nedåttjack, tack!

Det är helknasigt med sömnen här hos familjen Hjulström. Somnade på soffan en halvtimme igår kväll, sedan var det ju bara att (dag-) drömma om att det skulle gå att somna i sängen. Istället, fem avsnitt Spung i tv-soffan. Vid fyratiden började ögonlocken kännas en aning tunga. Strax innan dess hade Lars sprätt upp ur sängen, pigg som en lärka. Minns inte att jag nånsin haft sån jetlag, inte som hållit i sig i flera nätter i alla fall. Varför nu? Och vad ska man göra?

Jag ska sluta klaga. Vi har haft en finfin resa, klart värd några vaknätter. USA överraskade! Jag visste nog att det skulle vara vackert, hade ju sett lite Rockies innan. Men att folk skulle vara så otroligt välkomnande? Tror inte vi gått från en enda bardisk eller ett enda bord som delats med andra utan att ha fått berätta var vi kommer ifrån, vad vi tänkt besöka, vad vi tycker om landet, hur det är i Sverige. Och så vidare. Fantastiskt trevligt.


Hallelujah

Och smått fanatiskt på andra sätt. För visst är det annorlunda. Med nationalsången som ska sjungas, flaggan som ska äras, ständiga hyllningar av veterans och fire-fighters, och så någon liten bön på det. Ja, det är väl fint. Men annorlunda!

Hur som helst.

Vi kört omkring i Colorado och Utah och campat och motellat i diverse småstäder. Befunnit oss på högre höjd och möjligen skaffat lite fler röda blodkroppar. Besökt National Parks och National Forests. Roat oss med att kliva upp på några toppar; Mt Elbert, Mt Sopris, Mt Harvard. Varit på rodeo, klättrat, paddlat kajak i Colorado River, ridit, cyklat mtb. Och sprungit lite. Jag är ju bara precis nystartad men Lars har sprungit lopp, två stycken till och med. Han kan, han!

Och nu ska jag ut och röra på mig. Kan uttröttningstaktiken vara ett medel mot jetlagen? Spring och några mil cykel? Vi får se.

svennar på Mt Sopris



me and my friend Bart

mt Sopris, vid lake Thomson