En fin park med märkliga statyer. Vackra, en del. Men otäcka, många. Vad är det för något, det här? Förintelsen, på höjd? En dödingfallos? De ligger så konstigt, vridet. Slappa kroppar, hängande huvuden.
Men solen skiner ju. Och medan småbarnsföräldrarna trillar vagnen ligger vi i gräset, jag och A, och pratar om Livet. Vilka vägar det tagit, och varför. Ödet? Det är ett år sedan vi senast sågs och mycket har hänt.
Omtumlande, men på ett bra sätt. Tror vi.
En bit bort kastar ungdomar frisbee, dricker öl. Andra övar parkour; svingar i trädgrenar, forcerar murar, gör frivolter. Det är skönt att ligga där i gräset. Solen värmer. Det är precis som vanligt, men ändå inte.
I det här sällskapet, bland några av mina allra närmaste.. känner jag mig plötsligt utanför! Jag längtar hem, och till min L.
Och jag kommer att tänka på den där ynkliga skatan därhemma, den som blivit plockad både på stjärt och rygg och hopplöst hoppar fram. Jag är som den, ibland.
Men annars är det bra.
Snart är jag hemma.
3 kommentarer:
Nej Sofia, du är minsann ingen hoppande, tilltufsad skata. Du är mer som den ståtliga örnhonan, högt svävande, spanade efter ditt byte...
Kom hem nu!
du är så snäll du.. :-)
...eller är du kanske den tjusiga svanen som...ja, du fattar. Snygg är du! Bäst är du!
Annars kan du ju läsa "The Outsider" av Collin Wilson - du är något helt annat du!
Skicka en kommentar