Bolt å jag

Inatt var vi hos Usain Bolt, jag och Lars. Det var nåt konstigt (fast det tyckte vi inte då), för vi klättrade omkring uppe på bokhyllorna i hans vardagsrum. Vi tittade liksom ned på Usain, trots att han är så lång. Det var ett sjuttiotalsmurrigt hem, med heltäckande mattor och brokiga gardiner. Hans mamma var hemma, även hon sjuttiotalsaktig; en liten rultig dam med permanentat hår, långkjol och förkläde. Ganska otippad mor till denna Lightning Bolt. Vit var hon också. We´ll keep in touch, sa jag när vi krånglat oss ned från bokhyllorna för att bege oss till t-banan. I know u will, sa mamma Bolt, och Usain vinkade hejdå från bakom gardinen.

the Bolt

Ja, vad ska man tro, mitt undermedvetna går på högvarv inför friidrotten i OS? Kanske inte så konstigt när mitt egna sportutövande gått i stå.

De onda baksidorna är en följetong som aldrig verkar ta slut, och nu när jag äntligen sökt professionell hjälp är det värre än någonsin. Kanske för att jag känner efter mer? Och vet vad som är fel? Hamstringarna överansträngda eftersom gluteerna inte gör sitt jobb, höftrörligheten är rena skämtet och ryggen ska vi inte ens prata om. Ja det är så det går när man bara maler på och skiter i alternativpassen. Idioti!

Jag har fått nålbehandling (dry needling, för att få musklerna att släppa sitt krampaktiga grepp), och mobilisering av vissa ryggsegment. Hemövningar och förhållningsorder om lätta joggpass i "råterräng" eller på knixig stig. Det är bra grejer och någon liten förbättring har nog skett (jag kan böja mig framåt och ta i tårna - det var många år sedan sist!), men det känns inte bra. Det gör ont att springa.

Skithäck på vandring

Cykla är bättre. Så det har jag gjort. Två öturer, hittills. Väddö och Torö, tur och retur. Till Väddö var det lite drygt tolv mil. Helt ok åt ena hållet men värre när man skulle hem dagen efter. Tuffa tag för ovan cykelkropp!

Jahapp. Det är torsdag em och vi ska på konsert på en båt. Time to snofs!

Cheerio, yo!