lördag kväll

Ja inte är det den ordinära lördagskvällen. Lars sitter på akuten med sitt ben. Maja sover. Och jag ligger i soffan med datorn framför. Så jag passar väl på att skriva lite.

till och med den gamla mercan höjer ett ögonbryn..

Vad händer med Lars ben? Jo, han skulle göra spänsthopp i utegymmet. Jag och Maja var med och eftersom spänsthopp råkar vara Majas favoritunderhållning blev det förstås ett antal (hon riktigt gapskrattar när pappa hoppar upp och ned!). Sedan gick han armgång och höll på, och sen skulle vi gå hem. Fast då kom L på att han skulle göra ett sista hopp, på den allra högsta stocken. För ovanlighetens skull peppade jag honom (jag skulle själv aldrig tänka tanken ens, den är hemskt hög!). Tyvärr gick alldeles åt pipan. Resultatet? Ja, ett rejält snitt längs skenbenet. Inte roligt! Men vi var snabba på med tryckförband och tack vare en vänlig själ i gymmet löste det sig smidigt med transport till närakuten - trots att vi varken hade telefon eller pengar med oss. Såret var hopsytt och klart inom en timme; ja det var ju nästan för bra för att vara sant.

Och det var det väl just det det var. Alltför bra för att vara sant. Det är nu tio dagar sedan det ödesdigra hoppet, och de senaste fyra dagarna har Lars inte kunnat göra annat än att ligga med benet upp. Någonting står helt enkelt inte rätt till därinne. Är det själva benet som är skadat? Eller muskeln? Idag är det tredje återbesöket i vårdapparaten, och måtte man nu hitta en orsak! Såhär kan vi inte ha det! Stackars fina ben.

I övrigt har vi det bra. Maja är nu sex månader gammal! Hon har två taggiga risgryn till tänder i underkäken; pratar högljutt och rullar och backar omkring och sprider dregel över golven. Hon är glad och pigg och trevligare sällskap kan man knappast hitta. Skulle humöret någon gång dippa så kan man alltid uppsöka en spegel. Maja blir alldeles jublande glad när hon får se sig själv, och det smittar förstås! Ja vi har det bra, verkligen! :-)

Men nu är klockan visst över midnatt.. Måste göra mig klar för natten. Det är ju städdag imorgon. Och snart kommer väl Lars och Benet hem, hoppas jag? 

So long!

tror min gammaldags dagbok kommer få mest uppmärksamhet framöver..
 men håller förstås koll på dem som fortsätter skriva!


i våra kvarter

Har visst varit lite ofokuserad på sistone. Men här kommer det senaste på tejpfronten. Plus lite annat.  

kanske nåt för Ernst?  



"kompressor" känns väl ändå lite -90?
Mercedes Gaffa it is!

I våra kvarter har vi också hippiebrevbäraren. En äldre herre med långt hår och pannband, och postbuss. Ja, han jobbar nog på riktigt, även om han verkar ha lite egna tider och regler. Står det en postbuss parkerad lite sådär mitt i en korsning eller på trottoaren frampå eftermiddagen så vet man att han är i krokarna. Han rör sig genom buskage och längs husväggar, med sina försändelser under armen. Ibland pinkar han vid vändplanen. Hippiebrevbäraren, du är en kul typ! Men när ska du leverera något till mig?

Tänkte skriva nåt mer men klockan är över elva och jag är jättetrött!

God natt! 

sommar 14

 

Juvasshytta

Inte så mycket text, men några bilder. Vi var i Norge, levde campingliv och åkte bil. Sedan var det Värmland och dop. Varmt var det där. Varmt är det också i Sthlm, där vi är nu. Måste bada för att stå ut! I övrigt har det väl inte hänt så mycket.

Maja får frukost på första parkett..

Var igår på mitt första body pump-pass sedan urminnes tider. Det känns, kan jag säga! Dagen innan hade jag även joggat min första mil sedan urminnes tider. Mycket tungt och bedrövligt. Inte alls kul och trevligt, som man vill minnas det. Kommer på mig själv med att fundera över nya träningsskor (precis som om det är där felet sitter?). Vi får se. Handla är ju alltid kul. Man kan drömma om att vara värdig ett par Adizero Tempo en liten stund. Ja, ända tills man börjar springa, faktiskt.   

 

Jag säger att det inte hänt så mycket, men det stämmer inte riktigt. Kring lilla Maja rör det minsann på sig hela tiden. Jösses vad fort hon lär nya grejer! Hålla huvudet, rulla, gripa, känna, utforska egna rösten, spana in sina små fossingar, titta på bilder, trycka på leksak som låter.. Nu måste hon lära sig sitta snabbt som ögat eftersom hon knappt ryms i liggvagnen längre. Vår jättelånga jättefina Lilla!    

juni 2014

Att prioriteringarna ändras när man får barn är väl nåt man fått höra till leda. Och kanske inte riktigt trott på. Klart man kommer ha tid för sig själv och sina saker ändå! Jo det har man kanske, eller man kan ta sig tid. Däremot är man kanske inte lika intresserad längre.

Som att tvätta cykeln och byta till släta sommardäck. Vem bryr sig, den rullar ju ändå?

Fixa balkongen med blomlåda och stolsdynor. Jo, jag gjorde ett försök men någon verkar snott våra stolar och då blev också dynletandet meningslöst. Det går ju bra att sitta på golvet med. Och blommor? Äsch.

Skriva blogg. Vad är det bra för? Och vad ska jag skriva om när huvudet är helt uppfyllt av lilla Maja (för någon babyblogg är väl detta ändå inte)?

Laga mat. Fast det var inte helt sant för intresset börjar återkomma.

Ja det är som det är. Särskilt konstigt att jag bara finner mig i att våra stolar är borta. Det står ju ett par, misstänkt lika våra, utanför ett av de andra husen, varför går jag inte dit och frågar? Jag som till och med hämtat tillbaks Lars cykel när den hamnat i dåligt sällskap på Medborgarplatsen (stulen av A-lagare)? Nej, det är verkligen inte likt mig!

Fast sedan är det vissa grejer som inte alls ändrat sig. Det får fortfarande inte vara stökigt här hemma (ser ni nån som hysteriskt skakar en jätterya över balkongräcket så  är det jag). Rastlösheten är kvar;  jag bara måste ut och röra på mig! Och småkakor produceras i aldrig sinande mängd - tilltugg till kaffet är ett måste!

Ja det är som det är.

Det som känns extra bra med det här nya livet då? Förutom det lilla Livet själv? Ja man har tid att läsa. Har de senaste veckorna kastat mig mellan psykisk ohälsa hos Knausgårds, Austenska giftasbestyr och hemskheter i Ravensbrück (Axelsson). Trevligt. Och omskakande. Och väldigt viktigt! Det där läsandet har liksom varit på avtagande; man har läst på kvällen men somnat ifrån. Istället pysslat med annat, suttit vid datorn.. läst bloggar. Den nya folkbildningen, va? Nå, nu är det nya tider.

Och att flytta fokus från sitt eget självupptagna Jag, det är bra. 37 år av Egoliv, kan väl vara mer än nog.

Men tillbaks till vardagligheter.

Vill ju tala om att jag börjat jogga! Har fått många förmaningar om allt man inte får göra förrän de magiska 8v passerat efter snittet i magen, men eftersom jag inbillar mig att jag känner min kropp så väl och vet vad den klarar så har jag inte brytt mig så mycket. Så jag har gymmat och det har känts bra, och småjoggat och det har känts bra, och nu har jag börjat springa mer sammanhängande. Och det har känts bra under tiden! Men visst magont (och påföljande ångest) efteråt. Nu tror jag verkligen inte att det är någon fara, inget blodvite, inget kraftigt ont.. men kanske ändå att jag väntar några dagar till nästa gång. Damma av racern så länge?

Så har jag ju även appen mammamage att jobba med. Kommer jag se ut som förr igen? Ja vem vet. Och vem bryr sig - det är ju slut på egolivet, sa jag ju! :)
 

juni 2014. Maja hjälper till med magträningen

juni 2013

          

Allt för idag!

nya lärdomar

Man lär sig massa saker som mammaledig. Typ att:

• det funkar att promenera en hel förmiddag även om det är dötrist.
• om man köper begagnad vagn så ska man noga kolla underredet efter gamla lagningar och liknande. Sitter hjulen verkligen fast?
• bästa svalkan på promenaden får man av en klassisk Piggelinglass (inte av fyrtiokronorsjuice/frapino/smoothie).
• man inte ska springa förrän man kan kontrollera sin diastas, alltså magmusklernas delning (fast ärligt talat tycker jag nog det är värre att kontrollera mjölkbysten. Ska man verkligen behöva springa och hålla i dem?)  

Sedan är det nog massa mer grejer men nu ligger en liten här och dreglar och låtsasäter.. dags för sen lunch?

nytt liv

Allt blir verkligen annorlunda med ett nytt litet liv i familjen. Att det skulle bli förändring hade jag väl förstått, men exakt hur, nej nej, inte alls.

Det är både fantastiskt och jobbigt.

Mest fantastiskt förstås. Och jag är glad över att det faktiskt fanns en och annan moderinstinkt i denna gamla kropp. Jag hör till exempel minsta pip från lilla Maja; det spelar ingen roll om vagnen råkar vara parkerad i andra änden av utegymmet eller om hon så bara suckar lite i sömnen om natten. Och mamma-oron, som kom direkt. Är det kanske för varmt i vagnen? Har hon inte sovit lite väl länge..? Och, kanske inte instinkt, men något däråt, att hon faktiskt får sin mat från mig (jag vet, alla sa att det skulle funka, men jag trodde inte riktigt på det..)! Hur praktiskt som helst.

Sedan kunde man kanske önska att instinkten talade om för mig även andra bra grejer som att man alltid ska ha skötväska och ombyte med när man går på promenad. Men det är väl bara att lära sig den hårda vägen.

Vad tycker Maja då, om att komma till oss? Jo jag tror hon har det rätt bra (även om hon var skitarg hela kvällen igår). Hon växer så det knakar, rapar som en hel karl och börjar bjuda på små leenden även i vaket tillstånd. Hon är snabb på många vis, kunde lyfta huvudet nästan direkt och följer fint med blicken om det händer något spännande framför hennes lilla näsa. Däremot har hon ännu inte fattat var man får mat ifrån, utan testar lite var som. Mammas kind, snuttefilten, pappas arm.. Ja, man kan ju aldrig så noga veta.

Men nu ska vi faktiskt ut på promenad, jag och Maja. Lite luft, och kanske lite regn? Verkligen välkommet efter alla dessa pollendagar.  

hej Maja!

Ja, nu ligger hon i soffan här bredvid, äntligen! Inte hade vi anat att lillTramp var en sådan rar liten rödhätta! Inte hade vi heller anat att hon skulle trivas så bra därinne i magen att hon knappt ville komma ut? Ja jag säger då det. Men nu är hon här, vår lilla Maja, och vi är så stolta!

52cm och 3730gr