strike

Det händer så mycket att jag blir helt förvirrad. Igår drabbades jag nästan till och med av inre stress, det höll i sig en halvtimme. Jobbigt. Det kröp i benen och jag ville skrika och sparka!

Hade jag bara varit litet yngre kunde jag kanske fått lov att omvandla det inre intermezzot till handling. Ni vet, som små barn, som rasar av sig närhelst det behövs. Jag vill också! Strejka! Slänga mig på golvet! Men. Det är väl bara att inse - I've had my time.

Vissa har många och väldigt tydliga minnen från sina barnaår. Jag minns nästan inget. Fast om jag verkligen anstränger mig, så.. Bröderna Dahl på tv, det var lite läskigt. Och Anita och Televinken, inte läskigt men jag gillade det. Men utöver det, så är det faktiskt inte mycket mer än strejkattackerna som sitter kvar. De var nog rätt många, och vilda. Jag har en känsla av att jag var en besvärlig unge.

Semester i Finland, 81-82-nångång; någon bar mig under sin arm, ut ur en affär. Jag illvrålade, rosa isglass, det var det jag ville ha men inte fick. Fruktansvärt! Jag har aldrig satt min fot på finsk mark igen.

Och stå-på-huvudet-strejken i Sälen eller Trysil; overall i bävernylon och röd Jofaskalle, rätt ned i snön. Jag vet inte vad jag ville - eller inte ville - men ARG var jag! Jätte! Och halsprov med lekis, det var inte nådigt heller. Men då var man ju stor, ju, eller i alla fall större.

Men nu är jag ingen unge längre. När det blir såhär förvirrat får jag lov att göra av med energin på annat vis. Eller, som igår kväll; helt enkelt gå till kojs. Sova!

Vilket jag också ska ägna mig åt nu.

NATTI!

minus

En kall kväll, nordan snål. Jag kurar inne, med knäck och kaffe; fina stearinljus och nyvarm tvätt pryder rummet. Ute pryder månen, nästan full, men skymd av ett högt dis. Snö, pratas det, men jag tror det inte förrän jag ser det, inte här.

Innan var jag ute på jogg. Det går så trögt nuförtiden, det är så stelt, så jobbigt. Ibland går det att avleda tråket med lite mörker; att få vila ögonen och spetsa öronen, de känsliga. Rikta koncentrationen mot annat än ansträngningen. Ett par slingrande stigar och någon kilometer avstängd byaväg, sedan tillbaks mot ljusen i villakvarteren. Fast det hjälper inte, inte idag. Varje steg lika tungt, baksidorna lika strama, ja, till och med fötterna ömmar, som de inte gjort på länge.

Sedan joggar jag in på kyrkogården och ända fram till porten, det är ju så fint med kyrkor och jag har aldrig varit framme förr. Så, i den skarpa fasadbelysningen springer egna skuggan förbi, svisch. Och polletten faller ned, till slut: Afrikaarslet är tillbaks - three times the size!

Inte undra på att det går trögt.

Jag hejar på döingarna; de har det fint där under gravljusen. Och joggar sakta, sakta hemåt.

julklappar?

Det kom ett brev i posten, ett litet löfte om något fint och bra. Din tjänstepension - en förmån genom jobbet! Visst låter det trevligt? En liten förskottsjulklapp, något att se fram emot!

Så öppnade jag kuvertet och läste: Saldo 59 kronor. Det ni! Något att se fram emot! Nu undrar jag spänt, är det femtionio kronor extra i månaden, eller femtionio kronor totalt? Fan att det är 34 år kvar till pensionen, I can hardly wait!

Sedan hade jag även fått en katalog från HM, innehållande tuffa heminredningsprylar till rabatterade priser. Genast fick jag ögonen på en eller annan julklapp, och började fylla i beställningslistan. Sedan råkade jag läsa det finstilta, och det var ju tur det. Leverans mars 2009.

Det blir nog inga julklappar i år. Jag vill förresten inte ha några heller, eller, jag vill ha pengar. Eller en Vätternstart, en cykel, eller skidor-pjäxor-stavar. Eller kanske en våtdräkt till Vansbro? Det är ju så mycket GEAR som behövs och så många RESOR! Fanihelvete.

Jag säger som Gustav Fröding, jag tror jag går och hänger mig. Eller så går jag och lägger mig, det verkar trevligare.

cheap Monday

Jag har köpt sådana där fjortisjeans. Små byxor för små pengar, det är bra. Faktiskt rätt snygga med, fast häcken blir lite som en låda. Häcklåda.. lådhäck. Not very flattering. Men färgen är bra, och sömmarna; ljusa, fina.

Sedan så var måndagen igår rätt så cheap över huvud taget. Vi blev bjudna på julbord á la Bamba, med jobbet. Tanken var god, och entrén snygg: röda mattan och tjusigt smyckad lokal. Men maten sisådär, farten på serveringspersonalen lika med noll och hela grejen liksom bara för stor. Nästan tusen pers, imagine! Och underhållarna, unga, drivna, men med ett framförande som krävde alltför mycket av en publik med siktet inställt sill och varmrätt. Ni fattar?

Idag har också varit rätt cheap. Jag skulle ju vinna en cykel! Och hade hårt deklamerat, blir det något annat så gör jag en Ara! I will refuse! Men hur bra gick det då? Jag är ett mähä! Där stod jag och såg glad ut när förstapriset (cykeln!) gick till tjocka tanten, ja, jag till och med log och tackade i hand för den lilla påsen som överräcktes till mig. Cykelhjälm och bygellås, sån skit!

Men, ilskan gick över rätt snabbt. Alla vet ju, att har man inte tur i spel, ja, då har man tur i något annat. Som är en jävla massa bättre!

Nu ska jag ta ett hett bad, med blått granskum. Det ni!

turkos

Har botaniserat lite i duschcremesdjungeln. Veckans utmanare är Fräscha Familjen, med vårregnsdoft. Visst låter det fånigt? Fräscha Familjen, Familjen Fräsch. Men faktiskt så är den väldigt fin, och doftar inte alls blöt asfalt (min personliga vårregnsassociation), utan mera grönt och skönt och knoppigt.

Sedan har jag även köpt badskum, som luktar gran. Gott gran. Man skulle kunna tro att grandoft kommer från något som är grönt, men så är det inte. Skummet är blått! Exotiskt. Hur som så är den helt ok. Och särskilt ok i jämförelse med den där knallblå Niveaduschtvålen, den som luktar Rune - på riktigt!

Annars är det bara att konstatera att gröna, blå och turkos toner faller Fia alldeles särskilt i smaken.

Se bara på min parfymhylla (alltså, inte för att jag har så mycket parfym eller för att jag använder den, ens..):

För att inte tala om schampot. Jajustja. Hmm.

När man ser det såhär så är det ju faktiskt mest bara turkos alltihop. Så märkligt. Min blogg börjar även likna någon form av reklampelare!

Det var ju inte riktigt meningen. Egentligen fattar jag inte alls varför jag skriver om sånthär trams?

.

Jag sitter ju här och är så nöjd och belåten, insnodd i filt och mormorsstickade tossor. En kopp kaffe och en precis nygräddad pepparkaka! Det är annat än parfym det.

.

Så hejdå då, för nu.

disträ?

Idag skulle jag möta C för en liten springtur, och, vad hände, jo, det blev bråttom. Lite som vanligt, skulle man kunna säga. Och när man ska skynda blir allt, som vanligt, fel! Var är träningskläderna, när jag ska lösa flätorna knyter sig håret, var är bästa snodden, linsdosan, nyckeln? När kläder och hår äntligen är på plats avslutar jag med att snöra på mig fel skor. Jestanes. Men till slut tar jag mig iväg och, sådan tur, C hade bara hunnit vänta någon halvminut! Och det blir en fin tur; skumrask ackompanjerat av kraftfull vind och mäktiga vågor. Life's good!

Tidigare på dagen var vinden ännu mera kraftfull. Stora hagel, dessutom, och några rejäla åskknallar. Skrämmande! Mother Nature, hej där.

I helgen var vi i Värmland, det var kul. Särskilt kul för att min käraste var med! Det var hans första besök i länet, någonsin, och han fick minsann se lite av allt + lite till. Avrundningen blev särskilt fin, en pubsväng med tillhörande skrän, stök, spel och spyor.. :-) Den burgundiska grytan hamnade i rännstenen men dollargrinet var konstant - M hade ju just spelat in storkovan på Black Jack!

Jag skulle kunna skriva en himla massa mer men jag skiter i det.

See ya!

playboy mommy

Inte för att jag tänker skriva om mammor, eller ens pappor - trots att det är Fars Dag snart. Men jag lyssnade på min ms Amos-favorit, och så blev det som det blev. Why don't u have a look? Videon suger, men låten.. Låten!
http://www.youtube.com/watch?v=UGkps6FUFII

Idag var jag bärare/personlig shopper-assistent/packåsna på H&M. Kompis M skulle ha nya gå-ut-kläder, och det gick bättre än någonsin. Hennes personliga shoppare plockade ihop tuffa kostymbyxor, klänningar, toppar/blusar, t-shirts och långärmat i parti och minut. Nästan allt passade, och nästan allt fick följa med hem. Jättebra, och jättejobbigt, för mig alltså. Fast jag bara bar lite och sedan mest satt på en bänk utanför provrummet och sa OH och AH! Jag blir så låg på eftermiddagarna att det liknar inget. NÄRING! VILA! Must haves.

Så nu har jag fått i mig näring. Och vilat. Och allt är bra! Så jag far väl iväg på lite tantpump. Aj aj aj.. se upp, ladies - nu är jag stark! Heh.

Tjing!

//S

shaken not stirred

I GP är det ett helt uppslag om nya Bondfilmen, Quantum of Solace, som visst har premiär snart. Jag är inte så engagerad, Bond är rätt trist, ju. Men det är lite intressant läsning ändå, och en fin bild med, där rynka-pannan-och-pluta-med-munnen-Bond går genom öknen med sin festklädda kvinna, som den här gången heter Camille. Eller egentligen Olga-nånting.

Artikeln säger att det är mera jämställt nuförtiden, även i Bond. Karaktären Camille beskrivs av producenten som en spegelbild av agent 007; självständig och fysiskt stark. Och Olga själv berättar hur hon fått träna stenhårt, en hel månad innan inspelningssstart, och sedan under lediga stunder. Vi får även veta vilken gentleman han är, motspelaren; han frågade alltid om jag gjort mig illa, om vi kunde fortsätta eller om vi skulle ta en paus. Fantastiskt!

Sedan är det även en liten tillbakablicksruta längst ned, Bondbrudar genom tiderna. Mina ögon blir större. Vilka damer! Vilka namn! Eller vad sägs om Lupe Lamora, Domino Derval, Lisl von Schlaf, Octopussy, Honey Ryder..! Och Mary Goodhead! Dr Holly Goodnight! ...PUSSY GALORE!!! (Jag säger bara, Linda Lovelace, släng dig i väggen!) Hahaha!


På wikipedia lär jag sedan att miss Galore i boken Goldfinger är lesbisk, vilket hon sedan inte är i filmen.

Men nu måste jag sova, igen.

/ms Goodnight jr.

söndag morgon

Grannens katt jamar förtvivlat i trapphuset, mjaaaau mjaaau, husse och matte är tydligen inte hemma, eller så är de döva. Eller döda, vad vet jag. Jag tyckte synd om den, katten, och ville säga något snällt. Så jag sa mjau, genom brevinkastet. Den svarade, med eftertryck, mjaaaaaaaaaaaaauuuuu! Nu skriker den oavbrutet utanför min dörr istället, jävla skit. Cats are stupid!

Apropå döda, så trodde jag och M att vi såg två döda människor igår, det var läskigt, och inte så lite heller. Vi skulle cykla hem från krogen, det var regn och rusk och mörkt som i graven. Så när vi svängde upp mot Kvantumbacken var det plötsligt något som inte stämde, något där i vägarbetet, i det grävda diket. Vi tittar till, och tvärnitar. Två orörliga kroppar, med en cykel ovanpå. MEN HJÄLP!!! säger M och jag tänker herregud, ser benet som sitter fast i stängslet och onaturliga vinkeln på hela lilla människan som ligger underst, lever de? Men när vi lyfter bort cykeln så stönar och rör det på sig i sanden, vad hände?? Alltså, vadfan hände?? Jag lossar den intrasslade foten från stängslet och tjej nummer ett sprätter upp, hel och hållen, och sedan reser den andra sig med, mera omtöcknad, men utan så mycket som en synlig skråma. Det var hon som trampat, som kört så fort utför backen och så rätt ned i vägarbetsdiket.. Hon ber om ursäkt igen och igen, till alla oss, mig och M med; förlåt förlåt jag ber så jävla mycket om ursäkt fan vad hände, det var inte meningen, jag skulle ju ta det försiktigt, fattar inte vad som hände.. Och vi hjälper till att samla ihop scarves, handväskor och övriga kringflugna accessoarer, och vi skrattar, dumskrattar, allihop; jag och M av ren lättnad, de levde, de var hela!

Sedan var det rätt skönt att komma hem och krypa ned under täcket! Det var bara en sak som saknades. L, min L. Varför är du så långt borta?

Men nu ska jag låta bli att sitta här och gnälla. Tids nog! Nu är det dags att ställa om uren och låta dagen börja!

Bye for now!

falling

Var ute och sprang på kvällskvisten. Oj vad det blåste! Jag hölls i skogen, för att få lite skydd. Det var en bra idé. Fast många hade tänkt samma; hela den där orienteringsklubben, till exempel. Bitvis blev det riktigt trångt på spåret.

Någon form av farttest höll de på med, orienterarna. I min enfald försökte jag hänga på några långa, skrana, men fan så det gick, jag hade inte en chans! Snabbast av alla var en lång, slank i vitt; långt hår i tofs och långa, vägvinnande steg. Hon sprang snabbare än alla killar och jag var hur imponerad som helst. Jävel!

Men väl så. Jag harvade på bakom en tjockis och en låghalt, det blev väl rätt bra det också. Men sedan sprang de ifrån mig de med, när de gick in för spurten.

Så jag joggade runt mitt sista varv och kände mig rätt värdelös, alla hade sprungit ifrån mig! Men så kom den långa slanka i vitt igen, på nedjoggsvarv, och den här gången hann jag se att hon inte alls var inte en hon utan en han. Då kändes allt plötsligt lite bättre! Killar får faktiskt vara bättre, ganska mycket bättre, till och med. Jag står ut med det.
.

I helgen har jag varit i Stockholm. Vi har klättrat, sprungit och trivts, jag och finL. Det är han, det är L; det är vi! :-) Han är lika fånig som jag, och det är kul, nästan hela tiden. Inte just när han firar ned mig från klätterväggen i 120 km/h, men annars så. Annars! Och hjärtat kom ju ned det med, bara en stund senare.

Nu, sova.

Natti!

flyga drake

Idag skulle jag vilja skriva något smart om Livet. Fast jag har inget smart att säga.

Vi har ju bara passerat tid, idag, jag och kompis M. Promenerat, beundrat himmel, hav, drakar; ätit och solat. Sett tramsig dvdfilm och ätit gott.

Och Längtat.

Eller, jag kan bara tala för mig själv - JAG har längtat! Efter han; han som kanske ska vara Min. Min man!

Jag vet, säg inget! Helt sinnessjukt! Men fan. En dag! En dag kanske jag också kan använda såna uttryck utan att känna mig helt dum.

Kanske.
__________________________________________________

Igår var det knuttefest. Det var den tôligaste jävla knuttefesten jag varit på. Inte för jag varit på så många, men! Knuttarna var ovanligt knuttiga, musiken ovanligt dålig, och allt var bara så o-roligt det kunde bli. Knutt hit och knutt dit. Skägg här, skinnväst där, eller både- och. Så vi tog varsin öl, mat, snapshottade oss själva på en fatboy eller vad den kan kallas.. and then we were off! Lika bra.

Förresten, se månen ikväll! På väg in från tvättstugan lyste den, starkt, vitt, nästan full; med en skinande aura! Och gråtunga moln, snabbt förbijagande, på väg till Borås eller Jönköping eller kanske rent av Göteborg, fan vet.

Kram godnatt, hoppas ni har det bra, och är glada. Som jag.

Ps. Missa förresten inte http://collegecallgirl.blogspot.com, hon har en fantastisk hand med orden. I'm quite amazed.

I won't crap out

Varberg är rätt så fint för att vara Varberg. Eller i alla fall för att vara Varberg i en rätt så dyster årstid.. Eller är bara jag som är ovanligt nöjd? Så kan det vara.

Från en ganska så tyst och händelselös sommar har jag nämligen ramlat rakt in i något svallande och intensivt, fan vet vad det är. Men härligt, spännande, skrämmande..!

Det är han - det är L!

Och, vet ni. Jag känner mig inte det minsta osäker, utan bara glad!

Den här gången ska jag fan inte fega ur. Sådetså.

.S.
I won't crap out är för övrigt en rätt bra låt med Iggy P.

lidingö

Såhär såg det ut när de rusade iväg, C och de andra, i grupp fem. Tjugo minuter senare var det min tur, och gissa om adrenalinet pumpade! Desto mer frustrerande blev det då, när det visade sig inte alls gå att springa på; inte på första halvmilen! Min tänkta upplägg grusades alltså direkt - och inte blev det direkt bättre av att vi sprang fel! De allra snabbaste i grupp 7 hann ända fram till femkilometerspasseringens vätskestation innan misstaget uppdagades.. 5km på 5:05 minuter! Eat shit, Mustafa! ;-)

Komiskt, men rätt frustrerande där och då.

Sedan lunkade det på, och var väl egentligen rätt så småtrevligt. Fina stigar, fin skog, rolig publik på sina håll.. Underhållande medlöpare. Vissa föll som furor, andra haltade sig fram, någon sluddrade och raglade, stödd på sjukvårdare, någon kom med käcka tillrop. Fast sedan fick jag kramp och då var det inte alls roligt längre. Sista sex-sju km var det jogga sakta - stanna och stretcha - jogga sakta - stanna och stretcha som gällde. Omåomigen.

Men nästa år! Då ni!

På kvällen; efter öl, chips och århundradets kanske mest välförtjänta dusch (...), blev det middag och vin, och mera vin. Gissa om det smakade! När jag sedan reste mig upp efter typ tre h till bords var jag så stel att jag knappt kunde stå - och dessutom apfull! På något vis hamnade jag ändå i säng och på finL's arm, och sedan sov jag säkert en hel halvtimma i sträck, innan jag var tvungen att ändra läge på min stackars ledbrutna kropp. Aj.

Sedan vill jag bara säga att L, han är snabb han, jävligt bögig men snabb. 2:09 sprang han på, 48 minuter snabbare än mig, jag säger då det. I wish I was more like him, eller kanske inte. Fast jag är väldigt glad! I honom!

Natti!

just wonderful

Men jodå, det är rätt så bra, det är det.

Jag skiter i mattefröken och jag skiter i simfröken (yet another stalker). Just nu måste jag bara koncentrera mig. På att Springa och på att Leva.

På lördag är det Lidingöloppet, och då ska vi springa. Både jag och C och finL, och kanske tiotusen andra. De andra vännerna startar i snabba grupper medan jag ska böka bland fotfolket, men jodå, det passar väl mig. Jag har ju bara ett mål, ett litet ett. Under tre timmar.

Sedan Lever vi, fredag, lördag, söndag. Och alla andra dagar! Lever och är glada!

Och nu vill jag egentligen länka fina Life is Wonderful men hittar bara skräpiga liveversioner. Så ni får något annat, smått söndersjunget, kanske. Men om ni inte hört dessa norrmän förr, så lyssna; ta in, förundras och lär. Dessa klockrena röster, dessa glesa tänder! Jag är fascinerad!
http://www.youtube.com/watch?v=T2NEU6Xf7lM

God natt!

lazee

Någon vill sätta dit mig, eller, i alla fall, ge dåligt samvete. Och vad ska man säga, det har lyckats - big time! Plötsligt är hon bara där, överallt; på tåget, vid övergångsstället, i mataffären..

Mattefröken!

Nog visste jag att lektionerna börjat igen när jag var på semester. Och nog tänkte jag väl gå dit så snart jag var tillbaka.. Nog var det väl så. Eller? Jodå, nog var det väl så. Men istället för att masa mig dit har mattetankarna masats allt längre bak i hjärnan, och de senaste veckorna faktiskt nästan förintats. Tills nu då! Jävla fan.

Hon ger mig samvete, tanten! Dåligt samvete!

Jag måste göra något åt det här; typ gå på en lektion. Kanske redan nästa tisdag!

.

Apropå matte och nästa tisdag så säger enkel huvudräkning att det då bara är fyra dar kvar till Lidingöloppet! Är inte det skrämmande, så säg? Samtidigt tjusande. Det hade man inte trott, inte för ett halvår, eller ens tre månader, sedan!

Men, faktiskt, jag kommer att orka! I helgen provsprang vi distansen, jag och Fia, och det var ju helt överkomligt om det bara inte gått så förbenat långsamt. Nu hade vi ju varandras sällskap och det var jättebra och jättetrevligt.. En sjukt social runda! Men fan ta om jag ska lubba runt och vara social nästa helg, nej, glöm det. Jag tänker vägra springa mer än tre timmar, så är det bara!

Men nu måste jag sova. Först ska jag bara lägga in en gladiolus, för nu vet jag hur en sådan ser ut. Varsågod!

smile

Ikväll är det Amy McD som får mig att le!

http://www.youtube.com/watch?v=c6MRYLWJb1o

Och jag vill ägna henne lite särskilt åt snyggL. Ja, det vill jag!

Och ni då? Sitt inte där och stirra!

.

I helgen ska jag hälsa på SmX, min kära vän. Hon har pool, säger hon. Fast först ska vi springa, skitlångt. Pust!

.

TJENA HEJ! Och gonatt.

the itch

Jag skulle laga en punka ikväll. Platsen kunde inte varit bättre vald - vid södra fästningshörnan, med orange solnedgång i speglande hav. Så där stod jag och blickade ut över Kattegatt; lite casual sådär, oljiga händerna en fin kontrast till vit blus och ljusa jeansen. Skruva av, byta slang. skruva på, pumpa upp.. givetvis med en avmätt glo ni bara, här står en tjej som kan-blick till passerande flanörer. Precis som om det är nåt jag gör varje dag, lagar punkteringar. Hrm.

Knappt hann jag sedan upp på cykeln innan ett skrap-skrap-skrap gav sig till känna. Och nu förstår jag att det inte räcker med att kunna byta slang. Riktning! Hjuljävelriktning!

Men hur?

Kanske jag kan få en uppenbarelse om det i nattens drömmar. För nu måste jag sova!

Först ska jag bara försöka göra mig av med allt kli! Myggbett, utslag.. och så något annat, som jag inte kan sätta fingret på. Jag vet bara att det har med en viss person att göra! I think I need to make a call.

Natti!

arv

Klockan är inte ens åtta, lördag morgon, och jag är så ledbruten att jag inte kan sova. Eller, riktigt så farligt är det väl inte. I själva verket är det huvudet som värker mest! Fast benen är ju stela med, förstås. Vi sprang 25 kuperade kilometrar igår kväll, jag och K, och det blev nog lite dåligt med vätska efteråt. Därav huvudvärken, gissar jag.

Om någon undrar varför i all världen man springer 25 km en fredagskväll, så är det bara för att man ska springa Lidingölopp eller Berlin Marathon. Bara roligheter!

...

Apropå ensilaget i förra bloggen så har jag fått flera bildtextförslag. Allt från ligga på rulle och diverse olika halmrundor till Sofia på bal.. Ordvitsar- there's nothing like it!

...

Tidigare i veckan hälsade vi på ursprunget, ja, lilla mormor, alltså. Hon är så rar, och så speedad. Trampa hit, springa dit, pyssla här, greja där. Mamma försöker förgäves få henne att sätta sig en stund, istället skäller mormor på oss; men sätt er nu så tar jag disken! Tyvärr har minnet sprungit henne förbi alldeles, det känns lite sorgligt. Hon har alltid varit så skarp! Men har man levt nittio långa år så kan man faktiskt få lov att ställa samma fråga tio gånger. Eller tjugo.

Vi tog en liten inspektionsrunda kring gården. En av morbröderna hade gjort en brasa veckan innan, så vi stannade och petade i askan (mormor med käppen, vi andra med skospetsarna). Tripptrapptrull, tre generationer brungrönögda. En kroknad, en mittemellan och en lång, rank. Jag tänker, tiden flyger, snart är det jag som står där, krokig och glömsk.

Vi tittar på foton med, från 30-talet. Då var mormor ung och rak. Bland systrarna, med hästen, i sommarklänning, konstig baddräkt, hatt.. På tur i Stockholm, i finkappa och blanka strumpor, och de där skorna, de som jag har i min garderob nu, någonstans. I vissa vinklar är vi skrämmande lika, jag måste titta igen. Va, är det jag som sitter där? Från sidan; den böjda näsan, pannan, och kinderna, när vi ler. Och ögonen, förstås. Det är ganska häftigt.

i Esbjörbyn

.

Men nu måste jag nog äta frukost igen, jag är så hungrig.

chicken race

Bönderna är på gång, det såg jag i söndags! Tröskverken skramlar åt höger och vänster, och även lite mitt emellan. Fast idag har de paus, förstås, när det regnar. Hur som så känner jag mig lite lugnare; jag kan andas ut. Ibland oroar jag mig för så konstiga saker, jag vet.

Ikväll har jag brôtat mig igenom ett berg av disk. Jag har också rivit en massa ost. Citron rev jag med, till en ugnskyckling. Den är i ugnen ännu, och doftar ljuvligt. Men jag är lite förbannad på den. Nyss var jag där för att vända den i sin form, men istället sprattlade den till och bröt benet. Nu har jag spadskvätt över hela tröjan!

Den ska få, vänta bara.. the little ripper!

Apropå intressanta saker så hade jag igår en objuden gäst - i ljumsken. En fästing! Fästingar är äckliga.

Och på lördag ska jag springa Midnattslopp.

Tjing!

harvest moon

Tidigare ikväll hängde månen månen röd och halvt förmörkad, över ICA Kvantum. Effektfullt och lite scary, men fint. Vi ylade och sa att ikväll, ikväll.. Nu, timmar senare, skiner den ljus och stark över bokskogen, mystiken som bortblåst. En helt vanlig, vänlig måne i skördetid.

Om bara bönderna kunde fatta? Ibland oroar jag mig å deras vägnar. Jag tycker vetet, rågen, havren, ser grå och övermogen ut. Hallå gubbar, ut och skörda, b'fore it's too late!

Men. De kan det där bättre än mig.

För övrigt så är Harvest Moon en fin titel men en illa tråkig låt, i alla fall i mina öron. Kombinationen dansbands-ompa och på-gränsen-röst blir bara för mycket, sorry Neil men så är det.

Min fröker höger blir sakta men säkert bättre. Nu har hon fått öva sig i dart ett par kvällar och faktiskt skött sig riktigt fint. Igår vart det gnälligt på slutet men idag handledsskydd på, och då jäklar! Kasta macka eller skaka ut täcke funkar dock inte, inte vända sig i sängen om natten heller. AOUUU!

För övrigt så har jag idag varit ute och kört ett terrängpass med en tomte, en ny bekant. Han hade långt hår och bandana med dödskallar, värsta grejen. Terrängen var hyfsat kuperad och jag blev i början väldigt stressad över min andning (flåsade som ett ånglok medan sällskapet knappt andades alls!). Sedan sprang vi fel och jag fick annat att tänka över.. och det blev rätt bra, det hela. 15 km i 5:40-tempo, då hade vi ändå stannat och förvirrats minst tre gånger. Och, som sagt, kuperat så det dög med.

Sedan ville jag lägga med en bild på mina söta skor. Dem har jag inte när jag joggar, mind.

Natti!

fröken höger

Den lilla damen är stukad. Den vanligtvis så nätta midjan svullen. Endast under högljudda protester kan hon övertalas att böja sig en smula; uppåt, utåt, åt sidorna. Men framåt, nedåt, näpp! Nothing to discuss. Alla klutar tillslagna.

Man inser hur fantastiskt högerhänt man är. Hur fantastiskt svårt det är att använda handen när inte leden vill vara med. Och hur involverad den är, i allt man gör på dagen - och på natten med, för den delen. Ja, hon håller mig vaken, den lilla damen! Oförskämt.

Jag tycker hon är rätt så besvärlig. Jag tycker hon fanimej får ta och skärpa sig snart.

Så försöker jag göra det jag brukar, bara för att. Ge igen, liksom. Och vissa grejer går; att cykla, springa, göra armhävningar på knogarna. Men finliret är svårt. Diska, borsta tänder, vrida om nycklar. Hälsa i hand! En patient skulle vara lite rolig och hälsa riktigt hårt igår; snacka om förvåning när tuffa sjukgymnasten kved och sjönk ihop i en hög.

På kvällen var vi ute. Jag räckte fram vänster hand när det skulle hälsas, det kändes säkrast. Och aktade noga handen för bôsiga människor, som det där gänget i Marks Havsfiskeklubbströjor. De var inte riktigt kloka, de vattnade varandra (var kom vattenkannan ifrån?), försökte vattna oss, bjöd på öl, delade stolar och ville bugga. Bugga? Jag ryckte åt mig handen, aldrig i livet med den handleden!

Istället försökte vi oss på lite stillsam pilkastning. Det var hur längesen som helst, för oss alla. En hederlig 501:a, riktigt roligt, men handleden som först bara sa aj, höjde till slut rösten, ajajAJAJ!!!, och de sista kasten blev en ren plåga. Jag kastade mig tjock, som ni förstår. Det gjorde dock alla andra med, så det gjorde inte så mycket.

Men nu hinner jag inte skriva mer!

aloha

Det är onsdag kväll, vinden sliter i balkongglasen och det regnar. Sova strax, ögat trött!

Veckan har varit fin. Faktiskt så har allting varit rätt fint - efter det senaste bullbaket då. Vad ska man säga, vi har väl alla våra cykler i tillvaron.. Att mina råkar falla sig mera som 'före eller efter bak', snarare än på typiskt kvinnligt vis, ja, det är kanske lite udda. Men jag får väl vara lite udda då.

Nu blir det i alla fall inga bullar på länge! Nu är det happy days!

Först och främst så har jag lagt i en högre träningsväxel. Det känns bra, nästan hela tiden. Igår sprang jag nio gånger över Apelvikskrönet och kände mig urstark! Sedan kom jag hem, slöpratade med löparnördar på nätet, och insåg snart att 9*250m backe är en fis i rymden. Abborrbacken, flicka lilla, Abborrbacken.. Till och med andra löpartjejer flicka-lillade mig, och ville tipsa om steglängd och passande stretchövningar. Det var nästan så jag brusade upp! MEN. Lite ilska kan nog vara bra. De kan ju inte veta att jag är född i en uppförsbacke!

Sedan så försökte jag även lägga i en högre växel på cykeln häromdagen, surprise surprise för mig, för istället för att växla hoppade hela växelarmen av och kilade in sig i hjulet. Tvärnit! Under bär-släpturen till verkstan hann jag tänka flera gånger, that was it, fina Nishiki, that was it.. Vi har rullat kanske tvåhundrafemtio mil ihop men redan; två stora haverier och klippkort på verkstan; nu är det framhjulet i graven..! Men, faktiskt, idag hämtade jag ut den från surfarbror Verkstad, and we're on the roll!

Jag skulle också gärna velat berätta lite om paddlesurfing men det får bli nästa gång. Klockan är snart spöktimma! Huuu!

desperate housewife

Ni har väl kanske hört om mina husmoderliga sidor förr. Manglade lakan, gedigna matlådor, brödbak. Och bullar, inte minst! Fy fan vad jag har bakat mycket bullar genom åren.

Fast själva bakandet har nog egentligen inte så mycket med husmoderligheten att göra, inser jag idag. Där jag står och knådar och boxar, ältar degen och ältar Livet. Känslan i händerna, jaså fortfarande klibbig?, mera mjöl; as simple as that. Alla tankar. Knåda lite till, fem minuter vill den ha, för att bli luftig och fin. Ibland knådar jag in en tår, eller två.

Vanilj, citron, nystött kardemumma och riktigt smör. Och all denna frustration!

If you only knew. Men goda, det blir de!
.

Jag är så rädd för att bli bitter och tråkig, ändå är jag där och tassar och nosar, fäller dumma kommentarer och hyser agg. Gör mig till och med ovän, ibland. Jag är på god väg, mot Surträsk.
.

Så blir jag rädd för mig själv, och sätter en deg. Eller sätter mig på cykeln. Eller löper.

Mina ventiler.
.

Men. Om jag bara kunde få en kram!

little mermaid

Det går i badets tema nu, mest hela tiden. Har snikat mig till lunchbad, kvällsbad, eftermiddagsbad, man får passa på. Det är ju så roligt! Extra roligt att inte bara leka utan att också kunna crawlöva, det är ju lagom temp nu och lugnt och fint. Man kan titta på krabbor och dra i sig tång under tiden man simmar, det känns exotiskt.

När lillA och jag badade häromsistens, plockade han upp en krabba, den största jag sett! Flera (c)m mellan ögonen! Efter det ville jag inte sätta fötterna på botten igen, någonsin.. Fast till slut blev jag tvungen, eller; jag satte händerna på botten i alla fall, vi skulle ju träna handstående. Men jag tittade noga efter, så där inte var något ivägen.

En dag träffade vi även på ett gäng sjöjungfrur. Detta var den minsta, och ivrigaste. Inte kunde hon simma, men vad gjorde det? Hämningslöst slängde hon sig, än åt höger, än åt vänster. Attackkullerbyttor hit, handstående dit; det stora cyklopet på trekvart och håret innanpå eller utanför eller i alla fall alltid i vägen. Sedan sprang hon upp på land, snodde in sig i ett badlakan och skakade tänder med hela kroppen. Fia, ge mig ett kex! Så liten men redan så självklar. Och konstigt vore väl annat, ordergivandet ärvt i rakt nedstigande led. :-) Ain't she sweet?

.

go my own way

Folk vill så väl. Det ska tipsas och rådas och analyseras, åt alla håll och kanter. Är det inte maten så är det träningen, vilan, festerna.. och tjärleken, förstås. Och, det är väl okej, om man själv bett om det. Annars, nej tack.

Fast alla vill inte väl. Vissa vill platta till snarare än att hjälpa, särskilt nej tack till dem!

What good does it do? Blir de lyckligare?

Jag blir det definitivt inte. Fast jag försöker att inte ta åt mig.

.

Till något annat.

Vi badade idag, jag och lillA. Efteråt skulle vi sitta på klippan och äta popcorn och ha det bra. Vilket vi också gjorde. Men när jag skulle hoppa ur badkläderna upptäckte jag plötsligt att höger långfinger var kaputt, vitt som krita och ingen känsel - från mellanleden och upp! Besynnerligt. Jag raspade med fingret mot klippan, gjorde mun-mot-mun, försökte värma.. men så konstigt livlöst! Och så dödens vitt! Jag blev rädd.

Var det krabban som nypt mig? Crawlförsöken? Hårsnodden om armen? Blodgivningen?

Jag tänkte amputation och tangentarbete, hur skulle det gå; kan man få protes på ett finger, nog kan man väl det.. Och så kom jag på hon i Pianot, som spelade med metallfinger där i slutet, hon var ju så söt i sin hätta, Holly Hunter, eller vem fan det nu var.. Men då vaknade det till igen, fingret, återfick färgen och blev som vanligt. Puh!

.

Apropå film så har jag fått lust att gå på bio! Lite av en happening, bara det. My Blueberry Nights heter filmen, och jag tror att den skulle kunna väcka min filmlusta igen. Kanske! Säker kan man såklart inte vara. Jag har inte varit på bio på tre år, förstår ni, då var det Tom Cruise och Samurajerna; kanske en av de sämsta filmerna i världshistorien. Jag blir så arg och frustrerad så det liknar ingenting.

Sedan kan jag sitta och se Top Secret femhundra gånger, och fortfarande skratta huvudet av mig. Det rimmar inte riktigt.. :-)

// Latriiiiiine!

apropå inget.

wheels & wings..

Idag är det lite trött och slitet, det lilla livet. Det började dock rätt så alert, redan före sju. Frukost och tidning, och lite Erlend Loe (Doppler, komisk så det förslår!). Men efter lång förmiddagsspringtur och så lite stadsstrapatser var energidepåerna totalt tömda. Pust!

Det är så mycket folk i stan den här helgen, det är den där hjulvingsfestivalen. Motorburen ålderdom när den är som bäst - eller sämst. Exempelvis så var det idag kö för att komma in på Systemet! Nå, jag ska inte klaga. Det är ju roligt att det händer något i stan, även om det händer i skinnväst och myggjagare. Och faktiskt så är det en hel del fina bilar - inte enbart ölekipage, som hemmavid..


Annars har jag inte så mycket att berätta. Jag grubblar litet för mycket. Och jag har en helt osann finne, mitt på kinden. Ou.

Sedan så vill jag rekommendera en roman av Anna Gavalda, på norska heter den Saman er ein mindre aleine, and I just loved it. Fast den fick mig att grubbla än mer.

Men. Nu ska vi se om jag vågar mig ut bland folk.

//S

didn't I?

Roar mig med karlar på nätet (för vilken gång i ordningen?). De är så dumma. En har arton miljoner höns och söker en tjej som är endera beläst eller streetsmart. Vad ska han med en streetsmart tjej på landet, va?! Jag ska banne mig fråga.

Kompis A och jag skrattar rått, och han säger att det ju skulle passa mig, en grepe i näven, bara - jag som är född på "landet". Och jomenvisst då, nog kan jag väl mocka lite dynga.. men då finge det ju vara för en riktig karl; inte för en oklippt lönnfet mummy's boy, nätack.

Usch, fy och skäms, så elak jag är!

Förlåt.

.

Folk har semester! Jag med, förra veckan. Vi gick på långpromenad, jag och min gamla vän, hon med samma namn. En riktigt jättelång långpromenad! Med tält och stormkök och allt man kan behöva. Genom sol, snö, dimma; över berg och genom fors. Det var så vackert och vi blev så starka. Men hungriga! Efter fem dagar var nästan all maten slut. Vi köpte knäckebröd, ett litet paket, 38nok. Sedan hade vi sju kronor kvar, kan vi få köpa havregryn för resten? funderade vi ynkligt.

Men sedan kom Göteborgskillarna till undsättning, de bar minst tio kilo mat och var bara glada över att få lätta packningen lite. Lucky us!

Til topps, bestefar!

(Visst är det löjligt vackert?)

.

weight watcher?

Ni som hängt med ett tag vet att matkrångel är något som provocerar mig alldeles särskilt. Det är ju så otroligt trist med folk som styrs av dieter, kurer; som självsvälter eller kräks... Blaj! Vi som till och med bor i lagomland borde väl inte ha så svårt att få till det? Att äta av allt, i måttlig/lagom mängd, och så lite rörelse på det! Huh?

Desto konstigare blir det när nu plötsligt folk tror att jag inte äter. Jag, hungrigast i universum!?! Det känns lite som ett påhopp. Jag, inte äta? Hur skulle det se ut?

Märkligt.

Hemma hos M ställer jag mig på vågen, för att kolla. Och det ÄR ju som vanligt, eller i alla fall de tio senaste åren. Precis perfekt lagom!

Fast litet konstigt är det ändå, idag, bland alla reaplagg. Jag provar fina jeans, men de passar dåligt, expediten hämtar mindre storlek och mindre igen, plötsligt står jag i ett par 26"34", och kan knäppa dem till och med. Jag vet inte när i världshistorien det hände senast, kanske när jag var elva. Så konstigt!

Jag köper dem inte, så små byxor kan man ju inte ha. Eller om det kanske det var herrmodell. Nätack.

Konfunderat går jag därifrån, jag kan väl inte ha tappat afrikaarslet? Och, i sådana fall, VAR?

/S

old bice

Jag var så sur inatt när jag cyklade hem. Alla var så dumma och tröga och svettiga och jag blev förbannad. Jag var klackad och längre än nästan alla på det där jäkla stället, men tro inte att det avskräckte. Gammal som ung; henne ska vi prata upp i brygga, dra i armen, dra i ärmen, dra till dansgolvet, bjuda på sprit. Min ena arm stinker fortfarande Old Spice, den andra typ myggmedel. Euch.

När jag äntligen tog mig till cykeln var det ändå nån i hasorna; Väntavänta, did I offend you, det var inte min mening, snälla, var inte arg, och där står jag och fattar inget. Jag får nästan trösta karln till slut, fråga mig inte för vad. Vi hade väl bara pratat och sen ville jag gå, så jag gick.

Till slut fick jag i alla fall trampa iväg. Klackarna på styret, kosan mot månen. Nästan full, månen, men ändå; en så mörk midsommarnatt! Tunga moln, slocknade gatlampor, och så den där vinden. Sliter och drar. Skogspartiet mörkt och ogästvänligt.

Inga blommor under kudden. Bara frustration.

Jag tror jag måste gå ut i solen.

gorillaz

I lördags sprang jag & the boys ett lopp, och sen var vi på Lokal. När man gjort en såndär kraftansträngning och festar till det efteråt så kan det resultera i en lite extra rolig och/eller dimmig afton. Det här blev just så, roligt dimmigt.

Det visade sig passa bra, för alla andra var på ungefär samma stadie. Min lilla rara syster, till exempel, snapsade Renat med grabbarna och slängde sedan både saker och tillmälen, åt alla håll. Jag säger då det!

Och mer och mer primitivt blev det.

Där fanns en kille tiggde om stryk. Han stod i vägen, var för snygg, eller något i den stilen, så jag dammade till honom, rejält. Men, vad ska man säga, primitive does the trick, strax senare var vi bästa vänner och sparringpartners.

Sedan var det de där bönderna, fyra unga, som sökte fru, men inte i TV. De var för snälla för att slåss med, men jag slog mig ned för att vila fötterna lite. Det var trevligt, och jag fick både Frozen Margaritas och oanständiga förslag. Det är lite roligt med sånadär förslag, men jag tackar alltid nej. I am bôôôring.

Och så nissen, som, kvällen till ära, enbart pratade engelska. Med värmländsk accent. I've been to New Zealand, u see. När jag skulle gå hem såg jag vakterna slänga ut honom, med huvudet före. Jag trodde han var ganska harmlös.. men något galet hade han väl gjort.

Sedan åkte jag hem, with my crew. Galenpannor!

Nu ska det vara match på tv, jag får väl vara lite seriös och heja på mitt land. Om jag orkar. Fotboll är ju så tråkigt! De bara springer och springer.

//S

Ps. Vårt lag i Stadsloppet blev no 18 av 120! Vi bara sprang och sprang.. Inte illa, va?

till minne

Det är inte så ofta man möter riktiga partners in crime. Alltså, människor man omedelbart känner för och bara gillar. Rakt av, sådär! Det är inte så ofta, inte för mig i alla fall.

I tidiga tjugoår fanns en J i bekantskapskretsen. Vi var aldrig särskilt nära, umgicks aldrig bara vi två, utan snarare i varsin kant av gänget. Men där fanns ändå ett slags gemenskap. En dragning! Mellan honom och mig. När vi var på samma fester dansade han runt mig som ingen annan, och vi skrattade och skrattade. Alla andra skrattade också, för ingen annan hittade på så mycket lur och bus som J. En sann entertainer, verkligen!

Men man kan inte räkna med att folk ska finnas alltid. Han omkom, J, en trafikolycka, mycket tragiskt. Jag minns så tydligt när vi stod där i blomsterhandeln, jag och kompisen. Vi skulle skicka kondoleans till begravningen, men visste inte hur. Vad säger man, vad ska där stå? Till slut kom L på, Tack för alla skratt! Mera rätt kunde det inte bli, fast tårarna. De rann och rann.

.

Jag blev påmind om det här idag, för jag fick veta att en annan ung man gått ur tiden, på Valborgsmässoafton. Det var ingen jag kände väl, eller knappt alls; vi hade bara mötts en gång. Men han var en partner in crime, minsann, och länge ska jag minnas påskaftonen. Äggmålartävlingen - inte minst hans prisvinnande kyckling!- och hur han buntade ihop mig på hallgolvet. Som jag skrattade!

Sedan så känner jag ett stygn, jag sa ju aldrig hejdå. Askungebussen, den gick 01:15, och jag bara rusade. Han var i baren eller på toa just då, och nog tänkte jag svänga därom, vi hade ju trots allt kivats i flera timmar.. Men, truth to be told, jag var lite rädd för hans långa armar. Det var jag.

Fast han visste nog. Ändå.

http://www.youtube.com/watch?v=z2YkhFPYSN4

Som sagt, I didn't know the guy. Men jag tror att han kanske skulle gillat den här.

420 km

Fyra dagar på cykel, det ni! Man kan tro att man efter en sådan tur är farligt

trött på att cykla.. men faktum är att vi fick blodad tand, alla tre! Även om det var jobbigt, så jobbigt att till och med Ironwoman fick ont i knät! Jag alltså. :-)

Backe upp, backe ned, på slättan, på grus, i dammoln, i pollenmoln, på hetångande asfalt. Till ringklocksmorse, marschmusik, snapsvisor, gnäll och inte minst andliga toner. Halle-luja, hallE-lujA, hallE-lujA, hallE-lujaAa! En rullande frälsningsarmé! Rullande och svärande, förresten. Fast allra mest skrattade vi.

Som när vi lämnat svårt solsvedda L i skuggan och gått på sightseeing vid akvedukten. Bekymrat skyndade vi tillbaks, tänk om hon självantänt? Väl åter kunde vi dra en lättnadens suck, ingen liten askhög utan gamla vanliga L, livsandarna åter; mjukglass i ena näven och mosbricka i andra. Snälla tjejer, kan ni inte köpa en bulle till mig med, jag törs inte gå fram till luckan en gång till?

Eller när jag skulle berätta om den gamle mannen i västvärmland, han som varvade upp bilen i sitt lilla garage så att det jämt dure i väggene (för att sedan tvärsläppa kopplingen och komma utbackandes i fyrtio km/h). Först skrattade vi åt historien, sedan åt durandet. Igen och igen. Ett användbart ord, visade det sig! Var det någon som släppte väder så jämt dura de te i blöja (vi pratar cykelbyxvaddering, mind you), och när M passerade i nedförsen så var det något som dura te.. Och så vidare.

Sedan, nästan hemma, kaffestopp på pizzahak; har ni tsiklat lång, tjejer? -Tja, Varberg, sa vi, lite lagom avspänd, förstås. Jaja, Vålberg, åtta tjilometer!

There's much more to tell. Men jag måste sova!

nakenchock

Efter flera år här i stan har jag slutligen (äntligen?) gjort premiär på nakenbadet. Nakenbad är stort här, det är lätt att förstå. Det finns både Käringhålan och Damernas, och man hör på snacket att det är litet av en grej.

Å andra sidan går det bra att näcka på nästan vilken klippa som helst, det är inte så noga. Visst finns det de som försöker gömma häcken bakom någon buske (eller busken bakom häcken), men oftast är det väldigt oblygt, allting. Både bra och dåligt, kan väl jag tycka.

Hur som helst. I was there, på det riktiga Damernas! Är ni imponerade?

Jag är inte så imponerad. Mera chockad. Alla Damer; alla Valar. Så många kroppar som liksom svämmat över. Som ligger i drivor! Jag tänker, vem visar de sina bruna rumpor för?, och blir full i skratt fast det egentligen är mest läskigt.

Visst är det skönt att bada naket, det tycker jag med. Men att strosa omkring sådär.. Sitta och umgås, fika - utan en tråd på kroppen? Näe, jag blir nog aldrig en av dem. Lika bra det!

S, keeping clothes on.

ögonblick

En riktig skitdag, skulle det kunnat vara. Allt var liksom bara fel från början. Svårt att vakna. Huvudvärk. Motvind. Och sen, gnäll på telefonsvararen, chefstjafs, för klen matlåda, övertid.. Så mycket fel, på en gång!

Men ändå ganska rätt.

Hemväg; vinden i ryggen och A-ha i öronen, galet jäkla åttiotal.. men tillsammans lyfter vi. Believe me.. the sun always shines on TV! Morten Harket och bästa sydväst, det går i trettio kilometer i timmen minst, till och med i uppförsen. Vi svävar, en liten liten bit över backen, jag och Nishikin, så lätta är vi. Idag.

Och så tankarna på helgen. Vilka dagar! Nya bekantskaper, och gamla. Rosédrinken i Ls trädgård, i gassande lördagssol. Flickfnitter och snedsteg, bara ett glas (eller var det två?), men jordgubbarna, det vet vi sedan förr, de där jordgubbarna. De är som svampar! (Kilsk vetenskap på hög nivå - bjuds det bål, så gräv efter frukten!).

Vi är ju precis som då, bara litet visare. Litet rynkigare. Litet snyggare! Och inte fullt så naiva, bara nästan. Då cyklade vi två mil för att gå på fest. Nu ska vi cykla fyrtio, bara för att.

Och nu ikväll ringer M, hon packar överlevnadskitet, redan. Vad tror du, första hjälpen, magnesiumstål, våtservetter. Tändstickorna i den vattentäta påsen, vi skrattar högt båda två. Påsen är jättevattentät, så tät den kan bli med stansade hål i. Den har varit med förr!


Moments like these!
















Life's good!

ice ice baby

När det kärvar till sig som allra mest på den ekonomiska fronten, då jag gör mina allra smartaste inköp. Ett år, en vår, listade jag alla inköp jag gjort när pengarna knappt räckte till havregryn ens. Av någon anledning är det visst då som man är i allra störst behov av jeans, sneakers, bälten, bikinis eller, till och med, smycken. Jag som aldrig ens bär blingbling!

Märkligt.

Den här gången har jag i alla fall lyckats hindra mig själv från att boka klipptid och köpa ett par snyggskor som jag var lite sugen på. Men absolut tvungen, det var jag, att skaffa nya löpskor, en Varvstopp, lite cykelgrejer, överdragsbyxor, bad- och scrubkit.. Sedan fyllde jag kylen på värsta pensionärvis. Och toppade det hela med att handla av glassbilen! Jag menar, hur ofta får man tillfälle att handla av glassbilen? Man brukade cykla efter den när man var liten, det brukade man. Isglass! Isglass för hundra spänn! What else do you need?

.

Annars är läget förkylt. Jag höll på att dö nästan idag, det måste vara en riktigt rejält kvinnlig förkylningsbacill, värsta sorten. Ögonen stod still i huvudet, och det gör de förresten fortfarande, det är därför jag sitter här.

I lördags var jag dock på topp, jag och hundra miljoner andra sprang Göteborgsvarvet och det var riktigt roligt! Förr om åren har det varit mest plågsamt men den här gången hade jag en strategi, eller typ nästan i alla fall. Då gick det an.

Sedan var det mat, mat och ännu mera mat, och vin, och nattsudd.. Vissa stannade till och med ute HELA natten! Jag säger då det.


Hejpåer.

dagens

Igår försökte jag mig på en vilodag, det ska vara bra, sägs det. Inför längre lopp och sådant. Det var jättejobbigt och jag fick ont överallt! Min kropp tål inte vila.

Så idag har jag inte vilat, utan cyklat rätt långt. Och varit på tantpump. Och genast känns allt så mycket bättre! Fast jag stod bakom en tjej på pumpen, hon hade för korta byxor - alltså upptill - och det blev lite jobbigt, även för mig. Jag var den enda som stod bakom och fast jag verkligen tittade åt annat håll hela tiden, så gick det liksom inte undvika hur hon stod hon och försökte dra upp brallorna och få ned tröjan efter varje knäböj. Som extra plus i kanten så var det dessutom modernt mesh (NÄT!) på strategiska ställen i de där tightsen. Är det inte en hoper karlar som designar för Craft, så vet jag inte.

När jag kom hem stod jag näck och borstade tänderna, och upptäckte då att jag kan vifta med bröstmusklerna, som Ricky Brusch i Ronja Rövardotter.. Det är ingen merit att kunna sådant, som tjej. Jag klädde genast på mig.

Och nu ska jag genast krypa till kojs. Sovande vila gillas! Men det där med att vila utan att sova, det var för jäkla trist. No more of that!

62 km

Snart är det dags för projekt Cykla-till-Värmland. Det är rätt långt dit, till Värmland, och för att man ska orka, så kan det vara bra att träna. Så idag har vi känt oss lite för, jag och tjejerna. Och en sådan dag det blev!

Först cyklade vi två mil, kastade macka, åt macka, badade.
(Cykling 45 minuter, rast 90).

Sedan cyklade vi en bit till. Stannade vid fårfarmen. Lånade toa, tittade på får och rara små lamm, de bräkte så sött och diade sina mammor så omilt. Aj! Och L trampade på en katt. Aj igen! (Cykling 15 minuter, rast 25)

Vi cyklade vidare, mellan två sjöar. Och mötte sedan denna trio. Visst är de underbara!
(Cykling 20 min, rast 25).















Sedan kom vi till en jävligt lång och brant uppförsbacke, den tog hårt på allas krafter; så konstigt, jag började hyperventilera, liksom.. (M når maxpuls för första gången i vuxen ålder).

Efter denna urladdning blev vi tvungna att söka rastplats igen. Vid en kyrka blev det. Öppen var den, dessutom, så jag smet in. I godan ro satt jag sedan och plinkade på kyrkpianot när någon plötsligt började sjunga bakom ryggen på mig. Jag hoppade ungefär en halvmeter, men det var ju bara L, förstås. Lite lagom lättklädd och drypande våt.. Hon och M hade just spolat huvudena i bevattningen och kunde inte förstå varför jag fick skrämselhicka.



Sedan parkerade vi oss vid kyrkomuren, och träffade då på denna lilla kanalje! Så jättesöt och gullig, men lite rädd för honom blev jag allt. Han pratade och kuttrade så dant, och ville ta sats mot mina ben hela tiden (märk väl att han har väldigt stora händer för att vara så liten!).
(Cykling 40 minuter, rast 90).

Sedan var det bara två mil kvar så då körde vi faktiskt hela vägen hem, utan paus. Fantastiskt!

Men en sådan fantastisk dag vi fick, om än kanske inte så effektiv. :-) Men det ska nog kunna filas till. Det vi först och främst måste ta fasta på, är nog bakfylla not allowed! Inför Värmland, alltså.

Nu är jag skönt trött och lite ömhudad, oj så solen gassade!

Natti på er!

afrikaarslet strikes again

På våren rår man visst inte så mycket över vad som händer och sker, inte ens i egna kroppen. Det märks, både i djur- och människorike! Hittills har jag sett ungefär femton par fåglar sitta på varandra och göra vuxengrejer, ett par högst upp på en lyktstolpe, till och med. Undrar om de fattar själva? :-)

Fast nu skulle jag inte skriva om fåglar, utan om mig själv. Inte för att jag håller på med sådana där otäckheter, men lite hormoniskt, det är det allt. Eller, mycket! Ena veckan är det som vanligt men sedan är kläderna plötsligt för små och kroppen öm och gnällig. Det går inte att ligga på mage och den redan runda ändan antar afrikanska proportioner. Otäckt!

Mest otäckt är det när man är ute och springer. Idag fick jag rygg på en grön tröja men blev illa tvungen att springa om. Snygg var han med! Han vände sig om precis när jag skulle passera; rena turen jag hann rätta till svullkinderna och smila tillbaks lite ansträngt! Sedan var det bara att skubba förbi, ändan fladdrandes flera meter efter. Han måste blivit sjösjuk. Baggy pants, baggy pants, imorn är det jag som köper baggy pants! mässade jag, i huvudet. Eller kjol till och med, kan man springa i kjol?!? Detta går ikke an!

Var är mitt beskedliga, periodiska system? I want it back!

Även andra saker är ur led. Pulsklockan, till exempel. Efter sex minuters lugn lubb visade den 210 slag/min! Nästa gång jag kastade ett öga, 236! Flimmer? tänker ni, och det tänkte jag med, för en sekund. Sedan drog jag åt klockarmbandet ett snäpp och vips dök mera bekanta värden upp. Den vill visst inte hänga och skaka lite behagligt löst, den där klockan. Synd!

Avslutningsvis vill jag bara säga att det, trots allt, var väldigt behagligt att springa under mjukt, ljusgrönt tak i bokskogen.. och längs havet, med vinden i ryggen. Plötsligt längtade jag efter ett piano och psalm nummer någonting - ja, ni känner ju till den, den som börjar en vänlig grönskas..

Ni hör ju, helt sentimental och grejer.

Had better go to bed! Och hoppas att imorgon, då är allt som vanligt. Precis som vanligt!

plastic fantastic

Jag har fått låna en fin pulsklocka av en arbetskompis, hon är så snäll. Det är en modern en, med många funktioner; så många att det nästan är litet besvärligt. När man använder tidtagningen vill den till exempel gärna räkna baklänges, med start 24:24. Nu är jag ju väldigt duktig på matte så det är inte något problem... men! :-) Well, I will get the hang of it, snart.

Så nu håller jag på och kollar in mina hjärtslag i diverse situationer. Vad sägs om 110 i snitt vid toastäd (kanske inte så mycket för att det var jobbigt utan mera för att jag höll andan..)? 155, cykelturen till jobbet. Kvällens spring; 178. Ska kolla om jag har någon vilopuls med, ikväll, eller imorn bitti. När vi övade EKG-tagning i plugget hade jag 47 i vila och var jättestolt - ända tills klassens elitfotbollsbrud kom med sina 42. Hon var nästan död, gaddämmit! Eller väldigt, väldigt levande. :-)

___________________________

Skulle ju berätta lite om helgens plastparty med. Vi hade riktigt roligt! Störst succé gjorde väl den tejpfria bondagetejpen, latexklänningen, fluffklovarna och sugproppsleksaken. Ju längre timmen led, desto mer uppsluppen stämning; snoppar flög kring våra huvuden, massageolja provsmakades och chokladpennan provskrevs, lite här och där. Uschja, hon var nog trött på oss, den unga försäljerskan. Hur ett så städat sällskap kan stôlla till det så till den grad? Jag undrar.

Sedan var vi på krogen, och, som vanligt när Gbgtjejerna hälsar på, så var det inte på smått vis. Vin beställdes laget runt och stiliga killar pratades upp i brygga. Själv måste jag fått litet för mycket av det goda för innan jag visste ordet av var det stängningsdags. Och där stod jag, visserligen med några vinsthundringar i fickan (praocroupier vid spelbordet!), men utan visakort, vantar, och med en boråsisk sidekick vid min sida. Jestanes. Boråsaren pratade varmt för skedsömn och hotellfrukost, men helt ute på vift var visst inte omdömet ändå - jag vaknade i egna sängen på söndag morgon, om än med huvudet under armen. :-)

Det blev en jobbig dag, söndagen. Jag tog mig till M och ramlade sedan nästan av cykeln, det där med att anpassa fart efter form är inte min starka sida. Även hos M var formen varierande, fast alla var på strålande humör! Tänk, vad litet bekräftelse kan göra! :-)

Men nu är det vardag och kväll, igen. Suck!

overfired?

I'm young and I'm strong

but I feel old and tired

overfired

well, I've been poked and stoked

there's all smoke there's no more fire

only desire

for you

whoever you are

__________________________________

Dystert, kanske. Men Martha Wainwright, hon sätter huvudet på spiken, hon.

.

Igår var det fest med spanskt tema, paella, sangria, por ariba! Många glada flickor. Jag blev mätt. Mätt och trött. Fredagar orkar man inte så mycket, eller jag orkar inte så mycket. Men vi var i alla fall ute en stund sedan, och tittade på folk. M drack vin för 27:50, det var visst såndär happy hour. Kvällen till ära var åldersgränsen 25+, vilket dock innebar att medelåldern raskt travade uppåt femtiofem. Damer i yviga åttitalsmoves barrikaderade dansgolvet och jag hade inte minsta lust att lägga mig i.

Så vi gick någon annanstans. Konstaterade att de killar som är något att titta på snarare är 25- än 25+. Sorgligt att man ska behöva bli såndär äckeltant redan, men killarna kring trettio får fan ta och skärpa till sig. Bukstinna och skepparkransiga (på HUVUDET!)! Jag menar, vad hände?

Idag blir det fest med alternativt tema, tupperware redux, jag säger inget mer men den försigkomne kan säkert räkna ut vad det handlar om. Gissar att det kommer bli ännu fler glada flickor än igår.

Men först måste jag vila middag.

vintern rasat

Tussilagon måste jag missat. Men vitsippsmattor, violer, skilla och maskros! En och annan mygga, en och annan snigel, ett par vackra fjärilar (faktiskt inte citron-!). Ett par vippande sädesärlor.

Våren är här! Och nu känns det faktiskt helt okej. Tänker inte längta snö på länge än.

Vi satt vid fästningen en stund, jag och tjejerna. Tittade på folk och fikade. Pratade strunt. Bland annat om karlar som Försvinner. Och sådana som finns där men ändå inte. Strunt, simply!


För en gångs skull längtar jag till måndag!

sell-out

Har tänkt en del idag. På människor man mött, såna som hälsat på i ens liv; några veckor här, någon månad där. På det där med att ge bort en bit av sig själv.

Det är så lätt. Man kan hinna ge rätt mycket på kort tid, fråga mig, jag har gjort det så många gånger. Det är galet. Man borde passa sig för det - jag borde passa mig för det.

Jag tar ju så illa vid mig varje gång, när de går vidare. Mina Gäster.

Utsidan, den filas, slipas och härdas, men hjärtat. Hjärtat. Det veknar, kryper allt längre ut på kroppen. Det har hänt att jag hållit det i handen, och försökt sträcka fram det. Till någon jag trott varit lämplig.

Hittills har det bara hamnat i rännstenen.
.

Så blir jag förbannad. Självömkan, finns det något värre? Gnäll! Bitterhet! Tårar?!

Tjafs, tjejtjafs! Jag vill vara kille! Jag vill också inte känna, jag vill skratta mig fram. Lyssna om jag ids, vara nära så länge där finns lust och spänning! Obekymrat dansa vidare när nyheten tappat sitt behag. Just så som jag trott att jag kan, just så som jag inbillar alla andra att jag kan!

Så enkelt.
.

Fast ganska ensamt, kanske.

saturday

Ännu en såndär kväll som gick helt åt fanders. Jag skulle ju vara hemma, räkna matte.. kanske städa litet. Men vad göra.

Telefonen ringer och L och C är på väg nedåt, Vi festar ikväll tjejer, har ni något drickbart? Partyhumöret sprudlar genom telefonluren, käranån, there ain't no stopping them, hur fixa dricka klockan 18 en lördagskväll?! Jomen, söta rara arbetskompisar, visst får vi komma och köpa, sväng inom bara så ska vi se vad som finns i gömmorna. Tack!

Några timmar senare dansar vi fram allihop, vi sjunger och fånar; en värmlandstôs hon kan ta supen som en man.. , det är så patetiskt, så otroligt jäkla löjligt.. Men så härligt och så mycket vi! Och andra skrattar ju med, och kommer fram. Undrar och frågar.

Vid en sväng in på grannstället möter jag storebror A. Har inte sett A himself sedan före jul men blotta åsynen av brodern ger mig flashbacks. De är så lika, men ändå inte! Storebror undrar, vad hände? Jag brukar fråga A varfan du blev av!! Så drar han sin polare intill och presenterar, Det här är As gamla tjej, hon som cyklar.. du vet! Polaren ögnar upp och ned, ler litet.

Jag ler tillbaks, och ser säkert rätt dum ut. A och jag var ingen bra matchning; alltför olika på alla vis. Men, den grannaste av granna, det var han; och det ÄR han. Höga kindbenen och djupbruna ögonen! Visst är jag fortfarande lite smickrad över att han faktiskt diggade vanliga jag.

Men nu är klockan tre på morgonen och jag fryser halvt ihjäl. Kanske jag fortsätter detta menlösa inlägg imôra, kanske inte. Klem.

prochain arrét...

...Chamonix!

En veckas höghöjdssemester, precis vad man kan behöva inför Göteborgsvarv och andra trevligheter. Inte för att jag tränat något precis, men hög höjd har det ju varit. Högre än Varberg i alla fall.

För min del var det allra första gången i chartersvängen och det dröjde en stund innan jag fattade att det där med upprop á la förskola och guidade pub-crawls var på allvar. Tur att M varit med förr. Sedan så kunde man ju faktiskt välja vad man ville följa med på.

Så vi följde inte med på något.

Nu ljög jag, för vi följde faktiskt med på dagsturen till Italien; Courmeyeur. Väl där missade vi sånär både gemensamma lunchen och bussen tillbaks till Frankrike. Så egensinniga var vi! Lunchen var det inte så noga med men smått panikartat blev det när vi insåg att hemfärd var om 20 minuter och vi befann oss på fel sida av fjället.. Whoa. Men det ordnade sig, såklart.

Men för det mesta gjorde vi alltså egna små utfärder. Till det lokala badhuset, till exempel, där vi lekte av oss en eftermiddag. Jag simmade under vattnet och kom upp i ändan på en bister fransos, det var lite skrämmigt. Sedan förskräcktes vi över lössläppta damer i bastun, och, inte minst, så hade vi kapplöpning upp i vattenrutschtornet, med två snobbritter i tioårsåldern. :-) Det var jätteroligt. Ännu roligare blev det sedan när Chamonix' alla retards dök upp från ingenstans och skulle åka rutschkana. En hel drös kastade sig i, med asisstenter och allt, hack i häl på en förskräckt M. Sällan har hon fått sådan fart!

I chartern ingick frukostbuffé och trerättersmiddag varje dag. Så man fick ju lite koll på sina medresenärer, även om jag och M väl inte var de allra mest sociala i ligan. Vadfan då, vi pratar ju med servitrisen i alla fall, typ. Annars fanns det en och annan som var väldigt kontaktsökande, men jag var sval och M var direkt avvisande. Vem fan orkar med en hårig Viking med sexårig son som främsta raggningsknep? Eller Sprätten, Luggen, de Två Utan Huvud (M's definition på skallighet)..? Nä jag menar ju det.

I gänget fanns även Hjärnskadan; han korsade skidorna och störtdök, och fick åka helikopter redan första dagen. Aj aj.

Ja jag säger då det. Men, time flies, och igår kväll landade vi åter i ett regnigt Köpenhamn. Vi tog in på Hilton! Stiligt, lyxigt och svinigt dyrt, men whatthehell. Det gick varken tåg eller bussar, och istället för att sova på en bänk i terminalen.. Så imorse, före tvåhundrakronorsfrukosten, låg jag och njöt i ett av de största badkar som någonsin skådats. Även handdukarna var enorma, och morgonrocken.. För att inte tala om sängen, kuddarna, de fluffiga täckena!

Härligt!

Men nu får det vara nog.

annandag

Värmande kaffekopp i kalla händer, hutter hutter. Har just varit ute och sprungit, det gick fint, sol och kanske -4, nordlig vind. Mycket att titta på. Aktivitet i slalombacken. Folk på promenad. Lösa hundar. Syokonsulenten på vårens första jogg (alltid en happening..). Hare fick jag med, fast bara en bit, innan han tappade takten. Annars alltid tacksamt med en rygg att följa.

Hälsade även på ML, hon var en riktig talang när vi var tonåringar, löpte så snabbt och lätt. Nu satt hon med sina ungar i lekparken. Fast hon skulle säkert vara snabb än, om hon bara sprang!

Annars har det varit mycket utförs, som synes. Igår, i Sunne. Så strålande! Man riktigt lättade, av blotta glädjen! :-)

Och på påskafton, äggmåleri och trams hos herr Nilsson. Roligt trams dock. Och bjuden blev jag, på både dricka, mat och smäll (vet inte vad som händer men så fort man kliver över den där välsignade tröskeln så ska det bråkas?). Den här gången var det en dalmas som härsknade till och sånär såg till att jag blev en framtand fattigare.. Hårda pix! Fast. Det går att bråka och skratta samtidigt, och det var ju det vi gjorde. Inte så illa alltså. :-) Var en kortis på krogen med, mötte bland annat en gymnasieklasskompis. Det var väl en tio år sedan sist, och vi skrattade och kramades och jag dunkade till han i magen. Förvånades över hur stinn han blivit!! Fast så får man inte säga, så jag sa inget.

Sedan Askungebussen hem, kl 0115. Astråkigt!

Men nu måste jag äta.

Kram å hej!

dammit

Påsk, härliga påsk!

-10 och strålande sol, igår skidbacke, idag löp. I Värmland, det vackra!

Så varför svär jag?

Man blir lite trött, förstår ni. Det är det här med släkten. Släkt är bra grejer, det tycker jag nog för det mesta. Men så är det de där som man inte träffar så ofta, det blir så jobbigt med dem. De vill gärna peta i detaljer. Vilka framsteg har skett sedan sist? Eller, kanske mest spännande, vilka har inte skett? Ända sedan tonåren har tongångarna varit desamma; Har du inga friare, Fia? När ska I och L få barnbarn?. Den här gången gick det till och med så långt att de skulle hjälpa mig skaffa en karl.

Ser det ut som om jag behöver hjälp?! Jag bara frågar.

Hjälp med att hitta rätt karl, möjligen.

.

Annars är vi rätt råa, vi tjejer. Eller vi kan låta rätt råa i alla fall, som i skidliften igår. M hade varit på dejt tidigare i veckan och filosoferade torrt, "Ja, jag kände precis när det var klart, jag bara tänkte för mig själv, Happ, nu trillade han dit då!". Så jäkla enkelt! Ett extra glittrande, ett vift med fransen.

En enkel match, för den slipade.

.

Dagens låt: Dammit, i lugn tappning med System of a Down. I rapp tappning med Blink 182. (Jag föredrar den lugna).

lördag

En fin dag. Har tagit nytt körkortsfoto och köpt t-shirts (visst lite för stora men whatever). Sprungit, lite längre. Kanske 14km, eller 15. M höll mig sällskap, tur var det för annars hade jag nog aldrig härdat ut - har visst någon form av mental spärr vid milen. Sen är det så jävla jobbigt, all energi som bortblåst och benen stumnar. Pust.

Men desto skönare efteråt! Varm lång dusch och sedan fantastiskt god köttgryta och sallad. Och nu sitter jag skönt invirad i fleece och raggsockor, Frankie & Johnny på tv och benen trötta men nöjda. Livet är härligt!

Snart måste jag bara ta mig ur filten och i finkläderna, är bortbjuden; balkonggrillning och melodifestival. Är inte så festivalintresserad men får väl låtsas. :-)

Detta blev ett jäkla trist inlägg. MEN. För att ni ska få någon behållning av det hela så kommer här ett låttips:

Britta Persson, Cliffhanger

Go listen!

can't keep it in?

Minns ni den gamla dängan, med Cat Stevens? Den som man blir så glad av?

I can't keep it in, I've gotta let it out
I've got to show the world,
the world's got to see,
see all the love,
love that's in me

Det var en sådan där galen fest, för länge länge sen. Klockan var långt in på småtimmarna, natt till julafton dessutom, men vad gjorde det? Färggranna drinkar blandades, det var ölspel med starkvaror, det var skratt, dans, spyor, ilska. Jag minns mina beige Levi’s, det var modernt då, och den där slinkiga blå blusen. Och jag minns elektriciteten, mellan mig och en M. Inget hände men man kunde skurit luften mellan oss, ja herregud det är så längesen men jag glömmer det aldrig, vilken laddning!

Det var då N ylade till, han hade hittat sin favoritsingel! Cat Stevens. Jag hade nog knappt hört låten förr, men vilken energi och vilken livsglädje! Ns leende och Ms leende och vår märkliga dans, kalvar på grönbete; och Cat, han gick om och om igen. Ljudet av nålen mot vinylen, skrap och rasp. Det söta, egentligen ganska bleka, introt. Skruttibangbang! Man kunde inte annat än att skutta, och skratta!
.

Idag spelades den i tv, i Köpingserien. Jag log, det gjorde jag, men ingen sång och dans, inte idag. Because I worry! Igen! Attans magkänsla och intuition och annan skit, jag vill inte vara med längre!

Ibland tror jag nästan att jag skapar det själv, alltså något att bli ledsen över. Just för att jag är så nedrans rädd för att bli ledsen.

Men enough of that. Nu ska jag provsmaka knubbiga limpor och sedan sova. Knubbiga limpor, visst är det gulligt? Nästan synd att tugga något så rart, ju.

devil in disguise

Snö, snö, snö. Lite sol. Lite aspergers. Och mera snö!

Härlig, hård åkning, nysnö, danskar, ölkannor och pjäxdans. Underbart, verkligt! Yrslig färd till stugan, skratt, middag, mera dricka, mera skratt, och så kvällsåk. Luva upp, skidbrillor på, krage upp till näsan, hopkurat och nära i åttaliften, det snöar på längdentvärenbredden och de starka lamporna. Vilka skuggor!

Overkligt, snabbt, suddigt - som i en dröm. Hade jag verkligen varit där? Och vad hände med M och Adolf? Det var ju bara jag och N sista varven, och sedan kom hon den där MN som från ingenstans. Fast utan skidor. Hon var konstig, men väldigt förtjust. N, N, N. Han var helt klar där, om han bara velat.

Nästa dag är det tungåkt. Foten ond, och huvudet. Huvudet!

Men det kommer sig, vid tvåtiden lossnar det. Vi gasar på, möter några av killarna, kör favoritnedfarten igen och igen, no 23, was it? Eller kanske 18. Och sedan, mera pjäxdans, mera öl, mera Uncle Jam - god damn vilken klass! - och ännu en vimsig färd till stugan. Så middag, vin, nattklubb.. Vi är helt färdiga och det märks, nivån sjunker och sjunker. Stackars H från Hedemora skrattar pliktskyldigast när han (för vilken gång i ordningen?) blir utmanad i sten-sax-påse. Handen är helt ingipsad efter något som måste liknat motorsågsmassakern, men vi skrattar så vi viker oss, det är ju jättekul! Eller. Hang loose, hang loose! fnittrar vi och han hytter med näven. Vi vitsar och fnittrar oss sedan hela vägen hem, take it isiiiiiiii! flabbflabbflabb, det är så ju så halt. M pingvinar och jag åker kana på huk. Tätt följd av en stor schäfer, wherever it came from. Märkligheter!

.

Såhär i efterhand kan jag nästan helt se förbi de tråkigheter som faktiskt uppstod. Sällan har jag fräst, snäst och varit irriterad så till den milda grad..! Hur, jag menar HUR kan en enda liten människa skapa sådan förstämning? Utan att ens märka det själv?!

Att jag inte dog.

.

Men, som sagt. Det var ju en hel del ljuspunkter ändå. Och snart blir det kanske Alper med! Det skålar vi för!!

helg

Så stormar det igen. Och sju plusgrader, i februari. Det är så otäckt, det här vädret!

Det är inte många saker som skrämmer mig. Men väder! Och grävskopor, usch!

.

Det händer en massa grejer. På torsdag bär det av mot Hemsedal. Det stället har länge stått på min önskelista, och nu, äntligen!! Är dock minst sagt skeptisk till resesällskapet. Det ska skrivas inköpslistor och utses kassörer. Matlag ska bildas och kojplatser bestämmas på förhand. Vem lagar lunch dag två, vem bastar i första omgången, vem dricker vitt vin?

Va?

Det brukar vara roligt att göra nya bekantskaper. Men den här gången känns det mest jobbigt! Alla dessa teknikernördar, sporting little Rotary brooches. Jag försökte skoja till det, Brukar du ha den jämte guldfisken på märkesskölden?, men förstod omgående att detta inte var något att skämta om. Rotary, det är Stort och Ansvarsfullt, det. Hopps.

Men M ska med. Vi får göra det bästa av det, stötta varandra.

.

Gjorde ett besök i Halmstads klätterhall i förra helgen. Det var så kul! Vi var så ringrostiga! Vilken träningsvärk det blev..! :-) Men allra lustigast var att jag mötte ett bekant ansikte, en smal tjej med hår i lång svans. Vi pratade på Kebnekaise i somras!

Nu träning!

Skön helg på er.

euroshopper

Mina gamla kängor tappar sulorna. Så jag stoppade dem i en påse och tog dem med på stan. Omsulning, tänkte jag. Går inte, sa mr Minit. För slitna!

Sucks. Så där rantade man runt i lördagsvimlet med en skobag på armen. Sen blev en skobag plötslig till två. På något vis rycktes jag liksom med i striden om vårnyheterna inne på Nilson.. Gammal är ju alltid äldst och småtjejerna hann nog aldrig fatta vad som hände innan jag roffat åt mig sista paret av den svartblommiga grannlåten.

De lär aldrig ta mig till topps men attans så stilfullt jag kommer glida fram på stan!

Varje tonårsflickas våta dröm!

___________________________

Igår var det tjejkalas i Dogville, mycket trevligt. Vi åt gott och drack vin och skrattade gott, och mycket. Som vanligt!

Sedan var vi på krogen, också som vanligt. Det är inte så roligt när man börjar känna sig som en inventarie.. Men igår blev rätt lyckat ändå. Min gamle danskamrat var ute och vi svängde om så det bara rök om det, han är härligt lössläppt och dansar en ned till golvet och upp när som helst och hur många gånger som helst. Jag har alltid varit svag för taktfulla killar.

Fast sen visade han en något mindre taktfull sida och nu tror jag vi dansat klart för gott, faktiskt.

I övrigt så måste jag varit till min fördel igår, eller vad sägs om kärleksförklaringar, Jag har älskat dig sedan första gången jag såg dig, Fia!, diverse erbjudanden och så den där gubbsjuke som lät mig veta vilken underbar, riktig Qvinna jag var... Tänk! I always waited for someone to suck me sideways with a line like that! Jag riktigt hoppade ur kläderna..

..eller så gick jag till spelbordet. Ja det gjorde jag! Och M var med. Och det gick så bra för oss! Krogkvällar lönar sig, imagine that! :-)

Nu sova.

Kram

vuxendamp

Har varit förkyld hundra gånger den senaste månaden. Det börjar bli lite tråkigt. Det är nästan som den där hemska hösten; den som började med något Onämnbart och sedan bara fortsatte. Förkylning, flunsa, bältros och ryggskott, flera gånger om. Typ.

Nu överdrev jag. Det är långtifrån som då. Lite snuva och en öm hals, det kan man leva med!

Och litegrann är det nog mitt eget fel. Jag borde kanske ge mig lite vila ibland, kanske prova på att vara frisk en hel dag eller två nångång, innan jag sätter igång på nytt.

Det är bara inte så lätt!

Vet ni hur det känns när hela kroppen är full av spring?!? Minns ni?
________________________

Jag fick tips om Köpingsgänget på tv, de rara handikappade. Har ni sett? En heter Mats och svär som en borstbindare, han är min favorit. Svordomar är faktiskt roligt, i alla fall i kombination med hypokondri och kaffe. I djurparken fick Mats och de andra titta på sibiriska tigrar, och vilken är den självklaraste av självklara frågor att ställa till djurskötaren, om inte; Får de inget kaffe eller, de jävla idioterna? Hahaha.
_________________________

Nu ska jag inhandla lite godis, damp måste underhållas. :-)

Tjing!