no expectations

Så var det färdigpåskat för den här gången. Vi har kört omkring i en fräsig S60. Ätit massa mat, umgåtts. Jag har fyllt Veteran. Fått Veteranvärdiga presenter såsom hopprep, Bobathboll, träningskläder, bikini. Och en dammsugare. Det ni!

Det var skönt med lite ledigt. Fast jag har suttit för mycket stilla. Blivit väldigt stel, värre än vanligt. Det gör ont, framför allt att springa.

Och det är bara ett par veckor kvar till Frankrike och trailspring. Lopp! Varför? I början hade jag en målformulering i stil med Att ta mig runt utan att skämma ut mig. Förresten så hade jag en annan dessförinnan: Att klara de 33km på 3½h. Tyckte jag lät lite lagom sådär. Det var före jag fattat att de allra snabbaste tjejerna brukar gå i mål på typ 3:35.(Det där med 1800 höjdmetrar sa mig inte så mycket, som ni fattar). Men nu har jag fattat. Nu är ambitionen så låg den kan bli. Att ta mig runt (och skämma ut Sverige), det duger väl? Jag tror vi är bortemot tjugo svennar som står på startlinjen och nån måste ju vara sist.

Tur jag har en duktig Lars som kan hålla fanan högt. Han kommer säkert kuta finfint i sin 52-klass. Med sjuttifem miljoner höjdmeter. Sån skit.

Tills dess så ska jag kajka runt i lilla Hammarby-slalombacken och kanske, kanske, försöka mig på nåt långpass. Vi får se hur det blir med stelbenen. Annars skiter jag i det! Jag ska ju bara ut på dagstur i bergen. Oh la la!