Stockholmssyndrom

Nu har jag bott i Stockholm i snart fyra år, men vänjer jag mig? Nä, jag tycker inte det. Vill inte heller. Det här är något tillfälligt!

Det är för trångt, för dyrt, för hetsigt, för mycket avgaser. Och de har ju så mycket konstigheter för sig, stockholmarna. Springer omkring och trängs i t-banan, sitter i bilköer i timtal varje dag, hetsar fram på exklusiva tvåhjulingar. Ger sig ut på "vandring" i elljusspåret, i nyinköpta vandringskängor och med GPSen i högsta hugg. Lagar saker med eltejp.

Sån vill man ju inte bli.

Särskilt eltejpslagningarna sticker i ögonen. Trodde inte det var sant första gången jag såg en fasttejpad backspegel! Men det dröjde inte innan jag förstod att det är så man lagar grejer här.

rost, vardå?

även en finare beamer får smaka tejp när olyckan varit framme


















Det värsta är, att det ofattbara hänt. För ett par veckor sedan gick jag, helt frivilligt, på konsert, tillsammans med 56 000 andra. Och idag...



plötsligt var skärmen tudelad. vad skulle jag ta mig till?

Åh nej!

Är jag en stockholmare nu?

vår i år!

Det tog sin tid i år, men när det väl hände så hände det snabbt. Jag menar våren alltså. Nu är den här, på riktigt! Från kala träd till knopp till den mest fantastiska ljusgröna nyans, den som är just nu. Storslaget! Och körsbärsblom, tulpaner, pingstliljor. Den pampiga magnolian vid kolonilotterna vid Drakenbergsparken. Man borde fota!

Vardagscykeln har fått sin vårrengöring, sina slicks och sex bars tryck. Det rullar lätt. Ännu lättare rullar lille Wille, racern, som också fått lufta sig ett par ggr nu. Till exempel cyklade vi till Uppsala förra helgen. Packade oss lätt med varsin ryggsäck och gav oss av. (Cykel är verkligen ett överlägset transportmedlet. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade en cykel. Dö?).

Efter cykeldagarna är också bonnbrännan grundad, eller kanske snarare cementerad. Sitter antagligen resten av sommaren.

cyklist, javisst!

Knät håller ganska bra för cykling. Längsta turen hittills är sex mil. Det blev då något stelt på kvällen sedan. Men inte ont. Ont däremot efter joggpromenad häromdagen. Får väl låta bli det en stund till.

Nöter på med trista övningar i maskin. Men det går faktiskt ganska bra. Vä ben är lite svagare men balansen är god. Och, jodå, idag hade jag till och med riktigt roligt i gymmet. Det finns ju stakmaskin! Kettle- och bollavdelning! Trx-grej som man kan hänga upp sig i!

Stakmaskinen har jag varit riktigt frustrerad över, men nu börjar det ordna sig. Tänk själv, om man vet att man kan staka en km på fyra minuter "på riktigt", men så tar den kilometern nästan FEM minuter i apparaten? Va! Men. Idag gick det alltså något bättre. Elvahundra m på fem minuter. Fast jag fick kämpa för det! Pustade och frustade visst så till den grad att det roade medgymmarna - särskilt en hårig typ i brottartrikå och njurbälte. Jag var nog lite påverkad när jag raglade från maskinen. Men inte mer än att jag hann uppfatta hans stora smajl.

Ja så kan det vara.

Men nu har jag stirrat länge nog på denna skärm. Är det dags för tv-skärmen istället, en stund? Sen är det väl Kvällen. Redan..