Monday

Mattan snurrar i trumman, vattnet sumpskummigt. Kaffe. Runt-runt-runt, snurr-snurr-snurr, några tusen varv till. Fläckarna, de bleknar, men går inte bort. Jag kånkar hemåt igen, försöker hänga över pakethållaren. Mattan, min vardagsrums-, nu ett blöttungt femtonkilossjok, ihop med soffklädsel och vitbyxor. Efter halva vägen välter alltihop av och ned i gruset och jag känner mig så ensam, så ensam. Gångbanan tyst och tom, och så mörka kvällarna blivit! Alla har gått till sitt, till kvällsmat och tv.

.

Så jag gör väl det jag med, i sakta mak. Inte tappa igen.

Hemma är det rörigt, väldigt rörigt, det är för jag börjat städa - inför flytt. Då kan det bli så. Jag gillar ju rörelsen, men inte röran. Undrar om jag någonsin kommer att vänja mig.

Har tänkt lite på vad jag kommer att sakna här, om jag kommer att sakna något. Och om någon kommer att sakna mig? Om de t ex på gymmet kommer märka att jag inte är där längre? Jag har varit där två gånger i veckan de senaste tre åren, någon borde lägga märke till.. eller kanske inte. Alla upptagna med att stirra utmanande (ilsket?) på egna spegelbilden. Tjocka tanten på lillICA då? Eller de andra pendlarcyklisterna? Jag är inte säker. Man tänker nog inte så, inte på såna saker.

Och vad spelar det för roll?

Det jag kommer sakna mest tror jag i alla fall är den lilla kilometern till havet. De salta simmen, och klipporna. Kanske bokskogen om våren. Alla fina cykelbanor - och cykelgubbarna förstås! Mina nya vänner.

Men det sägs att det finns nya cykelgubbar i Stockholm. De är väl ungefär lika. Och fina bad, och skärgård. Det ni!

Där finns också en alldeles särskild person som vill vara min familj, tillsammans med sin lilla dotter. Det är ju något speciellt, det!

.