M och jag tänker spela BlackJack men lyckas inte komma i närheten av spelbordet ens. Vi ska bli bjudna redbull-vodka, prata med svågrar och första kärlekar, trängas på dansgolv och försöka papparazzifota snyggingar från förr + olika raggarhäng, bara för att det är så kul. Och så ska vi dansa och skvallras. Mäh, såg du? Så stôgg ho har bleve! Samtidigt smyger glidarna i periferin, backslickade och bukstinna i bländvita cardigans, försöker skaffa ögonkontakt, försöker skapa något. De tycker de är lite förmer, det syns på hela hållningen. På sättet de drar händerna genom håret och hur de alltid grupperar sig ett steg bort eller helst ett steg upp. På balustraden eller kanske i trappan. Med uppsikt.
Hand i hand med den högtravande hållningen går rädslan att göra bort sig, och för den är jag evigt tacksam. Aldrig att glidarna skulle göra ett närmande eller ens komma fram och presentera sig, i varje fall inte med mindre än en uppenbar invit. Och den inviten kommer de aldrig få, inte från mig.
Annars är det bara att konstatera att de allra flesta skiter i om de gör bort sig eller inte där i hembyn. Se bara på lillH som raglar fram med en hel vinare i näven och ögonen i kors, vilken lirare.. Eller F, den evige spjuvern, som ikväll intagit formation vinkelhake med nävarna i ett stadigt grepp kring ett räcke. Ögonen dimmiga men leendet desto bredare när han tittar upp;
fyfanvafulljagärmenduEskilduärlikasnyggvarendagångfyfanihelvetehahahaha!
Faktum är att jag själv nog är en riktig fegis själv för egentligen vill jag säga till honom att han är jävligt snygg han med, för det är han ju. Och skulle jag någonsin ens tänka tanken att bli tillsammans med nån från Kil igen så skulle han vara en given kandidat. Även om han just ikväll råkat fastna i vinkelvolten.
Nu måste jag förresten sticka, middag väntar. Men lite raggare med, åt folket! Håll till godo:
