mil fick räcka. Pendeltåg från Västerhaninge, ja tack!

Tjings!

S

sugar high

Blev erbjuden ett hälsotest genom jobbet; koll av blodvärden och kondis. Tänkte först skita i det. Jag vet ju att jag har bra kondis och rätt goda livsvanor, eller vad man säger. Fast så tackade jag ja ändå, bara för att det kunde vara kul. Har aldrig gjort något sådant test innan. Och det var ju bra att gjorde det, annars hade jag aldrig fått veta att mitt blodsocker är högt!

Allt annat var lågt, i alla fall det som skulle vara lågt. Blodfetter, kolesterol, blodtryck, vilopuls, vikt... Sedan så blodsockervärdet, i rött. SUGAR HI! That's me.

Min första tanke, tänk om de kollat när jag var o'boyberoende tonåring!

Fast, lite konstigt ändå. Visst, jag gillar kanelbullar, småkakor, choklad, lakrits.. men vräker väl inte i mig? Men tillsammans med ms Hälsocoach fick jag gå igenom en vanlig matdag och vad jag brukar stoppa i mig. Och oh. Lingongrova. Varsågod. Solklart. Och allt vad de heter, de där mjuka bruna bröden som är så goda och ser så hälsosamma ut. De har mycket socker i sig, visst. Och många smörgåsar blir det på en dag, jag är ju så hungrig!

Men nu har jag fått tips om andra sorters bröd och alternativa mellanmål och det ska nog ordna till sig.

Och att testa konditionen var ju väldigt smärtfritt. Sex minuters cykling på ergometercykel genererade höga fina staplar i datorn och ms Coach var mycket belåten. Bästa tjejvärdena hittills! Syreupptag, konditionstal och vad det nu var, jag minns inte så noga.

Jag tar det med en nypa salt. För de där fina värdena är inget jag märker av, så värst jävla lätt går det inte med spring och cykel i verkliga livet. Näpp.

Fast jag får väl erkänna att det nog funkade som en liten sporre ändå. Tillräckligt för att fira helg med spring fre-lör-sön, varav söndagens runda innehöll 4¤1000m terräng. How about it?

Jahapp. Nu ska jag se tv och INTE äta mackor.

//S

Ps. Om nån undrar varför söta Hammarbybacken är på bild så är det för att jag var där och hejade fram min bergspringarsambo och hans fellow runner i Rogers bergstävling( http://www.laget.se/sldk/) i måndags. Litet lopp men kul att kolla på, inte utan att man blev sugen på att delta!

springa snyggt?

Att min löpning går kräftgång är knappast någon nyhet. Men jag kämpar på i spåret, efter bästa förmåga. Igår följde jag med Lars till Ursvik för ett varv på Extremebanan - dagen till ära lite extra extrem! (Vilket förstås inte passade mig särskilt bra. Knixig stig och många höjdmetrar är besvärligt nog utan "flytande" underlag).

Jag tänkte i alla fall det skulle vara bra att ställa upp en gång nu i vår, för att få ett mått på hur dålig jag egentligen är. Och så återkomma senare och bli glad över att jag förbättrat mig! Ja vi får se hur det blir med den saken, känns ju inte så lovande just nu.
http://www.sik.org/idrottonline/xtreme11/Extreme_inbjudan_2011.pdf

Det som gjorde gårdagen extra extrem var iaf det sjuhelsikes oväder som brakade loss, med åska, hällande regn och svidande hagel. Kläderna satt som klistrade, linserna hotade halka ur och klafs-klafs i asfaltsAdidasen som är klumpiga redan från början.

Jahapp. Lite oväder är ju roligt, till en början. Och det gick lätt att springa, till en början. Även om det inte gick fort. Jag höll humöret uppe med diverse glada tillrop, och lite smågnolande, för mig själv, i mitt huvud. See chameleon, lying there in the sand, all good things to everyone, run run away! (lyrik på hög nivå!!), och när någon sprang förbi; jag är i alla fall inte lika hjulbent/flåsar i varje fall inte lika mycket/ som han där! Och I höst är jag stark! Jag också!

Sedan fick jag också lite trevliga tillrop från förbipasserande. Det ser lätt ut, kör hårt tjejen! och Du är stark! Det går fint! vilket piggade upp. Och så tänkte jag på Eva (http://fit-eva.blogspot.com/) som pratar mycket om att springa snyggt. Det är ju lite svårt att veta hur man själv ser ut när man springer, jag vet bara att jag är rak som en eldgaffel och spretar med lillfingrarna, vilket ju är rätt fånigt.

Men jag försökte hålla kvar det i tanken, snygg-springet, även när det gick allt tyngre. Sista tre km var ofantligt sega och skorna vägde bly, men jag försökte hålla stilen och räta upp mig extra när hukande stofiler och stelbenta damer passerade i högre fart.

Jag tror jag höll mig ganska fint, stilmässigt, men tiden i mål var förstås inte mycket att hänga i granen, 1;26 på 15km. Det var ganska deprimerande att stå i duschen och höra andra tjejerna efteråt, 1;18, 1:22.. fast sedan kom spring-Sofie in (http://trailsofie.blogspot.com/) och hade drämt till med 1:09 och då blev jag stolt! En gång var jag bara fyra minuter efter henne på tävling, och det är inte så hemskt längesen. Fast mycket har förstås hänt sedan dess; hon har gått framåt och jag har gått bakåt!

Men.

Skam den som ger sig!

//S