Som att tvätta cykeln och byta till släta sommardäck. Vem bryr sig, den rullar ju ändå?
Fixa balkongen med blomlåda och stolsdynor. Jo, jag gjorde ett försök men någon verkar snott våra stolar och då blev också dynletandet meningslöst. Det går ju bra att sitta på golvet med. Och blommor? Äsch.
Skriva blogg. Vad är det bra för? Och vad ska jag skriva om när huvudet är helt uppfyllt av lilla Maja (för någon babyblogg är väl detta ändå inte)?
Laga mat. Fast det var inte helt sant för intresset börjar återkomma.
Ja det är som det är. Särskilt konstigt att jag bara finner mig i att våra stolar är borta. Det står ju ett par, misstänkt lika våra, utanför ett av de andra husen, varför går jag inte dit och frågar? Jag som till och med hämtat tillbaks Lars cykel när den hamnat i dåligt sällskap på Medborgarplatsen (stulen av A-lagare)? Nej, det är verkligen inte likt mig!
Fast sedan är det vissa grejer som inte alls ändrat sig. Det får fortfarande inte vara stökigt här hemma (ser ni nån som hysteriskt skakar en jätterya över balkongräcket så är det jag). Rastlösheten är kvar; jag bara måste ut och röra på mig! Och småkakor produceras i aldrig sinande mängd - tilltugg till kaffet är ett måste!
Ja det är som det är.
Det som känns extra bra med det här nya livet då? Förutom det lilla Livet själv? Ja man har tid att läsa. Har de senaste veckorna kastat mig mellan psykisk ohälsa hos Knausgårds, Austenska giftasbestyr och hemskheter i Ravensbrück (Axelsson). Trevligt. Och omskakande. Och väldigt viktigt! Det där läsandet har liksom varit på avtagande; man har läst på kvällen men somnat ifrån. Istället pysslat med annat, suttit vid datorn.. läst bloggar. Den nya folkbildningen, va? Nå, nu är det nya tider.Och att flytta fokus från sitt eget självupptagna Jag, det är bra. 37 år av Egoliv, kan väl vara mer än nog.
Men tillbaks till vardagligheter.
Vill ju tala om att jag börjat jogga! Har fått många förmaningar om allt man inte får göra förrän de magiska 8v passerat efter snittet i magen, men eftersom jag inbillar mig att jag känner min kropp så väl och vet vad den klarar så har jag inte brytt mig så mycket. Så jag har gymmat och det har känts bra, och småjoggat och det har känts bra, och nu har jag börjat springa mer sammanhängande. Och det har känts bra under tiden! Men visst magont (och påföljande ångest) efteråt. Nu tror jag verkligen inte att det är någon fara, inget blodvite, inget kraftigt ont.. men kanske ändå att jag väntar några dagar till nästa gång. Damma av racern så länge?
Så har jag ju även appen mammamage att jobba med. Kommer jag se ut som förr igen? Ja vem vet. Och vem bryr sig - det är ju slut på egolivet, sa jag ju! :)
 |
| juni 2014. Maja hjälper till med magträningen |
 |
| juni 2013 |
