stjärnor på slottet

Det var alldeles fullt av stjärnor igår, vid slottet, så vi for dit. Och minsann! Där var de, alldeles livs levande; Charlotte Kalla, Marit Björgen, Petter Northug, Emil Jönsson, Marcus Hellner! Axel Teichmann och Cologna-mannen (visst är det ett vackert namn?!). Magdalena Pajala och Justyna Kowalczyk. Det är ju nästan som om man känner dem lite på riktigt, efter många kvällar tillsammans i tv-soffan (de var förstås i tvn och jag i soffan, men ändå!). Men jag är lite förvånad, för de är små människor, nätta. På tv ser de ju så grymt stora och starka ut! De är förstås grymt starka ändå, men... mindre!

Eller så är det man själv som är stor. Så kan det ju också vara.

Vi såg förresten Tomas Wassberg också, men han var precis lika skäggig IRL som på tv. Han är visst spårman nuförtiden och stod vid sin tråkkemaskin, med bister uppsyn. Förstås.
.


Sedan lurade jag med en ganska så skeptisk Lars på hans livs första spinningpass. Man fick låna pulsklockor och jag märkte direkt att det gick hem, jävlar vad han körde, det blev en sjö under cykeln. Jag tog också i, ganska ordentligt, men blev lite sur på mitt ur som först hakade upp sig på 62 och sedan 167. Hrmph!

Och idag har vi sprungit. Men det går dåligt, jag är stel, så stel. Ont gör det!

Nu ska jag lägga mig! Nattinatt.

/S


Ps. Här får ni se en härlig bild från förra lördagen, en verkligt perfekt dag! Östkusten har sin charm, trots allt.

vinter 2010

Tjugo minus, klockan tjugo över sju, på väg till jobbet. Visst är det vackert? Notera rännan i isen! Full av isskärvor (som tyvärr inte syns här). Stadshuset! Storkyrkan, Riddarholmskyrkan och Tyska kyrkan!

Det är allt en fin stad ändå, det här.

Just på bron ser jag också varje morgon ett gäng lustiga personer. Det är Långa Farbrorn med portfölj och långa kliv, tanten i svartvit-rutig kappa och röd jokerhatt, och så min arbetskamrat förstås, hurtig och rask. Jag brukar plinga och ropa godmorgon.

Rätt gemytligt, är det, där på bron. Då har man inte heller så långt kvar, när man är där. För det är en lite jobbigare cykelväg än jag är van från västkusten; mycket mera backar och bitvis en jävla massa trafik. Och så lite sisådär med plogningen.. Fast det har blivit bättre!

Men nu hör jag att min L håller på att go wild med gitarren, I'd better save it!

Vi hörs.

bad day

Så blev det tö, som så många längtat efter! Vår! Tre plus, regn, decimeterdjupt slask och tjocka, visst är det härligt? Underbart för alla frusna människokrakar.

Eller bara jävligt dötrist. Tötrist! Om någon skulle fråga mig.

Och, till sist, ett soundtrack för idag, eller för alla möjliga dagar när livet är besvärligt. Så som det kan vara för oss tjejer ibland:

Spilled the coffee
broke her shoelace
Smeared the lipstick on her face
She slammed the door and said I'm sorry
I had a bad day again

http://www.youtube.com/watch?v=WeHxltQRi5E

Fullt av nödrim och.. tänder! Som synes.
___________________________________________
För övrigt vill jag bara säga att det inte alls är särskilt trist, över huvud taget. Livet alltså. Det är bara vädret som suger elefant!

Men nu måste jag heja fram femmilarna på tvn. Tjing!

only in Stockholm, part II

...skidar man mösslöst, och i jeans (okej, jag vet att det sker på andra platser med, typ i USA).

...skidar man medsols.

...är alla hundar okopplade, även de som nafsar (och hussar och mattar blir arga om man åthutar).

...sitter man i sin varma bil och tittar på när sex personer med handkraft försöker få loss en bil som hamnat på tvärsen.

Och, förrresten, så finns det väl ingen annanstans där instruktören på gymmet kommer undan med att skratta åt och håna sina deltagare? Något så i hästväg! Av alla ställen jag testat så var detta det sjukaste..

.

Men nu är det jul och alla är glada!

Knäck på er!

only in Stockholm...

...sitter tuffa tjejen i kassan på Lidl,
-Vaddå tjugitre? D e ju lesk för femton, de stod de i annonsen! gnäller manlig kund.
-Femton för läsken och åtta för godis! säger hon käckt.
-Vaddå godis?!?
-Ja, det du har i munnen!
Att hon är muslim och bär slöja gör det bara ännu tuffare.


...hänger lappar i gymmet som säger här har vi en anständig klädstil. Gymnastikskor, shorts och t-tröja/linne (EJ NÄTBRYNJA). Ändå har jag aldrig någonsin sett så många som tränar barfota, i flipflops eller träskor. Brynjan kommer säkert också, någon dag.


...hör man i damernas omklädningsrum tillgjort fnitter och ser några tjejer står och nypa varann i hullet; men kolla dig då, tihihiii, vad är det här då?!? Tihithitititiii! Man tycker det är lite märkligt med tjejer som nyps, så man tittar en extra gång. Och hajar till! Tre stadiga bitar på 185, hjulbenta, med manliga små rumpor, breda ryggtavlor.. Och bröst! Som stolt visas!


.
Listan kan säkert göras längre, men just nu måste jag sova.

Natti!

true blood

Så höstigt, höstligt! Bara fyra grader ikväll och en fullmåne som lyser upp något alldeles fantastiskt. Lätta molntussar, gråmörka men samtidigt nästan-vita, i kanterna. Det lär bli frost, inatt!

Sådana här kvällar ska man vara ute på joggen. Långt från ljus och lyktor och helst helt allena - fullmånemörker, det är inte alls mörkt; bara inbjudande. Som att gå in i en stor sal, med stjärntak och trädväggar. Jogga fram bland gransiluetter och lyssna på grusknaster under skorna. Knastrar det si så är backen frusen, knastrar det så så är den varm.

DET är mysigt, tycker jag.

Men ikväll har jag inte joggat. Jag har faktiskt inte joggat sedan i lördags, och då joggade jag tre mil. Det var alldeles för mycket. Mina ben fick kramp. Magen fick håll! Jag till och med längtade till Abborrbacken, bara för att få promenera lite. Efteråt var jag en riktig spazzer med helt vansinnig fot- och underbenskramp.. Stackars klena kropp!

Men vänta bara. Jag ska nog visa den att den kan bättre, kropprackarn. Nästa år?

Vad jag egentligen skulle skriva ikväll var att mitt favoritprogram och typ det enda jag följer på tv; Mitt i Naturen, har fått en konkurrent i form av True Blood! Trodde ni inte, va? Nej det trodde inte jag heller! Hitta-på och specialeffektsgrejer brukar verkligen inte vara nåt för mig.. men det här är ju skitbra!

Till arbetskompisar och andra som bara skakar på huvudena och avfärdar.. kan jag inte säga annat än: SEE FOR YOURSELVES!

Sookie & Bill, ain't they sweet?

Monday

Mattan snurrar i trumman, vattnet sumpskummigt. Kaffe. Runt-runt-runt, snurr-snurr-snurr, några tusen varv till. Fläckarna, de bleknar, men går inte bort. Jag kånkar hemåt igen, försöker hänga över pakethållaren. Mattan, min vardagsrums-, nu ett blöttungt femtonkilossjok, ihop med soffklädsel och vitbyxor. Efter halva vägen välter alltihop av och ned i gruset och jag känner mig så ensam, så ensam. Gångbanan tyst och tom, och så mörka kvällarna blivit! Alla har gått till sitt, till kvällsmat och tv.

.

Så jag gör väl det jag med, i sakta mak. Inte tappa igen.

Hemma är det rörigt, väldigt rörigt, det är för jag börjat städa - inför flytt. Då kan det bli så. Jag gillar ju rörelsen, men inte röran. Undrar om jag någonsin kommer att vänja mig.

Har tänkt lite på vad jag kommer att sakna här, om jag kommer att sakna något. Och om någon kommer att sakna mig? Om de t ex på gymmet kommer märka att jag inte är där längre? Jag har varit där två gånger i veckan de senaste tre åren, någon borde lägga märke till.. eller kanske inte. Alla upptagna med att stirra utmanande (ilsket?) på egna spegelbilden. Tjocka tanten på lillICA då? Eller de andra pendlarcyklisterna? Jag är inte säker. Man tänker nog inte så, inte på såna saker.

Och vad spelar det för roll?

Det jag kommer sakna mest tror jag i alla fall är den lilla kilometern till havet. De salta simmen, och klipporna. Kanske bokskogen om våren. Alla fina cykelbanor - och cykelgubbarna förstås! Mina nya vänner.

Men det sägs att det finns nya cykelgubbar i Stockholm. De är väl ungefär lika. Och fina bad, och skärgård. Det ni!

Där finns också en alldeles särskild person som vill vara min familj, tillsammans med sin lilla dotter. Det är ju något speciellt, det!

.