hängning

Sa vid tidigare tillfälle att jag kommer hänga mig om jag inte får silvermedalj på Lidingö. Nu blev det ingen medalj, så jag får väl överväga.. Hrm!

Loppet blev en hemsk historia. Inledningen alldeles för långsam (trodde inte det skulle bli sån trängsel i gr2!), vi stod bokstavligen still! Men när det sedan äntligen öppnade upp sig och det skulle gå att springa på, så började kroppen protestera, ganska så direkt. Jag joggade där och funderade på hur det kändes i andras ben och kroppar, det var ju många som pinnade förbi i härligt snabb fart. I min kropp fanns inget gensvar, inget utrymme för nån fartökning. De positiva tankar jag försökte frammana, höll bara i utförsbackarna. Sen var det nattsvart alltihop. Usch!

Summarum: 2:43:50, och en riktigt bedrövlig upplevelse; långt från förra årets när jag, helt utan förväntningar, zickzackade fram från startled åtta till en sluttid på 2:39. Då var det liksom bara roligt, hela tiden.

Well. Jag försöker glädjas åt dem det gick bra för! Är mycket imponerad över alla silvermedaljister (även om jag just nu försöker tänka, vem fan bryr sig om en sketen silvermedalj). Vet ju att de flesta av tjejerna jag hade runt mig fram till 15-17km klarade det.. Gula Ryssberget, Akele-tanten med armbågarna rätt ut, hon med stora ändan.. Heja er!

skofrågan

Nu är det inte långt kvar, till Lidingöloppet alltså. Jag inventerar skohyllan.

Det går sådär.

NB-skorna är lätta och bra och jag skulle vilja springa i dem. Men de är opålitliga! Plötsligt dyker nya skav upp. Sånt vill man inte vara med om! Sen så har ett par sprillans Adidas just anlänt med posten.. de kommer att bli jättebra! Men kanske inte till Lidingö. Har ju inte ens provsprungit!

Det får väl bli de gamla pjäxorna. Trista men pålitliga.


Så var det bestämt.

Apropå skodon så är det ju för lustigt med Stôckhôlmere och deras gummistövlar. Hela sommarn har de stövlat omkring, på stan såväl som i galleria. I t-bana och botique. I sol och i regn. Inte det minsta ironiskt, ens. Bara knäppt.

Tur det äntligen blivit höst och börjat regna. Så det liksom är lite mer befogat, detta stövlande.

Så blir jag lite full i skratt för i vintras var det någon [Stôckhôlmere] som kommenterade mina vandringskängor. I vinterväglag och många minus, väldigt passande fotbeklädnad - tyckte jag.
Men, smaken är som baken, delad.

See yous,

Natti!

Brottbyrundan 20km

Igår, söndag. Start 10.20. Benen kändes strama (vänster vad!) men efter hela TRE vilodar skulle det nog gå bra ändå. Vi värmde upp med ett par km på spåret, mera gräsigt och "rotigt" än jag mindes, men en fin dag, varmt, lite fuktigt, ja, det skulle nog bli bra!

I startfållan hälsade jag på övriga tjejer (vi var tre!), och sen PANG, där gick starten. Sprang med tjejerna en bit och vi pratade om att detta var en bra runda inför Lidingö, sedan insåg jag att detta ju ändå var tävling, och la på en rem. Det kändes rätt så bra, visserligen backigare än jag mindes, och lite halt/lerigt på sina ställen, men ändå. Varvning gick på 48min och då var det ju bara att fortsätta varv två på samma vis.

Det var inte så bara! Motivation och ork dalade när jag var helt själv i spåret långa sträckor. Sedan kom en tjej ifatt och det piggade upp - en stund. Men vid sista vätskan var jag tvungen att gå lite och där försvann hon! Aj aj.

Ja, jag stolpade mig fram och kom i mål till slut, men fy för sista halvmilen, kroppen var helt stum! Sluttiden blev 1:40:37, en halv min försämring från förra året. Andraplats var förstås trevligt men denna tunga känsla var inte väntad och jag känner mig nu riktigt orolig inför Lidingö! 30km är riktigt jättelångt!

Och här står jag alltså och applåderar åt mig själv (då merparten av publiken - även segrarinnan -redan gått hem). BMI-vågen fick nobben, däremot tackade jag för ett presentkort på ett par Fivefingers.. hmm!

Apropå elände och stumma kroppar, så är det nog inte så konstigt att allt kändes kass i söndags. Dagen innan var nämligen jag och Lars på Axelsons massageinstitut för varsin elevbehandling. Har varit på det en gång tidigare och tyckt det känts ok, mycket massage för billig peng. I lördags var det dock inte fullt så upplyftande, om än rätt komiskt såhär i efterhand. Jag vet nu att jag är både sned, vind och överrörlig, fruktansvärt bålsvag och med nedsatt rörlighet i både höftrotatorer, hamstrings och gastrocnemer. Ett under att jag kan stå och gå, alltså. Springa ska vi inte prata om.

Lars hade det inte bättre han. Ett snabbt böj i en fingerled och så var det konstaterat: "normalrörlig" (han är av den stelare sorten, mildly spoken), det må väl vara, men eleven konstaterade sedan att med tanke på hans huvudplacering kommer det inte att dröja innan han får stora besvär med nacke och rygg.

Jag säger då det! :-)

just married

Nja, det stämmer väl inte riktigt. Vi firar faktiskt tre månader, på söndag! Men fest var det, i lördags, så det är inte utan att man är lite rusig, fortfarande.

Alsters Herrgård, 65 gäster, god mat, fina tal, härlig stämning.. och inte minst en fantastisk vals (till en jazzig tolkning av fröken Spears gamla dänga; Crazy). Vi hade jättekul! Och jag hoppas gästerna likaså.

Inte utan att man blir sugen på mera kalas!
_________________

Någon som inte uppskattade det hela fullt lika mycket var min vänstra vad. Den är som en klump! Tre längre springpass på rad, toppat med en kväll på stilett, ingen vidare kombo för Eskfeldts-, ursäkta, Hjulströmsvad. AJ! På jogg med Lena i eftermiddags var besvärligt, vaden vill särskilt ogärna springa uppför. Nu går jag här med stödstrumpa och gnäller.

Bådar sådär inför söndagens Brottbyrunda - som ju ska vara det stora Genrepet inför Lidingö. Damn!

Men nu snart, True Blood! ..when u came in, the air went out..