hoppfullt

Det här får bli en kortis, klockan är mycket och jag är sleten. Idag har jag cyklat en del och sedan rastat M. Man skulle kunna tro att M är en liten jycke eller något men faktum är att det är min kompis. Hon har nyligen inlett sin springkarriär och behöver lite draghjälp emellanåt. Draghjälpen (alltså jag) fungerar då såtillvida att jag lunkar på jämte och underhåller med diverse småprat, skvaller eller vad man nu har på lager. Och ibland så får jag mana på lite, lyft på fötterna för fan! Ibland tror jag hon skulle satsat på en karriär som gångare istället, har liksom den där inbyggda schwungen i höfterna.

Idag underhöll jag genom att berätta om helgens shopping, om brunch och om cykelbravader. Sedan talade jag även om att vi imorgon ska fira G på jobbet, det blir frukostfika och trevligheter. G har just fyllt fyrtio.

Sedan så slog det mig att G är på pricken tio år äldre än mig. Det är lite skrämmande. Fast jag inte vill, så ser jag mig själv i en situation som liknar hennes, ten years from now. Det är inte bara lite skrämmande.

En gång sa G, när vi åt lunch i godan ro; ..jag hade en gång en pojkvän som var sjökapten, och vi andra satte i vrångstrupen.

Pojkvän!?!

Inte för att vara sådan. Men hon förefaller så totalt ointresserad av allt annat än de allra närmast stående, mamma, pappa, bröder. Den där enda väninnan. Och så jobbet, såklart.

Tänk om det blir så att man blir så van och bekväm i sitt eget sällskap att man inte ids släppa in någon annan? Sorgligt.

Fast för att vara fyrtio så har hon väldigt vacker och välbehållen hy, skulle alla gånger kunna göra reklam för L´oréal plentitude eller vad det nu heter, utan retusch. Och det är ju inte illa!

Jag har femtio gånger fler rynkor.

Å andra sidan ska det väl synas att man levt med.