Så nu håller jag på och kollar in mina hjärtslag i diverse situationer. Vad sägs om 110 i snitt vid toastäd (kanske inte så mycket för att det var jobbigt utan mera för att jag höll andan..)? 155, cykelturen till jobbet. Kvällens spring; 178. Ska kolla om jag har någon vilopuls med, ikväll, eller imorn bitti. När vi övade EKG-tagning i plugget hade jag 47 i vila och var jättestolt - ända tills klassens elitfotbollsbrud kom med sina 42. Hon var nästan död, gaddämmit! Eller väldigt, väldigt levande. :-)
Sedan var vi på krogen, och, som vanligt när Gbgtjejerna hälsar på, så var det inte på smått vis. Vin beställdes laget runt och stiliga killar pratades upp i brygga. Själv måste jag fått litet för mycket av det goda för innan jag visste ordet av var det stängningsdags. Och där stod jag, visserligen med några vinsthundringar i fickan (praocroupier vid spelbordet!), men utan visakort, vantar, och med en boråsisk sidekick vid min sida. Jestanes. Boråsaren pratade varmt för skedsömn och hotellfrukost, men helt ute på vift var visst inte omdömet ändå - jag vaknade i egna sängen på söndag morgon, om än med huvudet under armen. :-)
Det blev en jobbig dag, söndagen. Jag tog mig till M och ramlade sedan nästan av cykeln, det där med att anpassa fart efter form är inte min starka sida. Även hos M var formen varierande, fast alla var på strålande humör! Tänk, vad litet bekräftelse kan göra! :-)
Men nu är det vardag och kväll, igen. Suck!