långben?

Det går utför och det går uppför, fast allra mest på tvären, just nu. Och det är ju meningen. För på måndag är det dags; de nio milen väntar! Det är rena rama dödsångesten, emellanåt, ja, jag är verkligen rädd! Vad har jag gett mig in i, jag som inte ens kan?

Så tänker jag på Pärra och Mini, som promenerade nästan nio mil en gång, en natt. Bara för att. Kan man gå så långt så måste man väl kunna hasa sig fram på skidor - det glider ju åtminstone en aning? Fan vet. Men jag ska kämpa. Jag kan, även om jag inte kan!

Igår fick jag i alla fall öva. Märkligt, bara, att skida uppe på en hög och hårt packad vall i annars helt snöfri terräng.. Men hårt och isigt är bra för farten, ja, kan ni tänka, 2,8 km gick på 9:02! Kul ju! Klart rekord för snigeljag. Fast sedan så var det den där dödens kurva där på slutet, varje gång man passerade så låg en eller annan och kravlade ute i terrängen. Även jag, en gång! Och M och T, de bildade hög, i vilken T snudd på bröt armen. Så de återgick till brasan och de hemsmidda grillspetten. Och höll fart i mig. ETT VARV TILL, FIA, ETT VARV TILL!!! Ingen rast, ingen ro.

Men jag behövde det. Idag ömmar ljumskar och triceps.. And I just want to have it overwith, alltihop!

enough is enough?

Hundra miljoner tramptag, genom skogen, nedför backen, in mot stan. Till kompis M och tillbaks. Nästan lika många fotsteg. Över stadens trötta kullerstenar, strandpromenaden, till lilla Ica härborta.

Jag kan den här stan nu.

Jag känner mig klar.

http://www.youtube.com/watch?v=SrZw8RToN2Y



And I won't change my mind.