stora stygga kroppen

Det var en artikel i GP om den, den stora stygga. Kroppen. Hur vi ser på den idag, jämfört med förr. Hur missnöjda vi är, nästan allihop; hur vi fixerats vid ytan.

Det är ju synd. Och jag vill vara tvärtemot, och skrika ut; jagärnöjdjagärprecislagomjagärbra!

För det är jag ju, nästan jämt. Nöjd. Och lagom! Och kanske till och med lite mer än lagomt stark och frisk, vilket väl egentligen är det allra viktigaste.

Men nästa dag så trillar jag dit jag också. Jag försöker springa snabba intervall men det går inte, benen är som trästockar och ändan fladdrar flera meter efter. Hur jag än kämpar och till och med försöker fuska genom att välja medvindsrakan, så stannar klockan efter 200 m på 44s. Jag kan inte springa snabbt, det går bara inte!

Efteråt tittar jag mig i spegeln och undrar, hur gick det till? Vem plockade ihop delarna och ordnade det såhär? Det måste ha blivit fel i leveransen. Det säger sig väl självt att man inte kan foga ihop en överkropp så tunn så tunn med ben i elefantklassen och höfter av afrikansk bredd? Borde man förstå!

Åh vad trött jag blir!

Men jag vill inte vara en sådan där gnällis, det är så trist. Så glöm det här, direkt. Jävla trams.