rapport från Vålådalen

Förra helgen var vi i Köpenhamn, 65mil söderut. Denna helg gick färden 65mil norrut, till Vålådalens fjällstation. Mycket farande, alltså, och ni kan inte ana hur skönt det var att komma hem och sova i sin egen säng inatt... Mm!

Men nu var det Vålå det skulle det handla om. Fjällmaraton stod för dörren för Lars och Jonas, och Korta banan för mig. Jag hade inte sprungit något lopp sedan Champsaurin förra året och visste inte riktigt vad jag hade att vänta. Men från att ha börjat med väldigt blygsamma förhoppningar hade ribban höjts ordentligt innan start (Lars pepp eller min egen hjärnas påhitt?). 13km, det är ju inte mycket. Stora delar av stigen skulle vara lättsprungen. Jag har ju sprungit Ursviks extremebana i under femfart, för fan! (Att det är två år sedan och banan består till hälften av väldigt oextremt elljusspår, det är en annan femma...). Korta banan skulle nog klaras av på 75 minuter! Med marginal?

Starten gick! Väg/skogsväg en bit. En hängbro där var alla var tvungen att gå (den kom i väldig gungning). Sedan, stig! Norrländskt lättsprungen, får man väl säga. Inte alls lättsprungen i mitt tycke. Sten, rötter, lera, växlat med smala, hala spänger. Segt uppför. En balansakt! Jag kunde inte lyfta blicken förrän vid banans enda gångbrant.

Blanktjärns smaragdglitter

Halvvägs. 40 min, huja! Inget vidare. Men nu skulle det vända nedåt, och stigen blir snällare, sa killarna vid vätskan. Andra halvan på 35 kanske inte omöjligt ändå? (Konstigt hur många tankar som hinner snurra, och hur det växlar mellan hopp och förtvivlan, även i ett såhär kort lopp?).

Fast så värst mycket lättare blev det inte med den där stigen. Och jag började bli trött. Passerade visserligen några, men när jag kikade på klockan fattade jag snart att 75 inte skulle gå. Så då tänkte jag 78, ett tag. 78, låter bra! Så var vi tillbaks vid hängbron. Bara väg kvar! Man kan springa på! Men tiden tickade. Och visst var det längre än 400m kvar efter 13-skylten? 78 min var kört.

Det blev 80 minuter.

Men när det landat lite är jag rätt nöjd. Det är idag fyra mån sedan knäoperationen. Jag har inte kommit upp i några springmängder än och bara sprungit en hel mil EN gång inför loppet. Fartträning=noll, och väldigt lite småstig. Så, sexminutersfart och 19 plats, ja, det kunde helt klart gått sämre!

Grattis till mig!

Men Lars då? Och Jonas? Jag tog ett snabbt dopp i badtunnan och sedan ut och vänta in dem vid sista kilometerpasseringen. I skön sol och med omgivningarna fulla av snacks. Och träningsmöjligheter. :-)