arv

Klockan är inte ens åtta, lördag morgon, och jag är så ledbruten att jag inte kan sova. Eller, riktigt så farligt är det väl inte. I själva verket är det huvudet som värker mest! Fast benen är ju stela med, förstås. Vi sprang 25 kuperade kilometrar igår kväll, jag och K, och det blev nog lite dåligt med vätska efteråt. Därav huvudvärken, gissar jag.

Om någon undrar varför i all världen man springer 25 km en fredagskväll, så är det bara för att man ska springa Lidingölopp eller Berlin Marathon. Bara roligheter!

...

Apropå ensilaget i förra bloggen så har jag fått flera bildtextförslag. Allt från ligga på rulle och diverse olika halmrundor till Sofia på bal.. Ordvitsar- there's nothing like it!

...

Tidigare i veckan hälsade vi på ursprunget, ja, lilla mormor, alltså. Hon är så rar, och så speedad. Trampa hit, springa dit, pyssla här, greja där. Mamma försöker förgäves få henne att sätta sig en stund, istället skäller mormor på oss; men sätt er nu så tar jag disken! Tyvärr har minnet sprungit henne förbi alldeles, det känns lite sorgligt. Hon har alltid varit så skarp! Men har man levt nittio långa år så kan man faktiskt få lov att ställa samma fråga tio gånger. Eller tjugo.

Vi tog en liten inspektionsrunda kring gården. En av morbröderna hade gjort en brasa veckan innan, så vi stannade och petade i askan (mormor med käppen, vi andra med skospetsarna). Tripptrapptrull, tre generationer brungrönögda. En kroknad, en mittemellan och en lång, rank. Jag tänker, tiden flyger, snart är det jag som står där, krokig och glömsk.

Vi tittar på foton med, från 30-talet. Då var mormor ung och rak. Bland systrarna, med hästen, i sommarklänning, konstig baddräkt, hatt.. På tur i Stockholm, i finkappa och blanka strumpor, och de där skorna, de som jag har i min garderob nu, någonstans. I vissa vinklar är vi skrämmande lika, jag måste titta igen. Va, är det jag som sitter där? Från sidan; den böjda näsan, pannan, och kinderna, när vi ler. Och ögonen, förstås. Det är ganska häftigt.

i Esbjörbyn

.

Men nu måste jag nog äta frukost igen, jag är så hungrig.

chicken race

Bönderna är på gång, det såg jag i söndags! Tröskverken skramlar åt höger och vänster, och även lite mitt emellan. Fast idag har de paus, förstås, när det regnar. Hur som så känner jag mig lite lugnare; jag kan andas ut. Ibland oroar jag mig för så konstiga saker, jag vet.

Ikväll har jag brôtat mig igenom ett berg av disk. Jag har också rivit en massa ost. Citron rev jag med, till en ugnskyckling. Den är i ugnen ännu, och doftar ljuvligt. Men jag är lite förbannad på den. Nyss var jag där för att vända den i sin form, men istället sprattlade den till och bröt benet. Nu har jag spadskvätt över hela tröjan!

Den ska få, vänta bara.. the little ripper!

Apropå intressanta saker så hade jag igår en objuden gäst - i ljumsken. En fästing! Fästingar är äckliga.

Och på lördag ska jag springa Midnattslopp.

Tjing!

harvest moon

Tidigare ikväll hängde månen månen röd och halvt förmörkad, över ICA Kvantum. Effektfullt och lite scary, men fint. Vi ylade och sa att ikväll, ikväll.. Nu, timmar senare, skiner den ljus och stark över bokskogen, mystiken som bortblåst. En helt vanlig, vänlig måne i skördetid.

Om bara bönderna kunde fatta? Ibland oroar jag mig å deras vägnar. Jag tycker vetet, rågen, havren, ser grå och övermogen ut. Hallå gubbar, ut och skörda, b'fore it's too late!

Men. De kan det där bättre än mig.

För övrigt så är Harvest Moon en fin titel men en illa tråkig låt, i alla fall i mina öron. Kombinationen dansbands-ompa och på-gränsen-röst blir bara för mycket, sorry Neil men så är det.

Min fröker höger blir sakta men säkert bättre. Nu har hon fått öva sig i dart ett par kvällar och faktiskt skött sig riktigt fint. Igår vart det gnälligt på slutet men idag handledsskydd på, och då jäklar! Kasta macka eller skaka ut täcke funkar dock inte, inte vända sig i sängen om natten heller. AOUUU!

För övrigt så har jag idag varit ute och kört ett terrängpass med en tomte, en ny bekant. Han hade långt hår och bandana med dödskallar, värsta grejen. Terrängen var hyfsat kuperad och jag blev i början väldigt stressad över min andning (flåsade som ett ånglok medan sällskapet knappt andades alls!). Sedan sprang vi fel och jag fick annat att tänka över.. och det blev rätt bra, det hela. 15 km i 5:40-tempo, då hade vi ändå stannat och förvirrats minst tre gånger. Och, som sagt, kuperat så det dög med.

Sedan ville jag lägga med en bild på mina söta skor. Dem har jag inte när jag joggar, mind.

Natti!

fröken höger

Den lilla damen är stukad. Den vanligtvis så nätta midjan svullen. Endast under högljudda protester kan hon övertalas att böja sig en smula; uppåt, utåt, åt sidorna. Men framåt, nedåt, näpp! Nothing to discuss. Alla klutar tillslagna.

Man inser hur fantastiskt högerhänt man är. Hur fantastiskt svårt det är att använda handen när inte leden vill vara med. Och hur involverad den är, i allt man gör på dagen - och på natten med, för den delen. Ja, hon håller mig vaken, den lilla damen! Oförskämt.

Jag tycker hon är rätt så besvärlig. Jag tycker hon fanimej får ta och skärpa sig snart.

Så försöker jag göra det jag brukar, bara för att. Ge igen, liksom. Och vissa grejer går; att cykla, springa, göra armhävningar på knogarna. Men finliret är svårt. Diska, borsta tänder, vrida om nycklar. Hälsa i hand! En patient skulle vara lite rolig och hälsa riktigt hårt igår; snacka om förvåning när tuffa sjukgymnasten kved och sjönk ihop i en hög.

På kvällen var vi ute. Jag räckte fram vänster hand när det skulle hälsas, det kändes säkrast. Och aktade noga handen för bôsiga människor, som det där gänget i Marks Havsfiskeklubbströjor. De var inte riktigt kloka, de vattnade varandra (var kom vattenkannan ifrån?), försökte vattna oss, bjöd på öl, delade stolar och ville bugga. Bugga? Jag ryckte åt mig handen, aldrig i livet med den handleden!

Istället försökte vi oss på lite stillsam pilkastning. Det var hur längesen som helst, för oss alla. En hederlig 501:a, riktigt roligt, men handleden som först bara sa aj, höjde till slut rösten, ajajAJAJ!!!, och de sista kasten blev en ren plåga. Jag kastade mig tjock, som ni förstår. Det gjorde dock alla andra med, så det gjorde inte så mycket.

Men nu hinner jag inte skriva mer!

aloha

Det är onsdag kväll, vinden sliter i balkongglasen och det regnar. Sova strax, ögat trött!

Veckan har varit fin. Faktiskt så har allting varit rätt fint - efter det senaste bullbaket då. Vad ska man säga, vi har väl alla våra cykler i tillvaron.. Att mina råkar falla sig mera som 'före eller efter bak', snarare än på typiskt kvinnligt vis, ja, det är kanske lite udda. Men jag får väl vara lite udda då.

Nu blir det i alla fall inga bullar på länge! Nu är det happy days!

Först och främst så har jag lagt i en högre träningsväxel. Det känns bra, nästan hela tiden. Igår sprang jag nio gånger över Apelvikskrönet och kände mig urstark! Sedan kom jag hem, slöpratade med löparnördar på nätet, och insåg snart att 9*250m backe är en fis i rymden. Abborrbacken, flicka lilla, Abborrbacken.. Till och med andra löpartjejer flicka-lillade mig, och ville tipsa om steglängd och passande stretchövningar. Det var nästan så jag brusade upp! MEN. Lite ilska kan nog vara bra. De kan ju inte veta att jag är född i en uppförsbacke!

Sedan så försökte jag även lägga i en högre växel på cykeln häromdagen, surprise surprise för mig, för istället för att växla hoppade hela växelarmen av och kilade in sig i hjulet. Tvärnit! Under bär-släpturen till verkstan hann jag tänka flera gånger, that was it, fina Nishiki, that was it.. Vi har rullat kanske tvåhundrafemtio mil ihop men redan; två stora haverier och klippkort på verkstan; nu är det framhjulet i graven..! Men, faktiskt, idag hämtade jag ut den från surfarbror Verkstad, and we're on the roll!

Jag skulle också gärna velat berätta lite om paddlesurfing men det får bli nästa gång. Klockan är snart spöktimma! Huuu!

desperate housewife

Ni har väl kanske hört om mina husmoderliga sidor förr. Manglade lakan, gedigna matlådor, brödbak. Och bullar, inte minst! Fy fan vad jag har bakat mycket bullar genom åren.

Fast själva bakandet har nog egentligen inte så mycket med husmoderligheten att göra, inser jag idag. Där jag står och knådar och boxar, ältar degen och ältar Livet. Känslan i händerna, jaså fortfarande klibbig?, mera mjöl; as simple as that. Alla tankar. Knåda lite till, fem minuter vill den ha, för att bli luftig och fin. Ibland knådar jag in en tår, eller två.

Vanilj, citron, nystött kardemumma och riktigt smör. Och all denna frustration!

If you only knew. Men goda, det blir de!
.

Jag är så rädd för att bli bitter och tråkig, ändå är jag där och tassar och nosar, fäller dumma kommentarer och hyser agg. Gör mig till och med ovän, ibland. Jag är på god väg, mot Surträsk.
.

Så blir jag rädd för mig själv, och sätter en deg. Eller sätter mig på cykeln. Eller löper.

Mina ventiler.
.

Men. Om jag bara kunde få en kram!