svart på vitt

semla vs bulle

 

Min Lars är semleälskare av stora mått. Många är historierna om semlor till kvällsmat, hetvägg till lunch och inte minst Konsums tvåpack som går ned i ett nafs. Det är inte utan att man blir lite påverkad. Särskilt i år. Endera för att jag är [ännu] mera sötsugen än vanligt, eller också för att jag själv bakat bullarna - det blir ju liksom lite godare då!

Turligt nog är bullarna riktigt goda även utan fyllning. En slät bulle kan ju vara rätt lagom när ens mage redan är proppans full. Eller vad? Ja, jag drar ned lite på semlorna, från och med nu.

Det är så märkligt. Att jag fortfarande kan ligga på rygg och klappa mig på magen och tycka den känns platt och som vanligt. Så tittar jag ned och ser en fjälltopp. Fast märkligast av allt är förstås att det är en unge däri. Vår unge!

Nu så lång att den pressar upp mot revbenen och gör det svårt att sitta längre stunder. Det gör i och för sig inte så mycket, sitta still är ju tôligt. Men ibland blir jag lite orolig för att knöla ihop lillTramp alltför mycket när jag sätter mig på cykeln. Fast då tänker jag på andra jag hört om, som kört racer in i det sista, och fått pigga barn. De ligger ju redan hopknölat och själva rörelsen är nog bara bra, för både mamma och barn. Så måste det vara!

Värre är det nog att komma ut i världen. Undra på att de skriker när de kommer ut, de små. Från att ha legat mörkt och tryggt, hopkurat och så nära man bara kan komma.. så ut i kylan, kroppen utsträckt, skarpa ljud, och, värst av allt, öppna munnen för att ta in fostervatten, men istället får man...LUFT? Som att drunkna, fast tvärtom. Weird as.

Men nu har jag lite annat att pyssla med.

Hörs!

vem åt flest semlor egentligen?