skärmtid

Med påtvingade vilodagar så blir mycket tid framför datorn, tvn, telefonen. Är lite besviken för visst var det väl strålande vårväder utlovat? Så man kunnat sitta ute med ett korsord istället för härinne med datorn i knät. Man blir ju rätt trött på att stirra på den. Ändå svårt att låta bli.

Botaniserar i bloggar. Blir trött på bloggar. Det är så mycket egotripp. Det är väl kanske det som är grejen och hur svårt vore det egentligen att strunta i dem man inte gillar? Ändå dras jag dit. Måste ju kolla. Vad har de gjort sedan sist? Hur mycket har det sprungits? Hur många egobilder, hur mycket nya kläder? Mätt. Man blir mätt! Och deprimerad över sin egen kräftgång. Det är egentligen bara en blogg som har motsatt effekt, som gör mig pigg och glad! En vettig tjej som springer ovettigt mycket och presenterar det på ett värdigt sätt. Det är rock 'n' roll, på riktigt.

Botaniserar i tv-program också. Property ladder, diverse kockprogram och hemska real Houseviwes. Hu. (Men just som bloggarna, svåra att låta bli). Igår var det Mad Men-maraton. En trevlig bekantskap! Stillsam action och stiliga människor. Don Draper och hans kompanjoner. Joan, den sjukt kurviga receptionistan (fascinerande fysik, verkligen - ingen risk för nån löparblogg från det hållet). Men det var igår det.

Vad sänds på tv en vanlig måndag, då? McGyver! Haha, McGyver! Han var modern när jag gick i mellanstadiet men visst var han väl rätt töntig redan då? Han fick hålla på med sina experiment och sin silvertejp utan mig. Knight Rider var ju bättre. David Hasselhoff körde åtminstone en frän bil, en Pontiac TransAm (eller blandar jag ihop det med Nu blåser vi snuten?). Han var nog rätt töntig han med, han är ju David Hasselhoff. Men ändå! Den fullkomliga urballning kom väl något senare, eller va?

Men nu måste jag borsta tänderna. Ringa jobbet.

Cheerio, mates!

på Sophiahemmet

Nu har menisken snitsats till, och jag fick själv vara åskådare på första parkett. Artroskopi, det är fina grejer! Ett prydligt snitt här, ett prydligt snitt där, och från att ha sett rummets inredning på skärmen så dyker vi in i knät. Kamera, verktyg och en massa koksaltlösning. Jag och doktor och två syrror. Det är en värld av rosa och vitt och liksom forsande därinne. Nåt lite mer mörkrosa flyter förbi, en bloddroppe! kvittrar den syster som ser till att jag har det bra (den andra servar doktorn och bänder mitt ben hit och dit).

Man får en guidad tur; här har du femurs ledyta, slät och fin, tibia också, och det som skimrar i pärlemor är laterala menisken. Titta när jag trycker på den, så spänstig! Den där håller! Ja, riktigt fint. Ser ju ut som ett bra knä, det där. Men så kommer vi till medialsidan, och där ser man ju tydligt att det är en något som är trasigt. En flik fladdrar lös. Ganska stor flik med. Man klarar sig utan den fliken, säger doktorn och kör runt med den lilla dammsugande sågtandade manicken och klipsar och snitsar. Han skojar om att det är som att spela Pacman. Det är ju lustigt förstås.. men samtidigt bänder syster benet i koställning och det knakar och brakar och jag ser ju på skärmen att det måste bända lite till för att komma åt där det är som smalast. Nog brassar de på med koksaltet också för det spränger i hela knät. Jag blir alldeles kallsvettig. Syster lägger en hand på min axel och säger att det var bra jag kom för det där hade inte läkt av sig själv. Sedan drar hon en riktig skräckis om hur man gjorde förr i tiden. Man fläkte upp knät, tog bort hela menisken, sedan helbensgips i 6v... Kanske inte det mest pedagogiska storyn där och då, men vid det laget hade Pacman kommit åt den sista lösa "pluppen", mitt ben fick återgå till en mer normal ställning och jag kunde slappna av lite. Faktum är att ingreppet bara tog en knapp kvart. Vips så var sladdarna ute, doktorn försvann, systrarna städade upp och snart fick jag sätta mig upp och se hur knät såg ut på utsidan. Jag blev lätt chockad över att det var jättesvullet, fyrkantigt, och blodigt! Självklart att det skulle vara blodigt, det fattar ju vem som helst. Men jag hade ju inte sett nåt blod nästan alls på skärmen..?

Så var det i alla fall.

På kvällen och nästa morgon läcktes det koksalt under gurglande läten, riktigt obehagligt. Jag följde noga instruktionen om stillasittande/liggande och värktabletter var femte timme och när tabletterna tog slut igår morse väntade jag spänt på att det skulle börja smärta. Men det gjorde inte det! Fortfarande inte. Nu är jag ännu inne i den beordrade tvådygnsvilan, men imorn får vi se. Då får jag röra mig mer, se var den där smärtgränsen är.

Cykla borde ju funka snart i alla fall! Doktorn tyckte jag skulle skaffa SL-kort för denna månad men jag är skeptisk. Jävla ovärt att slänga ut massa pengar på t-bana (som man verkligen inte vill åka!). Å andra sidan ska man inte ta sig vatten över huvudet och riskera att paja något. Ja, jag ska boka tid hos en sjukgymnast som kan detta och lyssna noga på vad han eller hon säger. Alright!

Nu ska jag masa mig ur soffan och försöka fixa KÄK! Middagsgäster på väg!

vuxenlego

Sköna lediga dagar! Gott om tid att ägna sig åt sina hobbies. Vissa bygger lego. Andra pysslar i trädgården. Jag var hos föräldrarna och latade mig. Inget lego för mig men väl en massa skidåkning. Farsan, däremot, pysslade med nåt legoliknande. En gammal klockradio, var det visst. Alltid är det nåt projekt på gång. I garaget en jukebox och i hallen väntar en laptop. Service, vi behöver service! Han får ihop det mesta.






Han är väl ganska ensam i sitt slag. Vem orkar sätta sig in i hur saker funkar, vem bryr sig om att ens försöka? Laga? När det går att köpa nytt! Nä, just det. I vardagsrummet står en 50" tv, ny i mina ögon. Grannen hade bytt upp sig, kanalerna krånglade ju på den här. Vill du ha? Annars åker den på tippen!. Det där med tv-reparationer existerar visst knappt sedan plattv:s intåg.

Sjukt, hur det är. Om man tänker efter.
.
Dagens samhällskritik.
.
Nu är jag iaf tillbaks i Sthlm. Kändes mycket konstigt att imorse äta frukost och sedan sätta sig i solen med kaffekoppen, utan att ha åkt skidor först! Det hann liksom bli lite av en vana, de här fem-sex dagarna. Hoppa rätt i träningskläderna och snabba sig till spåret medan snön fortfarande är kall. Ingen trängsel och strålande sol. Efter några varv dyker fler ansikten upp och det är bara glada miner. Efter passet alltid någon som kommer fram och stri´r. Vad har du vallat med? Ett jävla glid du har! och Hôller femman fortfarande? Gemytligt!

Armbågarna som stakprotesterat ganska kraftigt efter Vasaloppet har hållits i schack med dips - superfunktionellt! Dipsa efter passet och dipsa före, och det går att staka på som vanligt. Mina triceps är som Popeyes nu (fast hans har halkat ned till underarmarna). Inte klokt ju. Mina små hönsarmar.

SISUfemman innan den smälte bort..

 

 Men nu ska jag ta en promenad!

/S