Inte lika skönt som att krypa in i Lars famn, förstås. Men rätt ok, ändå.
Hela skogen kvittrade när jag cyklade hem. Liv i varenda buske. De små svarta med gul näbb, koltrast, väl..? De och duvorna, springer runt och knäpper och kuttrar, lövprasslar och flaxar plötsligt upp. Änderna och måsarna vid dammen, de näpna andbebisarna som pilar runt i vattnet. Och de inte fullt så näpna måsungarna.
All grönska, alla knoppar.
Jag känner mig nöjd. Det blev vår, igen. Och snart är det till och med sommar.
Och nu får ni se den finaste fina bilden, den som man blir så glad av. I alla fall om man är jag.
3 kommentarer:
...och om man är jag. Älskling!
det e nåt visst med motljus, eller vad säger du, honey? :-)
Ja, jag tänkte på det också. Det var väldigt vad vi gör oss bra i motljus...
Skicka en kommentar